För länge sedan, en kylig morgon, körde min far genom Stockholm på väg till sitt arbete. Han svängde in vid en liten bensinstation för att tanka. Där satt en ung kvinna, endast nitton år och med rund mage, på en bänk vid ingången. Hennes namn var Svea, ett namn som alltid påmint mig om svensk sommar. Svea tiggde, och när pappa gick förbi, bad hon försiktigt om lite hjälp.
Han ursäktade sig först, sa att han dessvärre inte hade några mynt kvar och klev tillbaka in i bilen för att åka vidare. Men just som han skulle vrida om nyckeln, stannade han upp. Han steg ur igen, gick fram till Svea och frågade mjukt hur hon hamnat här. Svea berättade om grälet med sina föräldrar de var arga för att hon blivit gravid utan att vara gift, och att de, i sin besvikelse, tvingat henne att flytta ut.
Min pappa frågade om hon hade arbete eller fick något stöd från kommunen, men Svea svarade nej på båda. De pratade en stund, och till slut sträckte han över sitt visitkort, med orden: Ring mig imorgon.
Svea ringde och min far bjöd in henne till sitt kontor i Gamla Stan. Det blev ett slags anställningsintervju och efter en vecka började Svea sin första arbetsdag. Till en början svarade hon i telefon, hjälpte till med enklare ärenden och fick långsamt mer ansvar.
Tiden gick, och Svea gjorde sig hemmastadd. Sakta men säkert klättrade hon; efter några år var hon vice chef och hade byggt upp ett litet hem med sin familj. Nu, när jag ser tillbaka, minns jag den där morgonen tydligt och att allt började vid en bensinstation och med några vänliga ord. Senare hörde jag att Svea fortfarande har kvar den första hundringen i svenska kronor, som pappa gav henne till lunch, som ett speciellt minne.
