Min man hade en farmor. Varje sommar tillbringade han hos henne, ute på landet i Småland. Det gjorde henne aldrig något. Under de åren drev hon sitt eget företag. Hon skötte allt själv, organiserade, packade och sålde medicinalväxter till apotek runtom i södra Sverige. Min man vet inte exakt hur allt gick till, men han minns att hon med dåtidens mått mätt tjänade väldigt bra. Hon var en kvinna med ett särskilt kynne. Hon älskade min man, snålade aldrig på mat, men aldrig fick han ens några kronor till glass eller biobesök. Alla tänkte att hon sparade till något speciellt.
Hemma hade farmor stora skåp med massor av fack, allting ordentligt låst med nyckel. Som barn var min man ofta nyfiken på vad hon gömde där, men svaret var alltid att det var saker för jobbet. Sedan förändrades tiden. Entreprenörskap blev vanligt, och konkurrensen hann ifatt henne. Då började hon jobba som helare i byn. Hon tog aldrig betalt, men folk med gott om pengar sökte sig ändå till henne.
Vi hälsade ofta på medan hon ännu levde. Hon levde väldigt enkelt, gick i trasiga kläder, och åt nästan ingenting alls. Vi hade alltid med oss mat, men hon tackade oftast nej. Hon brukade säga att vi inte skulle skämma bort henne, hon hade vant sig vid att leva så.
När hon gick bort ärvde min man huset. Vi åkte dit för att ta hand om allt som följde med arvet. I hennes matkällare hittade vi mängder med matvaror men allting var utgånget för flera år sedan. Det visade sig att tacksamma klienter tagit med sig mat till farmor, men hon hade aldrig själv rört det. Den riktiga chocken kom dock när vi öppnade hennes skåp. Där inne fanns hur mycket dyra saker som helst från 90-talet, rena rama raritetsmuseet; porslin, smycken, gamla kläder, fina prydnadssaker allt i osannolika mängder.
Varför sparade hon sina pengar genom att köpa saker som bara tappar i värde? Jag kommer nog aldrig förstå denna kvinna.
Min makes fattiga farmor testamenterade sitt hus till min man. När vi öppnade hennes garderober kunde vi inte tro våra ögon.
