Någonstans i ett småregnigt Malmö började familjen oroa sig allt mer över sin lilla dotterdotter. Pappan och mamman hade nämligen skämt bort henne till den grad att hon nu säkerligen ansåg sig vara Sveriges sista, riktiga prinsessa. Stackars släktingar och bekanta fick axla rollen som hennes personliga hov eller, tja, betjänter.
Och av någon anledning blev det bara värre när skolstarten började närma sig. Medan andra barn läste och räknade som små Lidingö-professorer, räknade lilla Elsa fortfarande med fingrarna ibland till och med tårna, när bokslutet skulle stämma.
Allt hade tagit sin början när Elsa föddes. Hela storfamiljen kände sig kallade att hjälpa till mormor flyttade till och med in i deras redan trånga tvåa uppe på Möllevången, med argumentet att barn behöver mycket kärlek… och jag behöver snabbare tillgång till tvättmaskinen. Men vägledningen försvann snabbt och ersattes av en sorts servilitet som Elsa snabbt utnyttjade. Hon lärde sig tidigt att ett välplacerat skrik kunde fixa både glass, extra barnprogram och att morfar hängde hennes kläder.
Vid sex månaders ålder anade Elsa redan hur hon bäst styrde de vuxna till små eller stora nöjen och lägenheten såg ut därefter. Syskon, katter och vuxna fick klara sig bäst de kunde, så länge prinsessan Elsa fick som hon ville.
Så småningom packade pappan sina köttbullar och stack men det hindrade honom inte från att fortsätta bombardera Elsa med klänningar, smink och skor så att hela garderoben såg ut som en blandning mellan Drottningholm och en taxfree på Sturup. Varje försök till pedagogisk markkontakt från både förskolepersonal och hopplöst trötta släktingar möttes av ilska och små regalslagsmål.
Uppfostran kretsade så mycket kring Elsa-är-prinsessa-idealet, att hon verkade mindre intresserad av att lära sig saker än vad en mätt älg är av att studera matematik. Med skolstart runt hörnet kunde Elsa fortfarande bara räkna upp till tio långsamt och på fingrarna och visste knappt skillnaden på en tunnelbana och en blåbärsmuffins. Hennes föräldrar predikade den där gamla visan om barnets absoluta fria vilja, utan tanke på att någon vuxen borde sätta gränser. Förskolläraren, däremot, längtade bara efter lite sunt förnuft och att Elsa kanske kunde få några grundläggande hälsningsfraser på plats.
Till slut erkände övriga släktingar och barnvakter sig besegrade. De umgicks med Elsa högst sporadiskt, mest för att skydda sina egna nerver. I deras ögon vore det klädsamt om hennes föräldrar började ta föräldraansvaret på lite större allvar och kanske, bara kanske, lyckades lämpa in ett uns vett och etikett i hennes annars så kungliga tillvaro. Vem vet kanske skulle Elsa då till höstterminen både kunna räkna till tjugo och säga tack utan att någon måste ligga på knä.
