Jag bor på en sidogata nära ett gymnasium, och nu, när skolstarten just har varit, har liv och rörelse återvänt till min gata pojkar med stora ryggsäckar, öppna skjortor, skratt, stressade mammor som skyndar sig, och cyklar som lämnar elever vid hörnet. För de flesta är det en självklar del av vardagen. För mig känns det som ett slag i bröstet. För tre år sedan dog min son, som gick i andra ring, och sedan dess är den här tiden på året den allra tyngsta för mig.
Min son hette Emil Lundqvist. Han var sexton år gammal. Den där kvällen gick han ut och åt middag med sina vänner, och de träffades en stund till i stadsparken efteråt. Vid tiotiden skulle han gå hem igen och korsade gatan utanför mitt hus. Jag satt vaken och väntade på honom, som jag alltid brukade. Då kom en bil, körd av någon som var berusad och ansvarslös. Föraren struntade i rödljuset, bromsade inte, stannade inte. Emil hann aldrig ens reagera. När jag fick samtalet från akuten på Sahlgrenska, kändes det som om kroppen blev tom. Jag stod stum, som om allt de sa var främmande ord.
Jag har förlorat både mor och far. Den sorgen var tung, mörk och svår. Men ingenting går att jämföra med att begrava sitt barn. Det är inte så livet ska vara. Jag har känt raseri, maktlöshet, skuld allt på samma gång. Jag har frågat mig varför jag lät honom gå ut, varför jag inte smsade honom att komma hem tidigare, varför Gud lät det ske. I månader grälade jag med Gud. Jag bad, grät, klagade, sa att det inte var rättvist, att Emil togs ifrån mig utan förvarning.
I många år har jag haft en bokhandel här i Göteborg. Det är min försörjning. Jag säljer skrivböcker, färgpennor, bläckpennor, gör kopior, utskrifter och säljer lotter. Jag jobbar dessutom som ombudsman för banken, så folk kommer och går hela dagen. Förr blev jag glad av att hjälpa eleverna. Nu påminner varje uniform mig om hans, varje barn som köper skrivböcker tar mig tillbaka till de som jag brukade köpa åt Emil. Det händer att jag står och kopierar, och plötsligt fylls ögonen med tårar.
Det första året efter att han gick bort, var jag nära att lägga ner affären. Jag orkade knappt rulla upp jalusin på morgonen. Jag tvingade mig själv att gå upp, för jag behövde ju leva, betala hyran och räkningarna. Ofta mötte jag människor med ett låtsasleende på läpparna och ett sönderslaget hjärta. Det fanns dagar då pojkar kom in, skrattande, och jag fick anstränga mig för att inte börja gråta.
Med tiden har jag slutat bli lika arg på Gud. Inte för att smärtan har försvunnit, utan för att jag insåg att ilskan bara gör mig sjuk. Mina böner är annorlunda nu. Jag klagar inte längre. Jag ber om styrka, om ro. Jag ber om hjälp att leva med den tomhet som inte går att fylla.
När jag nu ser skolstarten, märker jag hur hjärtat krymper. Jag gråter inte som tidigare, men sorgen är kvar lågmäld och förankrad. Jag har lärt mig att leva med den, men den försvinner aldrig. Man lär sig andas bredvid smärtan, inte att utplåna den.
Varje morgon öppnar jag bokhandeln. Jag hjälper eleverna. Ser ryggsäckarna passera utanför dörren. Och även om jag ser stark ut utåt, är jag fortfarande den pappa som längtar efter att höra Emils nyckel i dörren klockan tio på kvällen trots att jag vet att det aldrig kommer hända igen.
Jag har lärt mig att livet är skört, och att man måste uppskatta dem man älskar medan de finns hos en. Smärtan har blivit en del av mig, men jag försöker ändå möta varje dag med öppna ögon och respekt inför både glädje och sorg.
