När jag var barn snurrade en märklig dröm runt i mitt huvud, en stor och strålande dröm som skimrade över tankarna som norrsken över Luleå. Jag drömde om att bli mamma. När jag blev gravid bar jag på en väntan som smakade av nybakat vetebröd. Konstiga vågor svepte genom magen värkar, sa någon och plötsligt krängde jag mig likt en fisk över gatan och landade på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Jag födde en pojke. Min glädje blev större än Vänern. Sent på eftermiddagen svävade barnmorskan in hon hette Birgitta, eller kanske hon var Ingrid; i drömmen var hennes namn suddigt. Hon höll mitt barn mot sig, svept i filtar från IKEA, och la honom på mina armar. Han var liten, med en näsa som en lingonblomma och ögon som blekgrå skärgårdsmorgon.
Vi blev ensamma. Jag såg på honom försökte linda honom i frottéblå filtar. Det tog säkert tio drömminuter, eller var det bara ett ögonblick? Det var första gången jag höll ett barn mitt barn och rädslan dansade polska i bröstet, för tänk om jag gjorde fel?
Jag pillade nervöst på snibbarna av filten, och där fanns hans ben, små och smala som harsyra. I mina tankar hade han sett helt annorlunda ut i drömmen kanske han var en flicka, eller ett litet älghjärta. Han sov tryggt, så kärleksfullt. Jag smekte hans ben, hans armar, hans mjuka mage. Jag blundade och pressade honom mot mitt hjärta och drog in doften av mitt barn, som doften av nyfallen snö bland barrträd. Var det så här han borde dofta?
Plötsligt gled en konstig osäkerhet in i mig, som novemberdimma över Götaplatsen. Inre frid försvann nu fanns där bara tankar som skuttade omkring som ångande renar. Doften stämde inte. Var det verkligen mitt barn? Kändes som om jag höll någon annans unge från en främmande gård.
Jag ville nästan lägga honom ifrån mig och springa ut i vinterkylan, aldrig återvända till avdelningen med gråblå väggar. Men hur skulle jag kunna lämna ett hjälplöst barn? Jag hade väntat i två år på att få den här värmen i armarna.
Rummet kändes kyligt som en vårnatt i Umeå, nästan overkligt avlångt. Jag ropade på en undersköterska, försökte varva in barnet i filten, men filten blev bara snurrad som en kringla. Jag skulle amma men hur gjorde man? Pojken ville inte ta bröstet, låg bara där likt en säl i sälbädd. Han öppnade ögonen och såg på mig, med blicken någon annanstans men ändå in i min själ, som om han försökte känna igen formen av mitt ansikte bakom frostigt glas.
När jag tryckte honom närmare, gled hans lilla hand varm och len längs min axel, som om han ville säga: Mamma, du är här nu. Då smälte all osäkerhet som smör i kastrull, och min pojke somnade lugnt i min famn.
Mitt drömmål blev till verklighet: jag var mamma, på riktigt, mitt i ett surrealistiskt Sverige där doften av mitt barn var den nya årstidens början.
