Strax innan nyår överraskade min fru mig med en sådan present att man vill gråta. Vi hade varit gifta i tjugo år, jag hade trott att vi hade ett lyckligt liv tillsammans. Vår vackra dotter var redan gift och hade gett oss ett barnbarn. Vad mer kunde man önska? Ändå borde allt varit bra.
Men inte allt var utan moln. Jag ansträngde mig alltid för familjen, körde långtradare i många år och var sällan hemma, bara för att de inte skulle behöva sakna något. Det visade sig dock att min älskade fru sedan länge hade en älskare bakom min rygg, fast hon alltid sa: Jag saknar dig, väntar på dig, kudden är blöt av tårar…
Allt blev som i ett dåligt skämt: Och så kommer mannen hem från jobbet tidigare än vanligt Jag orsakade ingen scen, packade tyst mina saker, tog mina papper, satte mig i bilen och körde iväg. Körde ut ur stan, stannade till. Händerna skakade, kunde inte fatta hur det kunde bli så här.
Allt för familjen. Jag skickade frun och dottern på semester, köpte bil, fixade lägenheten. När tiden kom att gifta bort dottern ordnade jag ett stort bröllop. Varje resa hem hade presenter med sig. Jag ringde flera gånger om dagen. Men hon? Hon förde mig bakom ljuset. Det är svårt att förstå sig på kvinnor ibland!
Visst händer det saker, och ingen är felfri inte män heller. Många har väl väninnor ute på vägarna. Men jag höll mig tillbaka, värnade om vår kärlek. Tydligen i onödan.
Satte mig i bilen, men visste inte vart jag skulle ta vägen. Tankarna snurrade, ilskan och besvikelsen var överväldigande. Det enda jag kom på var att köra mot min barndomsby i Dalsland, trettio mil bort. Så fick det bli. Långt från både mitt gamla hem och min f.d. fru.
Telefonen ringde konstant tjugo missade samtal. Både ex-frun och dottern ringde. Jag stängde av telefonen, ville inte prata med någon. Det kändes som om sveket var en hink kallt vatten rakt över mig.
Jag såg hela mitt liv passera revy när vi gick ut från stadshuset, när vi tog hem vår dotter från BB, när jag följde henne till första skoldagen, när jag gav frugan blommor efter en lång runda på vägarna Allt gott och ljust. Hur kunde jag missa allt, hur kunde hon sluta älska mig?
Svägerskan, frid över hennes minne, varnade ofta sin dotter: Det är inte pengar som ger lycka. Du kommer att förlora din man. Det går inte att ha familj om han alltid är borta. Hon fick rätt.
Gamla damer hemma i byn hade också viskat, men jag trodde aldrig på det. Jag märkte aldrig något. Nu körde jag, utan att ha någonstans att ta vägen.
Huset i byn var kanske borta hade inte varit där på tio år. Kanske hela byn var borta. ändå körde jag, och det var vinter och nära nyår. Vilken nyårspresent från min fru.
Vid en liten butik längs landsvägen köpte jag på mig massor av mat, som om där inte fanns några butiker alls dit jag skulle. Visade sig vara rätt beslut. Svängde in på småvägar genom snötäckta fält och skogar. Förr låg byarna tätt. Nu blinkade bara någon ljuspunkt här och där genom ett snöyra som ökade. Men vägen mindes jag.
Mamma ville aldrig flytta till stan, hon blev kvar ensam i barndomshemmet. Jag var hennes enda barn, född sent. Hon ville aldrig störa: Här hemma har jag allt jag behöver. Skulle tyna bort i dina städer. Så dog hon där med sitt hem. Jag stängde fönsterluckor och åkte därifrån för sista gången.
Stormen tilltog. Tio kilometer kvar. Bara någon enstaka lampa brann där husen låg. For förbi svarta fönster, avspikade dörrar. Bara ett hus vid landsvägen lyste upp i natten.
Så var jag framme vid mitt eget hus. Staketet lutade, fönstren var spikade men plankorna höll. Snön gick mig till knäna när jag pulsade fram mot grinden. Där hittade jag nyckeln, gömd på samma plats som förr. Stora hänglåset såg löjligt ut på den tunna dörren, som ändå gick att lyfta av om man ville.
Med viss möda fick jag upp låset och klev in, lyste med ficklampan. Letade upp strömbrytaren, lampan tändes och hela rummet såg ut precis som när jag lämnade det sist. Bara fuktigare, dammigare och så tomt utan mamma.
Det första jag gjorde var att ta in ved. Det fanns alltid torr ved i boden. Jag tände upp i den gamla svenska kakelugnen. Elden tog fart direkt, som om veden väntat i åratal på att någon skulle komma hem. Värmen spreds, och min kropp tinade upp.
Jag hämtade vatten vid den gamla pumpen. Hällde upp i en gryta och vattenkokare på ugnen. När vattnet kokat tog jag fram baljan, trasa och började torka bort dammet. Händig som jag är, van vid hushållsarbete, och van vid att hjälpa morsan, gick det undan.
Efter fyrtio minuter luktade det rent. Jag la fram maten på bordet, blandade till en smörgås, öppnade konservburken, stekte några ägg. Väggklockan slog elva.
Jaha. Snart nytt år. Nytt liv. Får se. Morgondagen är klokare än kvällen, brukade morsan säga. Tänka får jag göra imorgon. Nu ska jag helst ta farväl av det gamla året.
Jag tog fram en liten flaska brännvin, men precis när jag skulle ta första klunken skakade någon kraftigt på fönstret.
Någon bor visst kvar här i byn ändå sa jag högt och gick till dörren.
En kvinna steg in, borstade av snön från sjalen. Hennes blick var rädd och tårögd.
