Makens släkt stannade i veckor – tills jag skickade en matnota

Idag öppnade jag kylskåpet och stod länge och stirrade in på hyllorna. Allt jag såg var en halvtom burk inlagda gurkor och ett ensamt paket fil. Ostbiten jag köpte till salladen, den där dyra hårdosten, var spårlöst borta. Jag suckade djupt och frågade:

Var är osten? Den speciella jag köpte till middagen?

Min fru, Erika, stod bredvid och hennes ansikte var sammanbitet. Hon flyttade burkarna nervöst. Min bror Björn satt vid köksbordet och försökte sjunka längre ner i stolen. Ute ramlade det ett tyst höstregn mot rutorna.

Alltså, Signe gjorde mackor till barnen efter att de varit ute och lekt. De var hungriga. Det var väl inte hela världen, sa han försiktigt och undvek min blick. Kom igen, Andreas, det är bara lite ost. Vi köper en ny.

Jag stängde kylskåpsdörren långsamt. Kylan kändes bortblåst, men det kokade inom mig. Jag räknade till tio för tredje gången den dagen, men det hjälpte knappt längre.

Du vet att den ostbiten kostade sjuhundra kronor, Björn, sa jag lugnt men bestämt. Jag tänkte fira att jag blev klar med projektet. Nu finns det ingenting kvar, precis som igår när den fina skinkan försvann, och dagen innan när jag letade efter gravad lax. Vi jobbar oss halvt ihjäl, fattar du det?

Björn såg ut som han hade tandvärk. Han skämdes, men hans familjeplikt vägde tydligen tyngre än sunt förnuft.

Men de är ju gäster, Andreas. Det är ju så trångt i deras lägenhet på Södermalm nu under renoveringen, damm och elände. De har ingenstans att ta vägen. Det går över snart, lovar jag.

Det där snart hade ekat i vår lägenhet i tre veckor. Det började som ett samtal från min svägerska Signe, en sorglig historia om vattenläcka och hantverkare som förstört golven. De behövde bara ett par dagar; tre-fyra nätter bara tills allt torkat. Erika, godhjärtad som hon är, sa förstås ja. Familjen måste man ju hjälpa.

Men några dagar blev till två veckor och nu var det redan oktober. Vår tillvaro förvandlades. Signe och hennes man Olle tog över vardagsrummet, deras barn, systrarna Märta och Svea, tio och elva år gamla, bodde på madrassen men var egentligen överallt.

Hemkomsten från jobbet blev en prövning. Istället för lugn och ro möttes man av stök och oväsen, TV:n på högsta volym för Olle skulle se nyheterna som om han var på plats. Badrummet var alltid upptaget eftersom syskonbarnen lekte i badkaret i evigheter dyr duschkräm försvann fort, badrumsmattan var alltid blöt.

Men värst var maten. Vi hade vant oss vid färska råvaror, bra kött och grönsaker, goda mjölkprodukter. Budgeten var noga planerad; semester och bolån var betalda. Men nu höll pengarna på att ta slut.

Signe undvek köket.

Andreas, jag är helt slut efter allt med renoveringen, sa hon medan hon åt vindruvor i soffan. Det är ju bara lite extra soppa, du lagar ju ändå.

Men lite extra blev plötsligt enorma kok av ärtsoppa, som försvann samma kväll. Olle, cykeltaxi-chaufför, åt som en hel armé varje ledig dag. Barnen åt allt, frågade aldrig om det var till någon annan.

Jag tog av mig kavajen och masserade tinningarna.

Björn, jag kollade bankappen idag. Vi har under de här veckorna ätit upp så mycket som vi vanligen gör på två månader. De handlar inte ens bröd.

Men de har ju extra utlägg nu. Renoveringen, materialen har blivit dyra, sa Björn svagt.

Vi har också utgifter, sa jag. Och jag tänker inte vara matleverantör åt sex personer på egen hand. Har du ens sett att Signe köpt något till oss? Inte ens kaffe.

Signe släntrade in, iförd Erikas morgonrock, för den är så fin och sval. Jag såg syltfläcken på kragen men sa inget.

Vad blir det till middag, Andreas? Olle känner lukt av köttfärs. Blir det biffar?

Jag såg på henne länge. Något knäppte till inom mig.

Det blir ingen köttfärs, svarade jag lugnt.

Ingen köttfärs? Vad ska vi äta då? Barnen måste ha riktig middag!

Jag har lagt tillbaka färsen i frysen. Ikväll blir det bara kokt bovetegröt.

