Adam växte upp hos sin morfar, då han visste mycket lite om sin mamma och hans pappa hade lämnat honom för att jaga en misslyckad musikkarriär utomlands. Adam brukade ofta se med avund på sina vänner vars föräldrar överöste dem med fina kläder och goda bakelser från stadens bagerier. Morfar slet hårt på två arbeten, men ändå hade de knappt råd med det nödvändigaste, så Adam fick nöja sig med urtvättade tröjor och ett fåtal leksaker. När hans födelsedag närmade sig, fantiserade han om att han skulle få en stor brandbil i trä eller kanske en modern spelkonsol.
Med hopp om lite magi skrev han långt i förväg ett brev till trollkarlen i kungabee skogarna. Men på morgonen av hans stora dag fann han under kudden bara en gammal raggsocka som tillhört morfar, med en enda bit Marabou-choklad i. Sårad och besviken brast Adam ut i gråt. Morfar satte sig ned bredvid honom och försökte trösta: Var inte ledsen, du förstår nog inte ännu hur lyckligt lottad du är. Den här sockan är inte en vanlig socka, den är förtrollad. Varje morgon dyker det upp en ny choklad i den, så trollkarlen har gett dig ett underbart gåva. Det råkade bli min socka, och han trollade på bästa sätt.
Adam torkade bort tårarna och såg på sockan med nya ögon. Från och med den dagen låg det faktiskt en chokladbit i sockan varje morgon, och Adam berättade stolt om sitt magiska fynd för barnen på förskolan och de blev lagom avis. Åren gick, och till slut fick Adam veta sanningen, men han blev inte arg över morfars lilla vita lögn. Snarare blev han djupt rörd över hans kärlek och allt slit morfar hade lagt ner för att göra honom lycklig.
När Adam blivit vuxen, tagit examen från universitetet i Uppsala och fått ett tryggt jobb, glömde han aldrig morfar. Han bodde kvar hos honom med sin nya familj. På sin sista födelsedag gav han morfar en arméstrumpa med ett grönt äpple broderat på. Morfar log med hela ansiktet och utbrast med glädje att varje dag nu kommer ett magiskt äpple i sockan. Den förtrollande länken mellan Adam och hans morfar förblev stark fylld av kärlek och tacksamhet över de små, speciella gåvor livet ger.
