Livet, likt månen: ibland är det fullmåne, ibland på väg att försvinna Jag trodde vårt äktenskap var orubbligt och evigt som universum. Tyvärr… Vi träffades på Karolinska Institutet som läkarstudenter. Vid femte året gifte vi oss. Min svärmor gav oss en bröllopsresa till Jugoslavien (numera Slovenien) och nycklarna till en lägenhet – bara början på allt. …Som nygifta flyttade vi rakt in i en trea. Svärmor och svärfar hjälpte oss ständigt. Tack vare dem bilade vi varje år runt i Europa. Jag och Dima var unga och lyckliga. Hela livet låg framför oss. Dima var virolog, jag själv allmänläkare. Jobba, vårda, älska. Våra söner föddes – Daniel och Slavik. Nu, många år senare, inser jag att livet då flödade som en bred älv. Jag badade bokstavligt i lyx i tio år med min man. Allt rasade över en natt. …Det ringde på dörren. Jag öppnade – en söt men märkbart nedstämd tjej stod där. – Vem söker du? frågade jag nyfiket. – Är du Sofia? Jag vill gärna tala med dig, fick jag fram. Jag släppte in henne, såg att hon var lite gravid. – Jag heter Tanja. Förlåt, men jag älskar verkligen din man. Dimitri älskar mig också. Vi ska få barn, sa hon snabbt. – Jaha, det var ju oväntat, kokade jag inom mig. Hon tog fram en snygg ask ur fickan. – Varsågod, Sofia, ta det här, bad hon. I asken låg en guldring. – Vad är detta? Försöker du köpa min man? Dima är inte till salu! Ta tillbaka den, fräste jag. Tanja började gråta. – Jag vill inte såra dig! Jag vet inte vad jag ska göra… Mamma har sagt: ”Älskar du en annans man kommer du gå under!” Men jag kan inte leva utan Dima! Ta emot ringen, om så bara för min skull! För ett ögonblick tyckte jag synd om henne. Men vem skulle tycka synd om mig? Hon stal mitt liv, ändå tyckte jag synd om henne… Jag skickade till slut ut henne med ringen. Just då började mitt liv rasa samman… Svärmor ringde och berättade att Dima skulle lämna familjen. Hon kom hem till oss och packade ihop hans grejer. – Sofia, vi förblir släkt ändå. Men Dima och Tanja, ja, det är som kalvar – där de möts slickar de varandra! försökte hon trösta. Ett halvår senare fick Dima och Tanja en dotter. Rykten gick att Dima dessutom adopterat Tanjas dotter från hennes tidigare äktenskap. Under tiden besökte han aldrig sina egna söner. Han skickade småpengar via sin mamma – kallat underhåll. Det var 90-tal. Jag hamnade på sjukhus för utbrändhet. Daniel och Slavik fick bo hos farmor. Hon skämde bort dem. När jag tillfrisknat rusade jag till henne, men pojkarna vägrade följa med mig hem – mormor lagar god mat, bråkar inte, och snålar inte med godis. Jag hade inget att sätta emot. – Låt killarna bo här ett tag till. Du ska ändå byta från trean. Ensam orkar du inte betala hyran. Räcker inte en etta till dig, Sofia? sa svärmor. Jag blev ensam – först utan man, sen utan barn. Lägenheten fick jag byta mot en liten etta, med gamla tapeter och knarrande trägolv. Pojkarna bodde kvar hos farmor, och jag fick bara hälsa på vid de stora högtiderna. – Sofia, störa inte pojkarnas ro nu. Du får ordna ditt liv, sa svärmor lugnt. Barnen gled ifrån mig. Lång tid gick – jag tappade nästan lusten att leva. Min mormor brukade säga: ”Livet, som månen: ibland full, ibland saknas bitar.” Jag förstod att det inte kunde fortsätta så, annars skulle jag bli galen. Jag bestämde mig för att göra något oväntat, sluta vara den alla trampar på. Jag hade ju faktiskt tagit läkarexamen med toppbetyg! På jobbets vägnar reste jag på konferens i Frankrike. Där mötte jag Jovan, en serbisk läkare. Vi förstod varandra utan ord – galen förälskelse. Efter tio dagar var konferensen slut. Men våra möten gav mig livsgnistan tillbaka. Sen blev det nya bekantskaper – inget allvarligt. – Sofia, du har blivit så vacker – en riktig vårkvinna! sa svärmor en gång. Och ändå var jag ensam. Bästa väninnan Olya skulle flytta till Grekland. – Nu gifter jag mig med en grek. Trött på våra latmaskar. Nu vill jag bli behandlad som en riktig kvinna, grät hon. – Gråt inte, livet börjar vid fyrtio! förstod jag inte hennes tårar. – Här Sofia, presenterar dig för min Shurik. Kanske kan du trösta honom? Ta honom! sa Olya och låg. Så Shurik blev min lagliga make. Bara ett fel – han drack. Men kärleken är blind… Jag kämpade för min alkoholist i sju år. Shurik började jobba som chaufför på bårhuset. Synen av verkligheten där ändrade honom. Jag fick äntligen en ordentlig man – lugn, eftertänksam och, viktigast av allt, nykter! Olya besöker ibland från Grekland och häpnar: – Shurik dricker inte? Omöjligt! Jag svarar med ett skratt: – Ingen bytes- eller returrätt! …Mina söner har vuxit upp, båda drygt 30. Ingen av dem vill gifta sig – barndomens elände satte sina spår. Med barnbarn lär det bli svårt. …Om ex-maken: Hans andra fru Tanja drack ihjäl sig. Deras dotter har nu barn själv, men uppfostrar det ensam. Dima har gift sig för tredje gången, med sin mottagningssköterska. Innan dess frågade han våra söner: – Vill mamma försöka igen? Jag svarade: – Bara när påskharen flyger till månen! Det vill säga – aldrig!