Jag vet inte vem du är, flyttade hit för bara tre månader sen. Min pojke är sjuk, väldigt sjuk. Det finns ingen distriktsläkare kvar, knappt tio hus befolkade. Jag tror det är blindtarmen. Jag hade samma smärtor.
Jag tog snabbt på mig jackan och mössa.
Vi kör! Jag tar med spaden, ifall vägen är igensnöad. Jag hade knappt kommit fram själv.
Vinden hade lagt sig. Jag lyfte upp pojken, het av feber, och vi körde. Till vår lycka gick det bra att ta sig ut till vägen. Men hela vägen till Åmål fick vi skotta oss fram ibland. En och en halv timme senare stod vi på akuten. Kirurgen kom och pojken rullades in för operation. Klockan var två på natten.
Så, då var det nyår.
Förlåt för att jag förstörde din kväll.
Det gör inget. Bara allt går bra.
Vi satt där på sjukhusets hårda stolar. Tårarna rann stilla på kvinnans kinder. Tiden gick långsamt. Så till slut öppnades dörren.
Ni hade tur. Ni kom i sista stund. Men det gick bra. Kanske bäst ni stannar här tills det ljusnar.
Vi väntar här, svarade kvinnan, som hette Frida.
När Frida fått träffa sin son, Anton, åkte jag tillbaka till byn. Slog eld i spisen, åt, och somnade. Nästa dag, när jag besökte sjukhuset, satt Anton och smålog.
Nyår blev inte riktigt som jag ville. Jag hann aldrig se Tomten och fick ingen brandbil…
Men du vet, berättade jag, jag passerade ert hus i natt. Det var stora fotspår i snön. Det hade snöat, och spåren var inte våra. Tomten var nog där.
Men huset var låst Han kom och gick…
Tomten brukade gömma mina presenter utomhus också, under förstubron eller i vedboden. Så han kanske gömt en till dig. Leta när du kommer hem!
Glädjen lyste i pojkens ögon.
Jag har varit så snäll, eller hur mamma?
Frida nickade bara.
Nu måste jag åka, farmor, men du klarar dig nog, va? Jag är stor. Du får åka och söka presenten åt mig.
Vi åkte därifrån. Frida berättade när vi satt i bilen:
Tack för att du hittade på något till Anton. Pengarna har verkligen inte räckt till i år. Vi flyttade hastigt hit från Göteborg, min man blev våldsam, började slå både mig och Anton. Vi flydde mitt i natten. Min faster lämnade huset efter sig, min man vet inget om det. Här försöker vi börja om på nytt.
Jag svängde förbi en affär i Mellerud.
Grabben behöver en brandbil ändå, annars tappar han tron på Tomten.
Jag köpte bilen, godis, och vi körde hem.
Frida ville inte ta emot presenterna.
Det där kan vi inte ta emot. Det är för mycket. Lägg inte pengar på andras barn.
Ibland vill man bara göra något snällt. Få någon glad på nyår.
Jag stannade hela veckan i byn. Hjälpte till med snöskottning och ved, hälsade på Anton på sjukhuset, såg till att Frida hade det hon behövde. Första gången var Anton ensam utan mamma på sjukhuset. Stygnen läkte. Snart fick han komma hem. Hela vägen pratade han om sin present och sörjde att Tomtespåren redan snöat över.
Men i uthuset hittade han plötsligt det han drömt om.
Han glömde mig inte! ropade Anton. Han finns på riktigt! Mamma har inte råd. Vet du vad en sådan kostar?
Jag log. Att ge är den bästa lyckan.
Till Antons hemkomst bjöd Frida mig på middag.
Tack, Frida. Jag har saknat värme hemma.
Och din familj?
Den blev bara minnen. Låt oss prata om det en annan gång.
Kvällen gick fort. Anton somnade mitt i lekarna.
Jag borde egentligen ge mig av. Imorgon måste jag köra igen.
Fast vi skulle gärna vilja ha dig kvar. Anton frågar efter dig direkt imorgon.
Hälsa honom. Jag vet inte om jag kommer tillbaka. Men ni har gjort intryck på mig… Hej då.
Jag var borta i veckor. Men tankarna vandrade ständigt till Frida och Anton. Efter körningar for jag in till Göteborg, hälsade på dottern, lämnade presenter till barnbarnet. Till ex-frun åkte jag aldrig, men berättade att papper på skilsmässa skickats in.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Med en veckas ledighet framför mig och ingen plan sov jag över hos dottern, men längtade norrut. Så åkte jag tillbaka mot den lilla byn. Tankarna på Frida släppte inte.
Anton kom springande och skakade min hand.
Du var borta länge. Mamma har längtat efter dig.
Sa hon det?
Nej, men jag ser ju. Varje gång en bil kör förbi, så kollar hon ut. Du får gå in, vi vill prata ifred, jag leker en stund.
Frida stod vid spisen och rörde i en gryta.
Jag trodde inte du skulle komma tillbaka. Vad gör man i den här hålan?
Du, jag behövde tänka efter. Tjugo år sätter spår Men du har varit i mina tankar hela tiden. Om du vill vill du ha mig här?
Frida såg rakt in i mina ögon och lutade huvudet mot mitt bröst.
Vi började bygga ett liv tillsammans. På sommaren rustade jag upp mammas gamla hus, drog in vatten, fixade bastun. Vi köpte höns, en get, anlade en liten odling. Fridas hus hyrde vi ut som sommarstuga; det finns många som vill komma bort från stadens larm. Livet blev bättre. Anton klamrade sig fast vid mig och började snart kalla mig pappa.
Livet är underligt. Man vet aldrig var det vänder, vilka överraskningar som väntar. Våra gamla säger alltid: Livet är ingen spikrak landsväg att korsa. Och så är det verkligen.
