Jag skrev ner mina tankar i dagboken efter allt som hänt. Vi hade gått igenom varje detalj och var överens vi skulle flytta ihop. Varför inte? Så många fördelar kunde vi räkna upp:
Vi är båda ensamma. När man har fyllt sextio är det inte längre så lätt att hitta en man, och skulle det mot förmodan ske, kan man alltid lösa det praktiska med lägenheten. Barn och barnbarn bor långt bort. Släktingarna skulle bara vara lättade att veta att deras mormödrar har sällskap. När vi var unga hyrde vi faktiskt en lägenhet tillsammans. Mitt barn var litet då, men på något sätt gick det ihop, även om vi var ganska viljestarka båda två. Det var aldrig tråkigt. Vi städade ihop, lagade mat tillsammans och såg till att ordna små kulturevenemang så att vi inte skulle bli sittande hemma hela dagarna.
Ekonomin kändes stabil. Vi skulle dela på utgifterna, ta in hyran från min lägenhet plus i kassan varje månad! Omsorgen fanns alltid där. Om någon av oss blev sjuk hade vi genast hjälp.
Det verkade helt enkelt bara finnas fördelar med samboskapet!
Verkligheten visade sig vara annorlunda.
Redan första diskussionen handlade om lägenheten. Vem skulle ge upp sitt hem? Vi hade båda goda argument för vår sak. Jag var beredd att lämna min, men ville samtidigt inte framstå som den som alltid gav efter.
Nästa gräl handlade om alla saker. När jag gick med på att flytta in hos min väninna började hon snabbt påpeka hur mycket prylar jag hade. Vi hade ingenstans att göra av allt, och jag var tveksam till att lämna kvar för mycket i min lägenhet man vet ju aldrig vad det är för typ av hyresgäster man får.
Vi löste det genom att hyra ett förråd, där allt från porslin till hushållsgrejer fick stå. När hyresgästerna flyttat in kom nästa utmaning. Plötsligt kände jag mig som gäst i hennes hem, som om mina behov alltid skulle anpassas efter henne.
Jämställdheten saknades. Hon ville ha alla rengöringsmedel på ett ställe, jag föredrog ett annat. Jag fick lyssna och följa hennes ord, eftersom det var hon som styrde hemmet.
Så var det med maten också. Hon hade sina favoriter, och jag var för snäll för att säga emot. Till slut hade jag glömt bort vad jag själv gillade. En annan sak var sömnen jag är väldigt känslig för ljud när jag ska sova, men Jorunn (min väninna) gillar att somna till TV:n. Även öronproppar hjälpte inte alltid.
Sakta men säkert övervägde nackdelarna fördelarna. Vi försökte stå ut, kompromissa, prata ut. Men till sist märkte jag att Jorunn ofta var irriterad på mig, hur mycket jag än försökte anpassa mig.
En dag slutade hon bara att prata med mig. Det gick en kväll, sen en dag, sedan en hel vecka… Jag gick runt och oroade mig för vad jag hade gjort. Till slut brast det för mig och jag började gråta. Jorunn grät också och erkände att hon inte visste varför hon var så irriterad.
Då slog det mig vi människor behöver helt enkelt våra egna hem och våra egna regler. Det är trevligare att ses oftare än att egentligen försöka leva ihop.
Vi sade upp mitt hyreskontrakt och med det förbättrades vår vänskap genast. Lektionen är enkel: alla mår bäst i sitt eget hem, och ibland räcker det långt med gott sällskap helst på lite lagom avstånd.
