I flera timmar stod en äldre kvinna på Stockholms centralstation och väntade på sin son, men han syntes inte till någonstans!

Dagbok, torsdag.
Jag steg av tåget på Stockholms central med två tunga väskor i händerna. Jag hade tagit mig in från min lilla by utanför Uppsala. Det blev inte så ofta att jag hälsade på familjen nuförtiden, men den här gången hade jag spenderat mina sista kronor för att köpa presenter till dem kanske, tänkte jag, skulle det kunna sprida lite glädje och värme hos dem. Jag har aldrig kommit tomhänt, men den här gången hade jag nog tagit i lite extra: båda väskorna vägde nästan tio kilo var.
Jag var trött och axlarna värkte efter resan, men jag tvekade aldrig. Min son hade lovat att möta mig vid stationen, och det var den tanken som drivit mig genom det sista sträckan. När jag klev av på perrongen och såg mig omkring så var han dock inte där. Ingen kram, inget välkomnande leende. Tillslut satte jag ner väskorna, tog fram mobilen och slog hans nummer.
Samtalet gick fram länge innan han till slut svarade, med en förvirrad röst.
Oj, mamma Förlåt mig. Jag glömde helt bort att du skulle komma idag. Vi bestämde oss igår för att åka till Saras föräldrar i Dalarna och blir borta hela veckan. Du behöver tyvärr åka hem igen. Jag hade verkligen inte tänkt på det, så vi bara stack spontant. Förlåt att jag inte sa något.
Jag blev alldeles stum. Tårarna kom, men jag höll rösten stadig när jag svarade kort: Okej.
Jag visste att jag inte skulle orka bära hem allt igen, så jag gav bort paketen till några hemlösa på stationen. Det kändes sorgligt, men vad annars kunde jag göra? Axlarna värkte och hjärtat gjorde också ont. Jag sade aldrig något till min son om hur illa det verkligen kändes. Han förstod inte hur djupa spår hans slarv lämnade i mitt hjärta. Jag har gett allt för honom, lagt hela min själ i att han skulle ha det bra men nu, när jag är gammal, verkar det som om han inte har tid ens för ett besök.
En månad senare ringde hans fru, Sara, och undrade om jag kunde passa barnbarnen en helg så att de kunde gå på ett vänners bröllop. Den här gången sade jag nej. Jag orkade inte vara till hands bara när jag behövdes. Kanske var det dags att tänka lite på mig själv i alla fall för en gångs skull.