Mamma. Du måste acceptera det här, vi vill inte ha några barn.

Ylva gled sakta fram mellan långa korridorer av blågrönt glas på Södersjukhuset i Stockholm. När hennes dotter kom till världen var det som om hela själen gick i kras mot golvet, fast ändå svävade hon i luften, ty läkarnas ord flöt iväg på vågor av dimblått: Du kan inte få fler barn. Hennes man, Olle, gled plötsligt ut ur famnen; han blev kall, som om han stelnat till is inne i badrummet. Halvåret rann undan i ett tyst regn. Olle gled till andra sidan om natten och fann där en kvinna med barn under hjärtat. Två barn, tvillingar drömmen skimrade i Olles blick och utan att blinka lämnade han Ylva och deras lilla flicka Ebba. Ylva fick själv hålla i rodret på livets trasiga båt.

När Ebba var liten, verkade allt möjligt. Hon sprang mellan lektionerna i Gamla Stan och packade väskan med undran. Hon älskade sina dockor, talade tyst med dem i ring, undervisade dem i regnbågsljus. Ylva log, fylld av Ebbas lyster.

Ebba blev ledare bland kamraterna, redan på lågstadiet, alltid med glittrande ögon och huvud bland molnen. Senare mötte hon en pojke vid namn Linus, lite skum, som en karaktär ur de gamla sagorna. Med Linus vandrade Ebba från festival till festival, genom rosadimmiga parker och mellan dunkande klubbljus. Ebba lärde sig trumma, Linus spelade elgitarr som om han förde samtal med norrskenet. Snart spelade deras band på små klubbar i Malmö och Göteborg, ibland för endast några sjungande fiskmåsar. Livet var lätt och pirrigt. Åren rullade, Ylva hängde kvar i sina tankar som snö på fönsterbleck tänker Ebba någonsin bli mamma? Ebba var då 29.

Dotter, kanske dags att du funderar på att skaffa barn, viskade hon vid ett köksbord där filen aldrig syrades klart.

Mamma, vill du att jag ska bli som moster Märta? Fyra barn och inget mer synfält än barnstol och tvätthög? Är det ett liv? Hon fastnar i huset, lagar ärtsoppa, dammar och lastar lego i timmar.

Men du måste inte bli som Märta, svarade Ylva. Få ett barn det räcker väl?

Mamma. Acceptera bara, vi vill inte ha barn. Ändrar vi oss plockar vi upp någon från barnhemmet i Huddinge.

Men tänk om du ändå vill ha ett eget barn. Fundera lite till.

Snälla mamma, jag orkar inte älta det här mer.

Så gled natten ut i drömmen, och till slut bestämde sig Ebba för att låta sanningen krypa fram, långsamt som en ekorre över Vaxholms hustak. Kanske förändras allt ändå, om man drömmer riktigt märkligt.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Mamma. Du måste acceptera det här, vi vill inte ha några barn.
I Discovered My Husband Was Discussing Me with His Colleagues, So I Planned a Surprise at the Office Party