Utan kött? Utan sås? Olle äter inte sånt, han måste ha kött!

Då kan Olle gå till ICA i huset bredvid och köpa mat, log jag stelt.

Signe smällde ner sin mugg på bordet och blängde.

Andreas, vad är det med dig? Vi är ju inte främlingar. Björn säg nåt!

Björn såg ut att vilja försvinna.

Andreas, kanske vi kan koka några köttbullar? Det fanns kvarg kvar

Det fanns. Tills Märta och Svea åt upp den igår.

Middagen blev tyst och spänd. Jag kokade bovetegröt, satte fram smör och salt. Olle petade i tallriken och muttrade om fängelsemat. Signe matade barnen med gröt och socker. Hon slängde på väg ut:

Imorgon hoppas jag du lagar något ordentligt.

Jag sov illa. Låg och hörde Olles snarkningar i rummet intill. Jag insåg att snällhet straffar sig. Gränser måste försvaras, annars flyttar gästerna in för gott. Renoveringen var bara förevändning Olle hade aldrig ens besökt lägenheten på Södermalm sista veckorna.

Tidigt nästa morgon ställde jag inget kaffe till alla, utan bryggde bara till mig själv, åt i tystnad och tog med matlåda till jobbet. All riktig mat flyttade jag till Erikas mamma kvällen innan. Jag lämnade kylskåpet nästan tomt.

Efter jobbet hade jag med mig en pärm hem, inte mat.

Signe mötte mig redan i hallen.

Det var tomt i kylskåpet imorse! Barnen åt torr müsli inte ens mjölk! Vad håller du på med?

Olle ropade från soffan:

Vad blir middagen? Vi är ju hungriga!

Jag tog av mig skorna och bad alla samlas i köket.

Nu ska vi prata, sa jag. Sätt er. Barnen får vara i sitt rum.

Jag öppnade pärmen.

Ni har bott här i tjugotre dagar. Ni har varken handlat mat, betalat el eller hjälpt till hemma.

Oj, nu ska du börja räkna varenda limpa, sa Signe. Vi är ju släkt!

Just därför har jag tålmodigt väntat, började jag. Jag visade min budget. Våra vanliga matkostnader. Och nu de senaste tre veckorna: fyra gånger så mycket.

Olle skrattade till:

Samlar du på kvitton? Du är småaktig som få. Hur står Björn ut?

Björn blev röd i ansiktet. Jag avbröt honom.

Det är inte småaktigt det är ekonomi. Här syns allt: kött, ost, grönsaker, diskmedel, vattnet ni använder, elen.

Vad vill du ha sagt? fräste Signe.

Att det kostar! Här är fakturan. Den ska ni betala innan helgen om ni ska bo kvar.

Signe gapade när hon läste, tappade pappret.

Är du galen? Tjugo tusen kronor? Är vi på restaurang, eller?

Nästan. Ni har ätit finskinka, rökt lax och hårdost, och jag har lagat maten och städat; den tjänsten är gratis.

Jag betalar inte! skrek Olle. Björn, varför säger du inget? Din bror är tokig!

Björn såg på mig, på sin argsinta syster och på mig och sa:

Vad ska jag säga? Ni har ätit upp oss.

Signe stirrade på honom.

Ska du kasta ut oss? viskade hon.

Nej, men det blir affärsmässigt nu. Vill ni bo kvar: ni betalar halva matkostnaden och hushållsutgifter. Vi lagar mat varannan dag. Det är rättvist.

Vi drar, sa Olle. Packa, Signe! Vi behöver inte sådana släktingar.

Men var ska vi bo? Vi har ju ingenstans gnällde Signe.

Vi åker till mamma! Sa Olle. Där får man i alla fall mat.

Packningen tog en timme, men kändes som dagar. Signe smällde skåpdörrar, Olle svor, barnen grät.

Jag satt på köket och drack te. Björn hjälpte till att bära ut väskorna.

När dörren till sist slog igen och Signes gnäll försvann, fylldes hela lägenheten av en ljuvlig tystnad.

Björn satte sig mitt emot mig och gömde ansiktet i händerna.

Gud så pinsamt. Mamma kommer ringa och klaga nu

Låt henne ringa, sa jag och la handen på hans. Vi gjorde inget fel. Vi skyddar vårt hem.

Det var rätt, mumlade Björn.

Släktingar ska respektera varandra, inte utnyttja. Jag ringde mamma idag också.

Björn såg förvånad ut.

Varför?