LIVET, SOM MÅNEN: FULLT ELLER AVTAGANDE

Det känns som igår. Mitt äktenskap var då så orubbligt jag tänkte att det var evigt, lika gammalt och säkert som Vintergatan själv. Ack så fel jag hade.

Jag träffade min blivande man, Henrik, på Karolinska Institutet där vi båda läste medicin. På femte året gifte vi oss. Min svärmor, Ingrid, gav oss bröllopspresent: en resa till Jugoslavien (det som nu är Slovenien) och nycklarna till en lägenhet startskottet för vårt gemensamma liv.

Så fort vi blev man och hustru flyttade vi in i en rymlig trerummare. Svärfar och svärmor fanns där för oss i allt. Tack vare dem bilade vi varje år genom Europa. Henrik och jag var unga, lyckliga, livet låg för våra fötter. Henrik blev virolog, jag allmänläkare. Vi jobbade, vårdade och älskade. Vår familj växte när våra söner, Daniel och Sixten, föddes.

När jag ser tillbaka nu, efter alla år, känns det som om livet då flödade likt en bred älv överdådigt och rikt. Jag levde i glans och överflöd under varje dag av de tio år vi hade tillsammans. Och så föll allt samman på ett ögonblick.

En kväll ringde det på dörren. Jag öppnade och möttes av en vacker, men bekymrad ung kvinna.

Vem söker du? frågade jag lugnt.
Är det Sofia? Då har jag kommit rätt. Får jag stiga in? sa hon, lite trevande.
Stig på, sa jag, redan nyfiken.

På närmare håll såg jag att hon var lätt gravid.

Sofia, mitt namn är Tyra. Jag skäms att säga det, men jag älskar din man. Henrik älskar också mig. Vi väntar barn tillsammans, sa hon snabbt.
Jaha det var oväntat. Var det allt? kände jag ilskan bubbla upp.
Nej, svarade hon och tog försiktigt fram en liten fin ask ur fickan. Varsågod, Sofia. Detta är till dig.

I asken låg en tunn guldring.

Varför detta? Ska du köpa min man? Henrik är ingen handelsvara! Ta tillbaka den där! Jag slog igen lådan, nu upprörd på riktigt.

Jag vill inte såra dig! Jag vet att det är fel. Jag vet att du och dina barn kommer lida Mamma har alltid sagt: “Älskar du en annans man, förstör du ditt eget liv.” Men jag står inte ut utan Henrik. Ta emot ringen åtminstone, då kanske det känns lättare för mig! Tyra brast ut i gråt.

I en sekund kände jag nästan medlidande. Men vem tyckte synd om mig? Det är hon som förstört mitt liv, ändå gråter jag för henne… Jag gav tillbaka “gåvan” och visade ut min rival. I det ögonblicket började mitt liv rulla utför.

Svärmor ringde och meddelade krasst att Henrik lämnar familjen. Ingrid kom över och bad mig packa ihop Henriks kläder. Jag visade på garderoben, fortfarande overkligt.

Ingrid packade prydligt och sa, när hon gick:
Sofia lilla, vi är fortfarande släkt. Henrik och Tyra de är som kalvar slickar sig där de möts! försökte hon trösta.

