En sen kväll kom jag hem och blev alldeles ställd. Min dotter höll på att packa ihop sina saker: kläder, smink, tekniska prylar. Jag frågade henne var hon skulle ta vägen.
Det visade sig att min artonåriga Elsa plötsligt känt sig vuxen. Jag flämtade till av förvåning. Elsa svarade:
Mamma, jag ska flytta. Jag ska bo hos Viktor.
Va? Flytta? Vem är den där killen? Tänker du inte ens presentera honom för oss? Och hur ska ni klara er ekonomiskt? Har han föräldrar? Jag tycker att du stressar iväg för snabbt, sa jag.
Men mamma, sluta nu. Det är 2000-talet. Jag är vuxen, jag måste leva mitt eget liv, svarade Elsa.
Jag blev tyst. Inombords förstod jag att jag var maktlös. Jag såg henne packa sin laptop och i mitt stilla sinne sa jag adjö till allt. Hennes bländare har jag ju ändå aldrig använt. Elsa bar ut sina saker och gick. I fönstret såg jag en ung man som hjälpte henne ut till bilen. Har hon bestämt sig för vuxenlivet, så må det vara. Vi får se hur utfallet blir. Nästa dag bytte jag låsen i dörren, man vet aldrig vad Elsa och hennes vän kan hitta på.
Dagarna gick. Elsa hörde inte av sig överhuvudtaget. Jag hade inte trott att hon skulle kasta sig ut i vuxenlivet så snabbt. Plötsligt ringde telefonen. Elsa.
Mamma, kan du betala för min utbildning?
Det stack till i magen. Min dotter ringer enbart för pengarnas skull. Inte ett ord om hur jag har det.
Nej. Du är ju självständig nu. Jag vill inte blanda mig i ditt vuxna liv.
Jaha, tack då! utbrast Elsa upprört och lade på.
Ja, nu fick hon som hon ville. Låt henne se hur det är att vara vuxen.
Jag bestämde mig för att göra om hennes rum till ett arbetsrum. Hon bor ju ändå inte hemma längre. Jag hittade ett riktigt snyggt skrivbord med stolar, men lät sängen stå kvar. Elsa får tid att fundera på sitt. Kanske kommer hon tillbaka.
Två veckor gick. Jag kom hem från jobbet och möttes i porten av min dotter, bärande på kassar. Hon såg ledsen ut.
Älskling, varför sa du inget om att du skulle komma?
Jag skämdes, mamma. Är du inte glad att se mig? frågade Elsa och torkade tårarna.
Självklart är jag glad! Kom nu, vi går hem.
Vi steg in i lägenheten och Elsa började packa upp sina saker. Men kaffebryggaren saknades. Det visade sig att den blivit kvar hos pojkvännens mamma. Hon tog den som betalning för rum och mat. Viktor är trettio år. När Elsa insåg att jag inte skulle stå för hennes studier bad hon Viktor om pengar. Men han ville inte ta ansvar eller betala för sin flickväns behov.
Jag undrar egentligen bara: Vad tänkte egentligen Viktor när han tog hem min arbetslösa dotter till sina föräldrar?
Min dotter bestämde sig för att ta steget in i vuxenlivet och flyttade ihop med sin pojkvän. Två veckor senare mötte jag Anna med väskor vid vår port
