När jag gick i pension bodde jag ensam i en stor tvårumslägenhet i Stockholm. Precis som många andra pensionärer i huset hade jag så mycket mer plats än vad jag behövde. När barnen växte upp och vi bodde hela familjen tillsammans var en stor lägenhet en självklarhet, men nu när alla hade flugit ut ur boet kändes de tomma rummen bara ensamma och kalla. Det är verkligen inte det mest praktiska och, ärligt talat, hemtrevliga längre det är dags att renovera, men som pensionär saknar man både ork och pengar för det.
Nästan halva min pension gick till räkningar som el och värme, fast jag knappt använde hälften av kvadratmetrarna. Städningen började också bli för mycket att tvätta fönster, moppa golv och hålla ordning i alla rum tog på krafterna även de bästa dagarna.
Jag visste att jag borde flytta, men ändå sköt jag det framför mig länge. Jag hade vant mig vid både lägenheten och området under åren, så det fanns många tveksamheter. Alla mina vänner och alla mina minnen fanns här och nu skulle jag lämna det. Men till slut insåg jag att jag varken hade ork eller råd att bo kvar i en så stor lägenhet. Det var åldern som tog ut sin rätt.
Min dotter, Elin, och min svärson hjälpte mig med själva flytten själv hade jag aldrig klarat det. De hjälpte mig också hitta en ny bostad, och ordnade allt inför inflytten. Även om den nya lägenheten bara hade ett rum så har jag aldrig ångrat beslutet.
För mig som pensionär och ensamstående är en enrummare det enklaste och smidigaste. Jag sparar rejält på hyran, så jag har mer kvar av min pension varje månad. Städningen är snabbt avklarad på en timme har jag ordning och sedan räcker det med några minuter varje dag för att hålla efter.
Jag känner mig inte trängd här, allt nödvändigt får plats möbler, saker, hushållsapparater och ändå har jag luft och yta kvar.
De tidigare ägarna hade lämnat kvar ett stort hörnskåp som fått ersätta både skafferi och förråd, vissa saker flyttade ut på balkongen. Jag har bara de möbler jag behöver: en soffa, ett litet matbord, och ett par bokhyllor.
Gamla möbler, porslin och prylar som bara samlats på hög under åren slängde jag när jag flyttade här hade de ändå inte plats, och jag har inte saknat dem en sekund.
Många tänker att en liten etta är för trångt, att det knappt går att bo bekvämt. Visst, om gäster ska sova över blir det svårt men jag bjuder inte hem folk att stanna över natten längre. Efter alla dessa år har jag fått mina rutiner och vanor, och en annan person i rummet skulle bara störa. Jag erbjuder inte ens någon sovplats om någon skulle fråga här är det min ro som gäller.
Elin och hennes familj bor i närheten, så de hälsar på och vi umgås några timmar innan de går hem. Mina väninnor kommer över på fika ibland, men ingen sover över. De hade kanske kunnat vilja det, men jag föredrar lugnet och min ensamhet om kvällarna.
Alla har vi våra egna önskningar kring var vi vill leva som gamla vissa vill stanna kvar i det stora, trygga hemmet även om det känns tomt, medan andra trivs med ett mindre och mer praktiskt boende. Jag behöver inte stort och rymligt längre. Skulle hälsan och ekonomin tillåta kanske jag hade bott kvar större, men för min del räcker en etta gott och väl.
Jag tycker att när pensionärer överväger att flytta, ska de titta på mer än bara kvadratmeter:
Bra läge nära apotek, affär och vårdcentral; Närhet till barnen eller barnbarnen, så besöken blir lätta; En park eller ett torg i kvarteret för dagliga promenader…
