Jag orkar inte längre, nu räcker det! Hur mycket ska man ta?!
“Jag orkar inte längre, nu räcker det! Hur mycket ska man ta?! Barnet, hennes eviga trötthet, hjälp, hjälp… men jag vill ju bara ut och promenera som förr! Jag vill ha sex! Jag jobbar ju för tusan! Jag vill komma hem till min älskade fru, min kvinna… Nej, nu bor jag hos en kompis ett tag, sen hittar jag någon yngre… jaja…” Oskar satt bakom ratten och filosoferade om att idag markerade sista punkten i hans och hustruns relation, nervöst bolmande på en cigg.
Deras historia var ett klassiskt exempel de träffades, blev ohämmat kära, passionen flödade, glömde såklart skyddet. Några månader senare visade hon två blå streck.
“Klart du ska föda, vi klarar det,” sade Oskar självsäkert, och hela hans släkt från farmor till faster nickade instämmande: “Vi hjälper, bara du föder…” Sedan blev det bröllop, förlossning, lyckotårar sonen blev född!… Och där tog den sorglösa lyckan slut. Frun blev en nytvättad höna, ständigt trött och ofixad, barnets eviga skrik och även om natten “hjälp, hjälp” var hennes stadiga refräng… Vart tog hans lilla tjej vägen? Släkt och vänner försvann fort kvar blev de två, ensamma med sitt föräldraskap…
“Jag är inte redo!” sade Oskar till sin fru och slog igen dörren framför henne, gråtandes med barnet på armen.
Bromsarna tjöt… plötsligt stod en mörk böjd figur framför bilen.
“Vad är det, trött på livet eller?” Oskar hoppade ur bilen och rusade fram.
Mannen i trenchcoat rakade upp sig och såg på honom med sorgsna gamla ögon och viskade:
“Ja.”
Oskar blev ställd av det oväntade svaret.
“Pappa, behöver du hjälp? Behöver du någonting?”
“Jag vill inte leva mer.”
“Men hör du, ska jag köra hem dig? Vi snackar, kanske kan jag hjälpa dig?” Oskar tog den gamle mannen försiktigt i armen och ledde honom mot bilen.
“Berätta nu, pappa,” Oskar tände en cigg.
“Det blir en lång historia.”
“Jag har ingen brådska.”
Den gamle granskade Oskar och sneglade mot fotografiet som hängde ovanför.
“Femtio år sen träffade jag en tjej, blev förälskad direkt, allt gick snabbt vips var vi familj, barn, son… Lycka, trodde jag! Men jag ville att det skulle vara som förr: kärlek, passion, ungdomlig grönska. Men hon var trött, med ett litet barn, alla hushållsgrejer, jag sköt över allt på henne, hjälpte inte… På jobbet träffade jag en annan kvinna, det blev något där… frun fick veta, och så blev det skilsmässa. Med den andra kvinnan blev det ingenting. Jag blev inte ledsen, levde livet som jag ville. Och hon gifte om sig, blev snygg igen, sonen kallade hennes nya man för pappa, och för mig spelade det ingen roll längre.”
“Och ni då?” Oskar tände nervöst en ny cigg.
“Jag? Förfestade färdigt ingen familj, ingen fru, inga barn. Idag fyllde min son femtio, jag gick för att gratulera honom, men blev inte insläppt,” den gamle grät, “Jag får skylla mig själv. Han sa: du är inte min pappa, fortsätt leva livet för dig själv.”
“Okej, pappa, vart ska jag köra dig?” Oskar bankade frustrerat på ratten.
“Jag bor här, bara några hus bort, åk du, oroa dig inte för mig…” Den gamle steg ur bilen och lommade mot det stora hyreshuset nära vägen. Oskar väntade tills han såg honom i porten, stod kvar en stund och körde sedan vidare. Han svängde in på ICA, köpte blommor.
“Förlåt mig, förlåt,” sade han när han kom hem, stod på knä framför sin gråtande fru, “vila lite nu, älskade.”
Oskar tog emot sonen från hennes händer, gick till barnkammaren, gungade honom och började sjunga hes: “Björnen sover…”
Den förvånade sonen somnade snabbt, la sin lilla hand över pappas bultande hjärta. Oskar såg på honom med förundran: “Jag vill se min son växa upp, jag vill höra ‘pappa’…”
“Har du räddat någon drunknande igen?” log Elsa, den gamla damen, när hennes man kom hem. Han hängde glatt upp sin trenchcoat.
“Ja, det behövs någon måste hamra in livets grundregler hos de unga.”
“Men hur känner du på dig vem som behöver hjälp?”
“Jag behövde själv den hjälpen i din ålder…”
“Kom, nu är det middag och glöm inte, imorgon firar vi sonens femtioårsdag, inga ‘drunknande’ på kvällen,” Elsa såg ömt på sin gubbe.
“Jag har inte glömt femtio år, vår arvtagare, vår kärlek, hur kan man glömma det?” Han omslöt Elsa och gick skrattande med henne till köket.
