Mitt liv har länge präglats av min pappas frånvaro, och ju äldre jag blev, desto starkare växte längtan att finna honom och få svar på de frågor som gnagde inom mig. Mamma väntade mig när han lämnade henne, ensam kvar med bördan av att uppfostra mig i skuggan av skamkänslor hon bar på. Hon höll graviditeten hemlig för att undvika skvaller, men pappa valde att fly undan sitt ansvar istället för att axla faderskapet.
Jag värdesatte minnena av min arbetsamma mamma, som slet långa dagar och tog hand om mig med outtröttlig omsorg. Hennes kärlek yttrade sig genom de små saker hon tog med hem och de varsamma kyssar på pannan innan jag somnade om kvällarna. När jag blivit äldre växte min nyfikenhet om pappa, men jag vågade inte ta upp ämnet med mamma jag ville inte såra henne.
Efter många år utan svar bestämde jag mig för att försöka hitta honom. Bland mammas sparade saker hittade jag dokument där han stod med både namn, efternamn och adress. Osäker på vad jag skulle göra härnäst försökte jag leta efter honom på nätet, men resultatet var nedslående. Av en slump kom jag i kontakt med en jämnårig flicka online, som bodde i samma stad som min pappa Sundsvall. Hon erbjöd sig att hjälpa till, och utan att tveka for jag med tåg till adressen.
Tyvärr var inte pappa hemma han var bortrest på semester med sin nya familj. Men min nya vän Saga, envis som få, pratade med grannarna och fick till slut reda på att pappa faktiskt bodde kvar på adressen tack vare vänlig grannhjälp. Efter semestern kom de hem igen och Saga försökte återigen förmedla min önskan om kontakt.
Pappas svar sved djupt. Han ville inte träffa mig. Han skrev att han lämnat det gamla bakom sig för att bygga ett nytt liv med sin familj och inte ville riskera det för någon som stod honom främmande även om den personen var hans eget barn. Hans avvisande drabbade mig hårt, och jag började förstå innebörden i mammas knotiga visdomsord.
När jag ser tillbaka idag inser jag att det nog var ett misstag att söka honom utan att inse vilka följder det kunde få. Att min far inte kunde erkänna mig gjorde bara min livslånga tomhet än djupare. Men kanske är det nu dags att försonas med sanningen och söka tröst i den kärlek och stöd jag alltid fått av min trogna mamma, där hemma i vår lilla lägenhet i Umeå.
