Jag kör just nu längs en vinterväg utanför Falun, tätt intill den djupa Dalarna-skogen, när plötsligt vägen blockeras av en flock vargar. En av dem hoppar upp på motorhuven; och exakt i det ögonblick då jag tror att det är slutet för mig, händer något oväntat
Jag kör som jag gjort så många gånger tidigare. Skogen ligger tyst och snötäckt på båda sidor av vägen. Det är nästan inga andra bilar ute. Jag lutar mig tillbaka, spelar min favoritmusik på radion, och låter tankarna vandra.
Plötsligt röda bromsljus framför mig.
Bilen framför tvärbromsar utan förvarning. Jag trycker instinktivt in bromsen i mattan; det är rena turen att jag inte kör in i den. Hjärtat plumsar till i bröstet.
Vad i hela? viskar jag och tittar upp.
Och då ser jag orsaken. Föraren framför har stannat inte på grund av något fel på vägen, utan för vargarna.
Inte en, inte två utan en hel flock.
De rör sig sakta ut ur skogen och ut på vägen, liksom helt orädda, nästan som om de visste att de fick vara där. Grå silhuetter mot det vita snötäcket. Deras ögon reflekterar strålkastarljuset från våra bilar.
Jag sitter blickstilla. Vargarna glider närmare fordonen.
En av dem stannar framför min vindruta och stirrar rakt in på mig. Jag får känslan av att den ser in i mitt innersta. Vi håller blicken i flera evighetslånga sekunder.
Jag försöker backa, men i backspegeln ser jag något ännu mer oroande. De står även där bakom, längs sidorna, mellan träden. Bilen är helt omringad.
Andningen blir kort och mina händer skakar. Jag håller ratten så hårt knogarna blir vita. Och då kastar sig plötsligt en varg framåt. Med ett dovt duns hoppar den upp på min motorhuv. Tassar halkar på plåten, klorna river och den trycker huvudet mot rutan medan den låter höra läskiga, mörka ljud som får blodet att isa sig.
Jag skriker.
Jag kör längs den vintriga vägen genom ett tyst landskap, när en flock vargar helt oväntat spärrar vägen. En kastar sig upp på huven; och precis när jag är säker på att detta blir min sista stund, händer något fullständigt oväntat
Jag är övertygad om att en sekund till och rutan kommer krossas, att de kommer in och jag har inte en chans. Allt jag hinner tänka är: Nu är det nog slut.
Men då, när allt ärnat sig till det allra värsta, händer plötsligt något jag aldrig hade väntat mig.
Ljudet hörs från skogen djupt och kraftfullt, inget morr utan något annat. Ett kall.
Det vibrerar ända in i bilen. Vargen på huven fryser till. Öronen spetsas. Den reser huvudet och vänder sig mot skogen. Ut från träden kliver en ledarvarg.
Han är betydligt större än de andra, går med kraft och självförtroende rakt över vägbanan, som om han alltid vet exakt vad han gör. Ingen ilska syns i hans gång, bara rå styrka och kontroll. Han stannar en bit ut på vägen och ser ut över sin flock.
Bara en blick. Allt förändras.
Vargen på motorhuven hoppar ner, alldeles tyst nu. De andra börjar också dra sig tillbaka, en efter en. Ledaren ylar till, kort och dovt.
Och jag förstår det här är inget angrepp. Det här är en befallning.
Jag kör på en svensk landsväg omgiven av snö och skog, när en flock vargar oväntat spärrar vägen; en hoppar på kåpan, och mitt i min skräck inträffar något jag aldrig kunnat ana
Det är som om han säger till dem: Inte röra Människor är ingen bytesdjur. Bilar, inte fiender. Flocken lyder honom utan en tvekan.
Vargarna försvinner tillbaka mot träden, tyst och ordningssamt. Ledarvargen är sist att lämna.
Men innan han försvinner in bland tallarna vänder han sig mot mig och våra blickar möts. Hans ögon är inte fyllda av ursinne bara kyla, lugn och kanske något mer. Som om han vet precis vad han gör.
Sedan är han borta, och bara tystnaden återstår på vägen.
Jag blir sittande, helt stilla i bilen i flera minuter. Händerna skakar. Jag inser plötsligt att om det inte varit för honom, så hade det kanske slutat på ett helt annat sätt.
