På tröskeln stod en främling.
Viktor hade varit förälskad i Majvor ända sedan grundskolan. Han skrev små lappar till henne och försökte på alla möjliga sätt få hennes uppmärksamhet.
Men Majvor hade ögonen på Dage, den långe, ljushårige killen som spelade volleyboll i samma lag som hon.
Den tafatte Viktor, som dessutom hade svårt för studierna, brydde hon sig inte om.
Snart blev Dage tillsammans med Gunilla, en tjej från parallellklassen.
När gymnasiet var slut försökte Viktor återigen få Majvors uppmärksamhet.
Han friade till henne på studentfesten…
Men Majvor avfärdade honom rakt av “Nej!” Hon ville inte ens tänka på honom.
Efter universitetet började Majvor arbeta som ekonom på ett större företag i Uppsala. Hennes chef, Jan-Erik Persson, var en attraktiv mörkhårig man, tio år äldre än henne.
Majvor beundrade hans yrkeskunskap, den distinkta klädstilen och hans skarpa sinne.
Känslor började spira, och det bekymrade henne inte att Jan-Erik var gift och hade en liten son.
Jan-Erik svor att han skulle skilja sig och sa att det bara var Majvor han älskade.
Åren gick, och Majvor vande sig vid att tillbringa sina helger och högtider ensam. Hon väntade tålmodigt på att hennes utvalde skulle lämna allt och välja henne.
En dag såg hon Jan-Erik på ICA med sin fru.
Frun var höggravid och Jan-Erik höll kärleksfullt hennes hand. Sedan tog han familjens matkassar och de gick arm i arm ut till bilen.
Majvor stod oförmögen att röra sig, med tårar rinnande nerför kinderna, och betraktade den idyllen.
Nästa dag sade hon upp sig.
Snart var det dags för nyår, men Majvor hade ingen lust att handla mat, pynta huset eller ens försöka fira.
Men en kväll när hon kom hem märkte hon att det var iskallt inne. Pannan, som värmde hennes lilla villa i utkanten av staden, hade slutat fungera.
Hon försökte ringa en installatör, men alla ville ha hutlösa summor i kronor eftersom det var så nära helgerna och ingen ville gärna ta sig ut till hennes kvarter.
Desperat ringde hon sin väninna Karin. Karins man jobbade trots allt inom branschen, kanske kunde han hjälpa till.
Karin lovade att ringa sin man direkt.
Två timmar senare hörde Majvor ringklockan.
På trappan stod en främling, men när hon såg bättre efter kände hon igen Viktor, hennes gamla klasskamrat.
Hej Majvor, vad har hänt här då?
Eh… hur visste du det?
Chefen skickade iväg mig, sa att det var akut här ute och att du frös. Har du tappat ur vattnet i systemet så att inte elementen spricker?
Nej, jag vet faktiskt inte hur man gör.
Men Majvor! Då står du snart utan värme. Tur att det inte är fyrtio grader kallt än.
Viktor tappade snabbt ur vattnet, pillade länge med pannan, och for sedan iväg.
En timme senare kom han tillbaka med reservdelar.
Snart spred sig värmen i huset igen. Viktor tvättade händerna, tittade sig omkring och frågade:
Majvor, kranen droppar och lampan blinkar… Kan inte din man fixa det?
Jag har ingen man, svarade hon lågmält.
Jaha, fortfarande på jakt efter den rätte?
Nä, den där drömmen har slocknat Jag har verkligen ingen, suckade Majvor.
Varför sa du nej då? log Viktor.
Hon svarade inte
Efter att ha fixat kranen och bytt glödlampa gick Viktor hemåt.
Majvor mindes plötsligt barndomen, ungdomen, pojken med de runda kinderna som hela tiden sneglade på henne.
Nu hade han ändrat sig mycket lång och ståtlig, mörkbruna ögon, men samma varma leende.
Hon hann aldrig fråga om han var gift…
På nyårsafton, den 31 december, ringde det plötsligt på dörren.
Majvor öppnade, förvirrad hon väntade inga gäster.
Där stod Viktor i ny kostym, med en bukett tulpaner i handen.
Majvor! Jag frågar igen. Vill du gifta dig med mig, eller tänker du vänta på en sagoprins tills du får pension?
Hon började gråta och nickade lyckligt.
Vid andra gången blev frieriet accepterat…
