För många år sedan kom Markus hem till lägenheten i Stockholm och fann en ovanlig syn hans hustru var spårlöst försvunnen. Att både hennes och deras ettårige sons frånvaro skulle möta honom i dörren, fyllde Markus med oro och förvåning. Fast besluten att få klarhet gick han över till grannen, Lars, för att fråga om hans hustru, när Lars oväntat mötte honom i dörren med lille Emil i famnen.
Det visade sig att Markus hustru hade lämnat sonen hos grannen medan hon hastigt behövt ge sig iväg för att ordna något akut. Även om Lars var van vid barn, undrade han vad som hade varit så viktigt att hon lämnat pojken så plötsligt. Markus kände ändå en viss tacksamhet mot sin hustru, som lämnat en tallrik gratäng i ugnen åt honom.
När tiden började gå en halvtimme, en timme, två, fem växte Markus oro för varje minut. Han försökte flera gånger ringa till henne, men samtalen möttes av tystnad. Så gick timmarna, och oron lade sig som en tät dimma över lägenheten. Till slut lyckades Markus få lille Emil att somna och satt kvar i köket, väntande på ett livstecken från sin hustru.
Till sist kom det efterlängtade samtalet. Med hjärtat i halsgropen svarade Markus och pepprade henne med frågor var var hon, vad hade hon gjort hela dagen? Men svaret blev inte alls som han hade hoppats. Hon undvek att ge klarhet och förklarade istället att hon inte tänkte komma hem igen. Hon hade bestämt sig för att lämna Emil till Markus för att han ensam skulle ta hand om sonen.
Markus blev förkrossad och kunde knappt tro vad han hörde. Han klamrade sig fast vid telefonen, hoppades envist att det hela bara var ett dåligt skämt men den tunga verkligheten slog honom utan pardon. Nu stod han ensam kvar, tvingad att axla båda föräldrarnas ansvar för att ge Emil den trygghet och omsorg han behövde.
