Du, jag måste berätta något som fortfarande känns overkligt. Häromdagen gick mamma hemifrån som vilken annan dag som helst. På morgonen hade hon skickat ett sms och frågat om jag hade ätit frukost. Jag skrev tillbaka att ja, vi hörs senare och fortsatte jobba. Hon var inte sjuk, inte på sjukhus, det fanns ingen oro, inget hejdå. Det var bara en vanlig dag, sådana som man tänker att aldrig kommer förändra någonting.
Vid kl fyra ringde ett okänt nummer, och det var en granne. Hon sa: Din mamma har varit med om en olycka. Jag frågade var hon var, och hon sa vilken klinik. Jag åkte direkt. Där fick jag veta att mamma hade ramlat på gatan, slagit huvudet och de kunde inget göra. Allt var så stilla, inga dramatiska ord, inga sista ord.
Det fanns inga sista meningar, inga kramar, ingen tid att säga någonting. Jag stod där, stirrade på en vit vägg medan de förklarade dokument och procedurer som skulle skrivas under. Ringde mina bröder med skakig röst och sa det svåraste jag någonsin sagt: Mamma är borta.
Det värsta kom inte på kliniken, utan när jag ensam gick in i hennes lägenhet för att ta hand om hennes saker. Jag öppnade garderoben och där låg hennes kläder kvar, redo för tvätt. Hennes sandaler stod vid dörren, plånboken hängde bakom stolen, matvarorna var halvvägs uppackade. Allt var fastfruset i tiden, just i det ögonblick livet tog slut.
Jag tog en av hennes blusar för att lägga ner i en väska kände hennes tvål dofta i tyget och stod där, oförmögen att röra mig. Satte mig på sängen och stirrade länge på golvet. Kände mest ilska då.
Sen kom de där små sakerna som gör ondast: att slå hennes nummer av gammal vana bara för att bli påmind om att hon inte finns längre, komma hem från jobbet och ingen som frågar om jag kom hem ordentligt, gå förbi hennes port utan att gå in. Ingen förbereder dig på den tystnaden.
Alla säger: Det var hennes tid, Gud har sina skäl, Nu har hon fått vila. Men jag känner ingen ro. Jag känner bara tomhet. Det känns som att hon försvann just så där, utan lov, utan förvarning, utan tid att trösta mitt hjärta.
Och det som svider mest det var aldrig ett hejdå. Det var bara ett abrupt, hårt avslut.
Häromdagen gick min mamma hemifrån precis som vilken annan dag som helst. På morgonen hade hon sms:at mig och frågat om jag hade ätit frukost. Jag svarade ”ja, vi pratar senare” och fortsatte arbeta. Det var inte speciellt.
