Jag var säker på att jag redan hade sett pojken som min dotter tog med sig hem. Och när jag kom ihåg varifrån, sprang jag genast till min dotter för att varna henne.

Min man och jag har slitit hårt ända sedan vi startade vårt liv tillsammans. Vi ville alltid ge våra barn allt de behövde och såg till att inget skulle fattas dem. Efter att vår dotter föddes, tog min man två arbeten för att vi skulle klara oss ekonomiskt. Vi försökte uppfostra vår dotter till att bli en omtänksam och artig person. Tiden flög förbi. Plötsligt insåg vi att vår lilla flicka hade blivit vuxen.

Hon var verkligen vacker. Det saknades inte på friare för hennes skull. Så småningom märkte vi att vår dotter gick runt som på moln. Efter ett tag avslöjade hon varför hon hade blivit förälskad i en pojke. Min man och jag blev uppriktigt glada för hennes skull och bad henne snart att presentera honom för oss. Vi undrade länge vem som hade turen att vinna hennes hjärta. Vår dotter lovade att hon skulle låta oss träffa honom snart.

Så berättade hon nyligen att hon tänkte ta med honom hem till oss. Jag stod hela dagen i köket och lagade flera maträtter. Min man städade hela lägenheten. Vi gjorde vårt yttersta och såg verkligen fram emot den här kvällen. Vi hjälpte dottern och hon gick omkring och log, nästan svävande fram. Varken min man eller jag hade kunnat föreställa oss en större glädje än att se henne så lycklig.

När de väl kom gjorde han ett gott intryck artig, med humor och vänlig. Vi bjöd dem till middag. Men under hela kvällen gnagde något i mig. Hans ansikte var så bekant, men jag kunde inte placera det. Vi pratade och skrattade tillsammans, och han visade sig verkligen från sin bästa sida; vi kände oss avslappnade tillsammans.

Men när han gick, slog minnet mig med full kraft. Jag hade sett hans bild i en efterlysning. Han och en annan man var misstänkta för bedrägeri. Där stod det att man skulle kontakta polisen direkt vid kännedom om deras vistelseort. Omedelbart berättade jag allt för min man och vår dotter. Då började hon gråta och anklagade mig för att jag hittat på historien med vilja, bara för att hålla dem isär.

Men det var inte sant. Jag ville verkligen bara varna henne för möjliga problem. Det är viktigt för oss vem hon väljer att leva sitt liv med. Som svar packade vår dotter sina saker och lämnade snabbt vårt hem.

Vi har inte haft någon kontakt med henne på över en månad nu. Hon svarar inte heller i telefon. Jag plågas av skuld och undrar om jag kanske hade fel kanske är hennes utvalde trots allt en hederlig man.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Jag var säker på att jag redan hade sett pojken som min dotter tog med sig hem. Och när jag kom ihåg varifrån, sprang jag genast till min dotter för att varna henne.
En gång blev jag uppringd av min syssling-tant som bjöd in mig till sin dotters – min syssling– bröllop. Senast jag såg henne var hon sex år gammal. Jag är inte översvallande släktkär, men att vägra gick inte. “Vi kan väl träffas en gång på 20 år, bara våga att inte komma,” sa tanten strängt. Inbjudan med duvor och rosor från Johanna och Andreas dök upp, och någon dag innan blev jag påmind igen – det var bara att pallra sig dit. Så där försvann en lördag, vad skulle jag göra? Med blombukett, uselt humör och flyktplaner redan efter en timme, anlände jag till restaurangen, satte mig med brudgummens glada vänner och blev snabbt utropad till “snygg, ung brudtjej” som man borde lära känna närmare. Jag kände inte igen bruden som gått från brun musunge till blond bombnedslag, och festen var mer som en gravöl – sura tanter, en nervös brudgum, brud med överdrivet självförtroende och om inte vårt glada gäng varit där hade det kunnat sluta med slagsmål. Jag missade första omgången skålar, men nu blev det min tur. Toastmastern ropade: “Och nu får vi höra ett tal från brudens unga och stiliga moster!” Jag började: “Kära Johanna och Andreas!” och plötsligt blev det tyst – för det fanns varken någon Johanna eller Andreas där. “Bruden heter Malin, och det där är Erik,” väste tanten mitt emot. “Såna där typer kommer bara för att snylta gratis mat,” fyllde en annan i. Då insåg jag att detta skulle bli en intressant kväll – gästerna förvandlades till hajar och började smyga närmare… “Men jag har ju inbjudan! Här står det tydligt: Johanna och Andreas, den här restaurangen, festvåningen.” Räddningen kom från en servitör: “Vi har ett bröllop till på övervåningen, kanske ni ska dit?” “Ja, såklart, dra till nästa fest och ät gratis där med,” muttrade tanten surt. Som tur var hämtade servitören min riktiga tant till salen: hon intygade snabbt att vi var släkt – samtidigt som hon gav alla i rummet menande blickar om att mitt huvud aldrig varit riktigt rätt skruvat. Snabbt fick jag evakueras till rätt bröllop, där brunögda Johanna och någon Andreas faktiskt fanns, och där man vänligt tröstade mig med starka drycker. Vilken tur att jag inte hann ge bort presenten på fel fest – för det var brudgummens vänner på första bröllopet som följde mig ut…