När jag fyllde trettio lyckades jag äntligen köpa en tvåa i Stockholm. Här bor jag helt själv, och än så länge har jag inte lyckats hitta någon potentiell äkta hälft. Vet ni vad som egentligen är roten till det här med mitt kärleksliv, enligt min högst personliga analys? Jo, det är på grund av att jag har en egen lägenhet. Tydligen är det inte lätt att vara både självständig och kvinnlig i dagens Sverige. Alla mina beundrare kan delas in i två tydliga grupper:
1. Har du egen lägenhet? Toppen, då flyttar vi ihop direkt, så slipper jag tänka på den grejen. Den här sortens man är så bekväm att han helst bor rakt in i någons färdiga liv. Att jag redan har tak över huvudet ser han som en självklar fördel och han kan absolut tänka sig bilda familj barn och hela paketet så länge det inte innebär några större förändringar för honom själv. Större ambitioner än så finns inte. Varför anstränga sig för karriär eller högre lön när jag redan fixat boendet? Bil behövs egentligen inte min gamla Volvo duger ju till familjelivet. Så någon vidare drivkraft känns oftast ganska frånvarande.
När jag pratar med dessa herrar får jag känslan att de passar bättre som mina söner än som potentiella makar. En sådan man vill bli matad, ompysslad och curlad, och så ska man dessutom se till att han stannar kvar. Inte riktigt min bild av lycka. Jag har faktiskt hellre en ragdoll-katt och massor av ledig tid över för mina intressen.
2. Har du eget boende? Nä, jag flyttar hellre inte in där, jag trivs hos mamma och pappa, eller så tar vi och säljer din lägenhet och köper något tillsammans. Fast min favorit är nog ändå det där med att sälja min lägenhet det är ju skönt att någon annan redan dragit hela lånelasset så jag slipper några decennier bolånerace. Tänk om framtida maken åtminstone själv ville betala på lånet, men icke. Har man redan en stabil inkomst så kan man ju själv fortsätta betala, och han hjälper till om han orkar. Och när/om jag går på föräldraledighet ja, då får vi hoppas pengarna räcker, för det är ju ändå mitt lån. Det viktigaste verkar vara att jag inte stör honom med mina problem, så att han kan fortsätta sitt bekymmerslösa liv.
Ibland undrar jag om det faktiskt är lättare att adoptera en treåring från ett barnhem än att hitta en man som inte blir livrädd av tanken på ansvar. Även om jag skulle gifta mig verkar det som om jag ändå behöver dra hela lasset själv, lösa alla problem och gärna älska mig själv på köpet. Och då kan man ju fråga sig: varför ha en man då?
Nu är jag alltså drottningen över mitt eget hem och mitt eget liv. Lägenheten är nyrenoverad, jag har massor av plats både för mig och för mina stickningsprojekt. Ibland drömmer jag om en familj, någon att dela allt med, men verklighetens dejter får mig snabbt på andra tankar. Jag måste bara få berätta om ett tillfälle, ganska nyligen faktiskt.
Jag blev förtjust i en man jag känt ett tag och det verkade ömsesidigt. Vi såg en film hemma hos mig och suget efter pizza slog till. Då tänkte jag lite snällt att han kanske kunde sköta pizzadelen åtminstone. Det gjorde han han gick faktiskt ut i trapphuset och mötte budet och betalade för pizzan. Med de hundralappar han precis fått av mig Sen var den kemin död.
Möjligen var jag själv lite klantig. Mina kompisar säger att jag aldrig skulle gett honom pengar till pizzan. Jag var faktiskt nyfiken på om han ens skulle ta emot dem eller tacka nej. För mig handlade det inte om beloppet men det är ju, som sagt, inte pengarna det handlar om…
