Aldrig hade jag kunnat ana att vi en dag skulle sitta hela familjen mamma, pappa, min lillebror och jag och diskutera arvet som om det vore en marknad, där alla försökte överrösta varandra och bevisa sitt. Jag är en ganska vuxen man nu, fyller snart tjugo, och längtar efter att vara självständig. Min bror är däremot bara fjorton år. Vad ska han egentligen med en lägenhet till? Han har ju knappt hunnit avsluta högstadiet och är fortfarande så grön att man knappt tror det.
Mina föräldrar anser också att han fortfarande är ett barn, vilket jag förstås håller med om. Själv studerar jag på universitetet, jobbar lite extra vid sidan av, och bor i den lägenhet som pappa ärvde från sina föräldrar. Han erbjöd mig att stanna kvar där när jag berättade att jag planerade att hyra eget, för att pröva på att bo själv.
Det var en fantastisk gåva från mina föräldrar och jag började så smått renovera med förhoppningen att en dag få kalla bostaden min egen. Men sen började bråken och delningarna, särskilt efter ett gräl med pappa, vars anledning jag knappt minns längre. Han blev ledsen när jag sa att jag klarar mig ändå, att jag ville stå på egna ben.
Efter det hade vi ett familjemöte där mamma och pappa sa rakt ut att om jag nu är så självständig får jag också flytta ut ur lägenheten. De tänker hyra ut den, menade de, och dessutom är det inte bara min bostad min bror måste också få sin del.
Jag förstår fortfarande inte vad själva problemet är. Jag kunde få bo kvar i den här lägenheten och brorsan kunde ta den där våra föräldrar bor, då blir det rättvist. Föräldrarna vill däremot att vi båda ska sälja allt ihop, båda lägenheterna, så vi kan få loss några rejäla tusenlappar och köpa varsin egen.
Jag vill verkligen inte det. Varför göra det krångligare än det behöver vara, varför betala mäklararvode, avgifter och skatt på vinsten när vi redan har två bra hem att bo i?
Men det värsta är ändå att mamma och pappa är redo att kasta ut mig bara för att jag är självständig.
Kanske hinner de lugna ner sig och vi kan bli sams igen. Än så länge vill jag inte vara den som tar första steget. Jag tycker deras resonemang är direkt dumt, och brorsan håller bara med dem för att han är så liten än. Det känns som de ställer oss emot varandra, så att vi i framtiden ska gräla och tvingas sälja allt bara för deras skull.
Jag har lärt mig att familjefrid är mer värd än pengar, och att man kanske inte ska hävda sin självständighet för hårt när andra kan missförstå en.
