Vet du vad som hände häromdagen? Alltså, en katt råkade springa på en mobiltelefon ute… Den luktade människa och var alldeles varm och mysig. Katten, som heter Sixten förresten, lade sig riktigt bekvämt ovanpå och kramade om mobilen med tassarna och plötsligt slog skärmen på, bara av en mjuk liten kattrörelse.
Agnes, som precis hade skaffat den där nya mobilen, hann aldrig riktigt njuta av den. Redan från första stund visade den sig vara ett måndagsexemplarden blev överhettad bara hon kollade vädret liksom. Och inte nog med det hon lyckades dessutom tappa bort den på bara några dagar.
Riktigt trist ändå! Mobilen var ju kanon; stor, snygg skärm och batteritid för hela veckan ironiskt nog var det just batteriet som sabbade allt. Nu gick det ju inte ens att lämna tillbaka den mobilen var ju puts väck.
Agnes muttrade surt och kallade sig själv för en “riktig virrpanna”, fiskade upp sin gamla trotjänare du vet, en sån där klassisk knapptelefon som nästan är antik vid det här laget och slog sitt eget nummer. Kopplade signalen fram, men ingen svarade.
Efter att ha droppat ut lite valeriana i ett glas vatten (du vet, sånt man tar för att lugna nerverna här i Sverige), lade hon sig på soffan och försökte spåra sin dag bakåt, steg för steg. Kanske skulle mobilen dyka upp om hon bara gick samma väg igen. Plötsligt började något vibrera under handenhon blev uppringd. På skärmen: hennes eget nummer.
Hallå, det är Agnes, sa hon direkt.
Det var bara brus, knappt hörbara andetag och så plötsligt:
Mjau
Agnes blev lite skraj och la snabbt på. Snälla nån, nu driver någon verkligen med mig, tänkte hon. Och så typiskt: ingen har ens låst mobilen, så nu håller nån främling på att leka med den. Det hann hon knappt tänka klart innan det ringde igen.
Samma konstiga ljud, samma knappt hörbara andetag och ännu en gång ett kattlikt mjau.
Lägg av och ring inte mer! utbrast hon.
Fast samtalen bara fortsatte. I ren frustration drog hon på sig jackan och gick ut tänk om den där “skämtaren” rumsterar precis där hon själv tappade mobilen? Lika bra att gå hela vägen tillbaka.
Hon promenerade, samtidigt som hon ideligen slog sitt nummer. Helt oväntat hörde hon den bekanta ringsignalen. Agnes stegade rakt mot ljudet, halvt beredd på att ge den skyldige en avhyvling.
Och under tiden satt Sixten, rufsig och rödbrun, ihopkrupen runt mobilen och iakttog förundrat det där lilla undret som plötsligt började prata och lysa. Han luktade lite, men mobilen bara surrade. Så katten svarade artigt på sitt sätt.
Mobilen tystnade. Katten petade försiktigt på skärmen och vips började mobilen snacka igen. Den blev liksom bara varmare och varmare. Det var kallt ute, och den där apparaten var precis det värmande paradis han längtat efter. Sixten tryckte till skärmen med tassen igen.
Då började mobilen plötsligt spela en låt! Rädd for katten till med tassen ordentligt, men låten bara fortsatte. I striden mot den “sjungande” apparaten märkte Sixten inte ens när någon kom fram.
Agnes, som nästan kände sig laddad för att skälla ut någon, bara stannade till och stirrade. För under ett träd satt en rufsig, småsur röd katt och slog febrilt på hennes mobil. Men så fort han såg Agnes
Han kastade sig i hennes famn, som om de varit vänner i evigheter. Och som han spann och sträckte sig upp mot hennes händerdet var stört omöjligt att inte bli berörd. Agnes var helt ställd av det där blixtsnabba tillgivenhetsanfallet.
Sixten gosade mot hennes kinder, nästan som om han pussade henne. Hon märkte direkt hur kall han var inget konstigt att han värmt sig mot hennes heta mobil.
Med mobilen i jackfickan och den spinnande katten tryggt i famnen promenerade Agnes långsamt hemåthelt paff över kärleken vid första ögonkastet. Något sånt hade hon aldrig varit med om. Redan då visste hon, hur kunde hon ens lämna det lilla charmtrollet under trädet?
Och Sixten, han var så lycklig att han nästan gick av på mitten, kurade ihop sig i hennes armar, buffade mot hakan och läpparna, och även om Agnes försökte ducka lite, gick det dåligtoch sant ska vara sagt: hon gillade det. Tänk att en herrelös katt kunde vara så här kelen.
Men vitsen här är ändå rätt typiskt svensk: det var ju valerianadoften! En timme tidigare hade Agnes spillt några droppar av det där lugnande örtextraktet över sig, för att varva ner… Och doften hade ju gjort lilla Sixten helt vimmelkantig.
