Anneli klev in genom ytterdörren med rödgråtna ögon och spända axlar. Hon hade just hälsat på sin dotter i lägenheten på Södermalm och det mötte henne kaos. Dammet låg i hörnen, leksaker täckte golvet och hennes dotter, Märta, satt ihopkrupen mot en vägg, tårarna rann nerför kinderna.
Vad har hänt? viskade Anneli, men Märta kunde knappt prata. Hon höll hårt om sina knän och viskade mellan snyftningarna:
Mamma… Allt var bra i morse Sen ringde någon till Axel. Jag svarade, och en kvinna sa:
Älskling, hur länge ska jag vänta egentligen?
Jag bad henne förklara vem hon var, men då la hon på. Axel sa att det var ett misstag, men Han packade sin väska och gick.
Anneli kände hur paniken grep henne, men försökte hålla rösten stadig.
Märta, det måste vara ett missförstånd. Sånt där kan hända alla.
Märta snörvlade till. Men han han stack bara.
Dagen därpå ringde Märta igen, förtvivlad: Axel har lämnat in ansökan om skilsmässa. Men han lovade i alla fall att fortsätta betala lånet på lägenheten. Fast hur vet man, mamma Om han inte betalar, klarar jag inte hyran. Då mister barnen sitt hem. Han sa att lägenheten ska tillfalla barnen, men
Sen hörde jag att hans nya kvinna Hon kräver halva lägenheten. Hon är tydligen gravid, men ingen vet om det stämmer. Och när Axel flyttade ut lovade han mig att betala för allt barnens aktiviteter, maten, allting. Han träffar barnen ibland jag har aldrig hindrat. Men hans nya kvinna hatar det. Kanske ändrar han sig om lånet, kanske slutar han bry sig helt
Ibland när Märta ser honom på skolgården med barnen, ser hon hur han är trött trött på henne, trött på den nya kvinnan, trött på hela situationen Och kanske också på hennes graviditet.
Anneli vill säga något tröstande, men orden fastnar i halsen. Stockholm är så kallt om vintern, och Märta gråter tyst där i köket medan solen går ner över hustaken och framtiden känns långt borta och osäker.
