Vi flyttade från landet till stan 1975. Då köpte vi ett hus i utkanten av Göteborg, på en väg där man knappt vågade cykla utan hjälm. Men huset bjöd på en liten överraskning, om man säger så. Som folk förr i tiden, särskilt på landet, hade vi alla någon slags inbyggd vi-hjälper-varandra-instinkt. Mina föräldrar var inget undantag; så när de tidigare ägarna frågade om de fick bo kvar i vårt, nu deras före detta, hus några veckor medan de fixade papper ja, då kunde mamma och pappa knappast säga nej.
De där tidigare ägarna hade en gigantisk hund, av det där sorten som skulle kunna skrämma självaste Alfred Nobel. Vi ville verkligen inte ta in byrackan i huset, hunden vägrade erkänna oss som nya husse och matte och såg mest ut som han funderade på en svensk lunchbuffé med oss på menyn. Jag minns den jycken än idag.
En vecka blev två, två blev tre… Tidigare ägarna låg och sov till lunch, gick knappt ut och såg ut att trivas rätt bra med att fortfarande vara husägare. Särskilt mamman i familjen, som struttade omkring i tofflorna som om hon aldrig hört talas om socialt kontrakt. Mamma och pappa började diskret påminna om överenskommelsen lite då och då, men paret såg ut att ha slow motion som sin främsta flytt-strategi.
Hunden släpptes ut varje dag (raggarstil), gjorde vad han ville i hela trädgården och mina syskon var för livrädda för att ens hämta posten. Hunden gick till attack om man så mycket som rörde på sig. Mamma och pappa bad snällt om att hunden skulle hållas inne, men direkt pappa cyklade till jobbet och syskonen gick till skolan ja, då var besten ute igen och markerade revir.
Men till slut blev det faktiskt just hunden som räddade oss från folk som tagit gästfrihet till nya nivåer.
En dag kom min lillasyster hem från skolan, öppnade grinden och glömde bort att Schenken, besten själv, kanske var på hugget. Hunden rusade rakt på henne, men hon hade turen att ha på sig sin snygga, robusta galonjacka som mamma köpt på rea på Åhléns. Blev bara ett par tänder i tyget det kunde ha varit värre. Hunden kopplades och kedjades vid syrenbusken, och gamla ägarna lade såklart skulden på lillasyster för att hon kom hem för tidigt.
Då var måttet rågat. Pappa kom hem från jobbet samma kväll, slet inte ens av sig jackan, utan började resolut packa ut extra-mormor i hallen, väl påklädd. Strax därpå stormade hennes dotter och svärson ut efter henne, utan att ens försöka rädda ansiktet. Alla deras kaxiga ägodelar flög över staketet, rakt ner i rävpölen och lite svensk lera.
Självklart försökte de sick-sacka hunden Schenken på pappa, men fyrbentingen, som förstått att nu var det slut på köttbullar och vänliga ord, viftade bara vänligt på svansen och kröp in i hundkojan. Ingen lojalitet från den sidan, inte!
Efter en timme stod alla de andras saker ute på gräsmattan, grinden låst och hunden sittandes på rätt sida med sina ägare och en stor hög knäckebröd (eller annat smaskigt). Och vi andra andades ut och gick in för en välförtjänt kvällsfika.
