Anna kom hem från jobbet utan att ha handlat något. Hon brukade gå in på ICA och köpa en liten flaska vin att ha till middagen på kvällen. Men den här kvällen, när hon låste upp dörren till sin lägenhet i Sundbyberg, möttes hon av att hennes sambo, Wilhelm, stod och packade sin väska.
Har du fått ett jobb nu? Ska du ta ett extra nattpass?
Nej, jag drar.
Vart ska du gå? Klockan är ju tio på kvällen.
Hör du dåligt? Jag sa att jag drar, jag lämnar dig, din idiot.
Annas knän vek sig, och hon sjönk ihop på stolen i hallen. Hur är det fatt? Vi har ju två små barn, Wilhelm! Är du sjuk i huvudet? Jag har fött dina barn, tagit hand om dig. Du kom från härbärget borta vid Fridhemsplan, jag tvättade, matade och tog dig under mina vingar. Du har suttit hemma medan jag har slitit för att försörja oss alla
Visst, jag lämnar inte barnen men dig har jag fått nog av. Jag står inte ut med att du kommer hem varje kväll och öppnar en vinflaska, påstår att det är för aptitens skull. Men Rebecka, hon luktar inte alkohol hon luktar sött och gott.
Så du har alltså hittat en annan? Vet du ens vem Rebecka är? Hon har flyttat hit från någon liten håla uppe i norr, ingen vet varför. Är du så naiv att du inte förstår vart detta leder?
Wilhelm lyssnade inte längre, sparkade till dörren och gick. Allt föll samman för Anna. Vinet lockade mer än någonsin. Hon började dricka varje kväll, ofta glömde hon laga mat till barnen som fick klara sig på maten på förskolan. På dagarna släpade hon sig bakfull till nålen och symaskinen i den lilla ateljén. Hon var så skakig att hon knappt kunde sy.
Så gick veckorna. Anna brydde sig knappt om hemmet längre; det luktade cigarettrök, kastrullerna i köket blev mögliga, barnen sprang runt smutsiga och orakade. Till sist kom socialtjänsten förbi, och Anna blev av med barnen. Hon fick veta att hon hade en chans kvar om hon ville ta tag i sitt liv hon hade fortfarande sitt jobb och lägenhet, om hon bara skärpte sig.
Anna bad sin chef om semester och låg på sängen i flera dagar, förlamad. Men till slut bestämde hon sig ingen mer alkohol. Den femte dagen, när suget blev så starkt att hon skakade, reste hon sig ur sängen och började städa lägenheten. Hon gick tillbaka till jobbet och sydde med ny energi. För att hålla sig sysselsatt fortsatte hon att städa hemma så fort hon kom hem efter arbetsdagen.
Efter några månader fick hon tillbaka sina barn men socialen tittade fortfarande förbi ibland. Anna höll sig stark, vinet förlorade sin makt över henne. Barnen blev viktigare än allt annat. När hon senare fick höra att Wilhelm hade friat till Isabell kände hon en sorg, men gick inte tillbaka till gamla vanor. Trots att de delat åtta år, trots att de haft barnen tillsammans, och det aldrig blev något riktigt giftermål.
Så, en regnig aprildag stod Wilhelm utanför dörren igen blåslagen och med ett svullet öga.
Anna, förlåt det visade sig att Rebecka flytt sin man. Han hittade henne, sökte upp mig, slog ner mig och släpade henne därifrån.
Anna såg på honom och svarade lugnt:
Tack för barnen och för den läxa du gav mig men du är inte välkommen tillbaka. Gå nu.
Och där, i vårt lilla svenska hörn av världen, insåg Anna att riktig styrka handlar om att ta ansvar och välja sig själv även när hjärtat är trasigt. Livet ger oss alla prövningar, men det viktigaste är att inte glömma att resa sig när vi fallit.
