Jag är 60 år gammal och har varit pensionär länge nu. Livet rullar på i sin stilla gång. Sedan tio år bor jag helt själv utan make, utan barn och utan särskilt många vänner. Barnen har sina egna liv och familjer utspridda i olika städer, min man är död sedan länge och min största glädje i tillvaron är sommarstugan ute på landet. När våren börjar värma litegrann, flyttar jag ut dit, städar huset och trädgården, planterar blommor och ordnar rabatter. Just där, bland björkar och syrener, mår jag riktigt gott och känner ett lugn i själen.
Men på vintern går det helt enkelt inte att vara ute i stugan. Snön är för tung och jag har ingen som hjälper till med skottningen. Så då får jag flytta tillbaka till lägenheten i stan. Hösten går ändå an. I år blev jag förkyld i september och blev kvar i stan en vecka extra. Men så fort jag blev bättre, for jag ut till min kära lilla by igen.
När jag kom fram till stugan blev jag genast orolig grinden stod på vid gavel. Någon måste ha varit ute på tomten. Allt verkade ändå stå kvar, men när jag kikade närmare såg jag att ytterdörren också stod öppen… Rädslan grep tag i mig; tänk om någon hade brutit sig in! Jag smög försiktigt in, men alla saker var kvar, utom att min filt dragits fram, och det stod en kopp kvar på köksbordet. Jag diskar alltid undan!
Efter att chocken lagt sig blev jag mest irriterad. Vem har varit här och tagit sig sådana friheter? Dricker ur min kopp! Jag tittade ut genom fönstret och där bakom huset satt en udda pojke. Han hade tänt en liten brasa och värmde sina små händer över elden. Där satt han, min objudna gäst…
Jag gick ut och harklade mig ljudligt. Den lilla “busen” ryckte till, men sprang inte iväg. Istället gick han fram emot mig:
Förlåt mig, snälla. Jag har inte varit här så länge…
Han pratade tyst och ödmjukt, såg så liten och vilsen ut att jag genast kände ömhet för honom.
Hur länge har du varit här? Har du fått i dig något att äta?
Bara två dagar… Jag hade lite bröd, det är bara smulor kvar.
Stolt visade han mig sin metspö med en bit vitt bröd fastträtt på kroken.
Vad heter du, pojke, och hur kom du hit?
Jag heter Hjalmar. Mamma och hennes sambo kastade ut mig. Jag vill inte bo där längre…
Letar ingen efter dig i byn?
Ingen bryr sig. Jag har varit borta många gånger förut, ibland i veckor, och ändå märker de inget. De blev inte ens glada när jag kom hem senast, bara arga
Det visade sig snart att Hjalmar egentligen inte ens var från vår lilla ort. Hans historia var sorgligt vanlig: hans mamma har inget jobb, sambos har kommit och gått genom åren, det har ofta varit tomt i kylskåpet men gott om sprit och folk som dricker.
Sådant gör så ont att höra. Mitt hjärta värkte och jag visste genast vad jag ville göra. Jag lät Hjalmar stanna, gav honom mat och hade svårt att sova den natten, tankarna snurrade. På morgonen kom jag på min gamla barndomsvän Malin jobbar ju på kommunen. Jag tog mod till mig och ringde henne. Om hon inte kunde hjälpa direkt, kunde hon säkert vägleda mig rätt.
Malin försäkrade att hon skulle göra vad hon kunde och lovade att ta tag i situationen. Det blev förstås en del springande till olika myndigheter och en massa papper att fylla i, men efter några veckor fick jag bli Hjalmars gode man. Han kunde nästan inte tro sin lycka; hans mamma hörde aldrig ens av sig.
Nu lever vi ungefär som mormor och barnbarn vintern i stan, övriga året i stugan. Snart börjar Hjalmar i skolan och jag är övertygad om att han kommer klara sig fint: han skriver, läser, räknar och ritar som ingen annan! Vilken konstnär han är, min lilla Hjalmar…