Ett halvår senare fick Henrik och Tyra en dotter. Så småningom hörde jag att Henrik även adopterat Tyras dotter från hennes första äktenskap. Under denna tid såg han aldrig sina söner. Små slantar, som svärmor lämnade över ibland, var menade som underhåll det var 1990-tal och tiden var svår.

Jag hamnade själv på sjukhus med nervösa besvär. Pojkarna, Daniel och Sixten, bodde hos svärmor, som skämde bort dem. När jag skrevs ut skyndade jag till dem, men barnen vägrade att följa med hem: “Mormor lagar godare mat, bråkar aldrig och godis finns när man vill.” Jag hade inget att sätta emot.

Ingrid, medan hon höll om pojkarna, bad mig:
Låt dem bo här med oss ett tag. Du måste ändå byta er trerummare. Det blir så besvärligt med barnen samtidigt. Henrik och jag tycker du klarar dig med en etta, eller hur?

Så, ensam och snopen, gick jag hem till en liten enrummare. Iskall och trång, med gamla avskavda tapeter och knarrande trägolv från förra seklet. Barnen fick jag bara träffa på stora helgdagar.

Sofia, stör inte pojkarnas lugn med dina besök, sa Ingrid milt. Satsa på dig själv nu.

Jag kände hur avståndet till mina barn växte varje gång jag gick därifrån. Hjärtats band slets sönder. Ensamheten i min lilla lägenhet var kvävande och iskall. Jag tappade lusten för allt.

Min mormor brukade säga: “Livet är som månen ibland är det fyllt, ibland förminskat.” Jag insåg att det inte kunde fortsätta så. Jag blev desperat, ville bara göra något vilt. Jag hade ju ändå tagit examen med högsta betyg.

Så, genom jobbet, blev jag skickad på konferens i Paris. Där mötte jag Jonas, en serbisk läkare. Vi talade knappt samma språk det behövdes inte. Vi föll handlöst för varandra.

De tio dagarna förflöt alltför fort. Förälskelsen gjorde mig levande igen. Jag kände mig uppåt, glödde! Sedan följde några flyktiga romanser, men inget blev på riktigt. Bara sådana små äventyr livet kastar i ens väg.

En dag sa Ingrid:
Sofia, du strålar! Som en vårkvinna!

Men ensam förblev jag ändå. Min bästa väninna, Ebba, skulle flytta till Grekland. Hon kallade hem mig en sista gång.

Sofia, nu ska jag gifta mig med en grek. Trött på svenska alkisar, jag vill börja om, grät Ebba.

Men varför gråta? Livet börjar vid fyrtio, svarade jag, konfunderad över tårarna.

Förresten, Sofia! Min exman Ulf vet ingenting träffa honom, kanske passar ni? Ta honom varsågod! sa Ebba och log.

Och så blev Ulf min lagvigde man. Han hade bara en nackdel men den överskuggade allt gott med honom. Han söp hårt. Men kärlek är blind jag kunde inte tänka mig att leva utan honom!

Så började åren av tjat, beroendekliniker och mina tårar. Allt förgäves. Jag fanns alltid där, men Ulf sade:
Sofia, det är du som vill jag ska vara nykter. Jag vill faktiskt inte.

Och ändå tänkte jag aldrig ge upp Ulf! “Bättre en dålig man än ensam,” tänkte jag. Jag ville kämpa för honom, precis som Tyra en gång kämpade för min Henrik. Sju år gick så.

Men Ulf lyckades till sist. Han fick jobb som chaufför på bårhuset. Det han såg varje dag påverkade honom starkt. Men äntligen var jag lycklig! Det kanske låter grymt men äntligen hade jag en skötsam man. Han blev tyst, eftertänksam… och framför allt nykter!

När Ebba, på besök från Grekland, såg detta utbrast hon:
Ulf dricker inte? Jag tror inte mina ögon!

Jag skrattade:
Inget byte eller återköp!

Mina söner växte upp, nu är de över trettio. Båda ogifta efter barndomens alla sorger med vuxna vill de inte gifta sig själva, även om de försökt. Med barnbarn blir det nog svårt.

Vad gäller mitt forna liv med Henrik hans nästa hustru, Tyra, söp bort sig själv. Deras gemensamma dotter kämpar nu själv med sitt lilla barn. Henrik gifte nyligen om sig med sin sköterska från vårdcentralen. I samband med det frågade han försiktigt våra söner:
Tror ni er mamma vill börja om från början?

Jag svarade kort och gott: Inte en chans, inte ens om älvorna dansar på ängen! Aldrig i livet.