När min dotter fick sitt sjunde barn insåg jag att mitt tålamod hade nått sin gräns!

De senaste tjugo åren har jag bott tillsammans med min dotter och hennes man, men nu orkar jag verkligen inte längre.
Jag är 65 år, farmor till sju barnbarn. Många skulle säkert avundas mig, och visst borde jag också känna mig lyckligt lottad om det bara inte vore för att jag hela tiden måste passa barnen och lyssna på deras ständiga oväsen. Min dotter verkar dessutom inte förstå hur svårt det faktiskt är att ta hand om så många ungar…
När mitt sjätte barnbarn föddes, satte jag mig ner med Linnea för ett allvarligt samtal. Jag trodde aldrig att jag som pensionär behövde prata preventivmedel med min 35-åriga dotter. När de sedan väntade sitt sjunde barn snurrade allting för mig. Det finns bara fem rum i vårt hus, och nu bor vi nio personer där.
Om min dotter har haft tur är det för att jag och min man kämpade hårt genom livet byggde ett större hus och köpte mark. Nu jobbar min svärson på gården och kallar sig bonde, medan Linnea hjälper honom med allt. Själv tillbringar jag dagarna i köket, för någon måste laga mat till hela denna armé. Barnen växer och vill alltid ha mer; ingen äter gårdagens mat, allt måste vara nytt och fräscht.
Efter att det sjätte barnet kom till världen hoppades jag att Linnea skulle förstå mig, att jag åtminstone skulle få en paus från alla gnällande barn och eviga blöjbyten men allt blev bara värre igen.
Jag har hela tiden haft kontakt med min bror Erik. Han bor ensam i Umeå sedan hans dotter flyttat utomlands.
En kväll ringde han och bad mig komma, han mådde dåligt och behövde sällskap. Naturligtvis var jag orolig för honom, men samtidigt lättad över att äntligen komma bort från allt slit. Nu när Erik mår bättre vågar jag knappt tänka på att behöva återvända hem igen, till barnkaoset och ljudet av ständiga skrik. Tiden här med min bror har fått mig att minnas hur mycket jag älskar att läsa, lyssna på musik och se på film. För första gången på länge kan jag njuta av ålderdomen, istället för att längta efter att barnbarnen ska växa upp. Men hur ska jag kunna säga detta till familjen?
Nu ringer Linnea och vädjar att jag ska komma hem hon klarar inte allt själv. Vad ska jag göra?