Jag frågade om Signes renovering. Det visar sig att de hyrt ut sin lägenhet på Södermalm till ett bygglag tänkte tjäna lite medan de bodde gratis hos dig. Mamma råkade avslöja det.

Björn blev blek, sen blossande röd.

Så de fick hyra, bodde gratis hos oss, åt vår mat och var ändå sura på gröt?

Exakt. Fortfarande pinsamt?

Björn skrattade.

Nej, det är inte pinsamt längre. Förlåt mig. Jag var dum.

Det viktigaste är att du lärde dig. Kom, vi går till ICA och handlar en ny ost. Och lite vin.

Och kött, sa Björn. Bara till oss.

En vecka senare ringde Signe upp Björn medan han diskade.

Björn, kan vi komma tillbaka? Det är trångt hos mamma, barnen kan knappt göra läxorna, Olle har ont i ryggen Vi kan handla potatis och pasta!

Björn såg på mig och jag skakade på huvudet. Han sa:

Nej, Signe. Ni får bo hos mamma. Vi ska renovera på själen. Ingen plats.

Han la på och såg för första gången ut som en självsäker värd.

Fakturan blev aldrig betald, men lugnet och tystnaden är ovärderliga. Vi lärde oss båda att familj betyder respekt och att man ibland måste stänga dörren för att rädda relationen.

Och jag, Andreas, har insett att den största snällheten är att ibland sätta gränser, även mot släkten.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Makens släkt stannade i veckor – tills jag skickade en matnota
Jag är 65 år och har alltid varit ganska bekymmersfri över mitt utseende, men på sistone har de grå håren börjat vinna mark – inte bara enstaka strån, utan hela slingor, speciellt i hårbotten. Plötsligt kändes besöken hos frisören inte längre lika enkla. Mellan tiden, priset och väntan började jag tänka att det kanske inte är så farligt att färga hemma själv. Jag har ju färgat håret själv i hela mitt liv – hur svårt kan det vara? Jag gick till närmaste apotek, inte till någon speciell frisörbutik. Jag bad om ”färg för grått hår”, och expediten frågade vilken nyans jag ville ha. Jag sa: ”En vanlig kastanjebrun, inget märkvärdigt.” Hon visade mig en ask som såg stilren och pålitlig ut – på framsidan var en kvinna med vackert hår och texten lovade ”100% täckning av grått hår”. Jag blev övertygad. Jag läste inte mer på asken. Jag gick hem säker på att det hela skulle vara klart på en timme. Jag tog på mig en gammal t-shirt, tog fram en handduk, blandade som det stod i instruktionerna och satt framför badrumsspegeln och applicerade färgen. Allt såg normalt ut – färgen var mörk som vanligt. Under tiden färgen verkade passade jag på att diska och städa köket lite. Efter cirka tjugo minuter började jag ana att något var konstigt. När jag kollade i spegeln såg håret inte brunt ut – det såg lila ut. Jag tänkte att det var ljuset i badrummet. När det blev dags att skölja ur visste jag redan att något gått riktigt fel. Vattnet färgades först lila, sedan mörkbrunt och till sist nästan svart. Jag såg min spegelbild: flammor av syrénlila och violett blandat med en konstig nyans jag inte kunde beskriva. De gråa håren var borta – men till vilket pris… Jag torkade håret och hoppades att färgen skulle förändras när det blev torrt, men det blev bara ännu mer intensivt. Jag såg ut som en dåligt stylad tonåring, inte som en kvinna på 65. Jag började skratta åt mig själv. Jag ringde min dotter på videosamtal och hon skrattade nästan rakt ut. ”Mamma… vad har du gjort?” sa hon. ”Boka en frisörtid åt mig”, svarade jag bara. Nästa dag var jag tvungen att gå ut med lila hår. Jag virade en sjal runt huvudet men lila slingor stack ändå fram. I matbutiken undrade de om jag provade en ny stil. En kvinna på bageriet sa att jag var modig som vågade sådana färger. Jag bara log och nickade, som om allt var medvetet. Två dagar senare kom jag till frisören, utan stolthet kvar. Frisören såg snabbt vad som hänt och sa bara: ”Det här händer oftare än du tror.” Jag lämnade salongen med välskött hår, en lättare plånbok och en tydlig lärdom: vissa saker tror man att man fortfarande kan som förr… tills man står där med lila hår. Sedan dess har jag accepterat två saker – att de gråa håren kommer när de vill, och vissa strider är bäst att lämna till proffsen. Det här är ingen familjetragedi, bara en sann svensk vardagsanekdot.