INGEN KOMMER SÅRA DIG
Var har du varit? frågade Prosten bryskt när min fru trädde in genom dörren.
Jag jobbade.
Men det är ju lördag idag!
Jag jobbar även på lördagar.
Jobbar du? Men ändå är plånboken tom.
Du själv gör ju inget alls
Akta dig för hur du pratar! väste jag, och tog ett hotfullt steg mot henne. Gå till affären nu på en gång! Det finns ju inget att äta här hemma.
Prosten, vi har bara två tusen kronor kvar och en vecka till löning. Du kunde åtminstone försöka hitta ett jobb, eller ta en sväng som taxichaufför med bilen.
Tror du att jag är taxichaufför? Var glad att du får bo i min lägenhet, och så öppnade jag dörren. Ut, nu! Till affären!
***
Tårarna rann nerför Annikas kinder. Så orättvist allt känns… Är det verkligen hennes fel att livet bara rasar? Vi har varit gifta i över fyra år. I början gick det faktiskt bra. Våra föräldrar samlade ihop pengar och köpte en tvåa åt oss. Sen lyckades vi till och med spara ihop till en bil, visst, en enklare Volvo, men vi var så glada. Allt skrivet i mitt namn, för mannen är ändå huvudpersonen, hette det. Annikas föräldrar bor i ett litet samhälle men lade in sin del också.
Jag hade ett litet företag tillsammans med min far, det var inga större pengar men vi kunde leva. Men mitt högmod gjorde mig blind. Jag trodde jag förtjänade mer, grälade med pappa och förlorade alltihop. Nu har jag varit arbetslös ett år och ägnar dagarna åt ingenting.
Jag har börjat skrika åt Annika, ibland till och med slagit henne. Hon jobbar sex dagar i veckan men pengarna räcker ändå inte. Och istället för att stötta henne skyller jag på henne, som att allt är hennes fel. Tankarna börjar snurra hennes huvud kanske är det bättre att flytta hem till sina föräldrar? Men där bor redan de två yngre systrarna, ska hon också belasta föräldrarna?
***
Hon gick ut ur porten, torkade tårarna och styrde stegen mot butiken. Inte den närmaste, men den längre bort där är maten billigare, och dessutom ville hon inte gå hem direkt.
På parkeringen utanför en av butikernas stoppade en silvergrå XC90 och ur klev en man med lite haltande ben. Annika såg honom i ögonvrån.
Annika! hördes en glad röst.
Hon vände sig tvärt om.
Viktor!
Det var hennes gamla skolkamrat. Viktor var handikappad sedan barnsben, något med ben och armar, och tillbringade mycket tid på sjukhus när de växte upp hemma i Skövde. Killarna retade honom, men han tappade aldrig modet och var alltid bäst i klassen. Efter varje behandling gick han lite bättre. I ettan bar de honom nästan in, men på studenten tog han emot sitt stipendium med egen, rak rygg.
Och nu kliver han ut ur en dyr bil och kommer fram till henne med glädje. Annika, det är verkligen du?! Han lät självsäker. Länge sedan jag såg dig! Vi sågs ju aldrig på återträffen för två år sedan? Julia sade att hon sagt till dig men du dök inte upp.
Ja, det var så mycket då sa Annika, lite generad, vilket Viktor märkte.
Ska du handla? frågade han snabbt.
Ja
Kom, jag också.
Men han ledde henne mot en dyrare butik. Hon ville egentligen gå till den billigare, och hennes tvekan kunde inte undgå Viktor. Han spanade in hennes slitna rock och anade mycket mer.
Annika, försökte han.
Nej, Viktor, jag går vidare, förlåt.
Hon drog undan sin hand, böjde på huvudet och gick mot lågprisbutiken.
***
Hon handlade, räknade noga örena. När hon kom ut stod Viktor kvar vid sin bil, tog hennes hand, öppnade dörren och sade bestämt:
Sätt dig!
Annika lydde tyst, och Viktor satte sig bredvid.
Berätta, vad har hänt?
Och som ett barn snörvlade hon och berättade allting utan att hålla inne med smärtan.
Lämna honom, då är det klart! sade Viktor direkt.
Men Viktor, vart ska jag ta vägen? Hela livet är skrivet på honom.
Annika, jag är en av stadens bästa advokater. Det spelar ingen roll vems namn som står på kontraktet. Hälften är ändå ditt. Ge mig ditt nummer.
Hon tvekade först men gav till sist mobilen. Han ringde direkt, och hennes mobilspelade en kort svensk schlager.
Det är lördag idag. På måndag ansöker du om skilsmässa. Jag berättar exakt vad du ska göra. Jag kör dig hem. Var bor du?
På Tegnérgatan, vid posten
Roligt, jag har precis flyttat in här, han nickade mot det nya vita huset intill.
***
Vid hennes port gick han ur, öppnade dörren för henne.
Bestäm dig nu, Annika! Jag ringer dig på måndag. Råkar något hända i helgen ring mig direkt.
Viktor, jag är faktiskt rädd för honom.
Var inte det! Viktor gav henne ett tryggt leende.
***
När Annika klev in i hallen stormade jag ut:
Vem har du åkt runt med i bil?
Prosten, det var bara en skolkamrat.
Mannen hungrig hemma, men hon roar sig…
Sedan flög orden och så handen.
Annika tappade matkassen och rusade ut i huset, gråtande av förtvivlan och smärta. När hon sprang ut ur porten krockade hon nästan med Viktor.
Sätt dig i bilen!
Han öppnade dörren och hon steg in, och så körde de iväg.
***
Annika hann knappt förstå innan Viktor släppte in henne i sin stora, ljusa, trerummare.
Viktor, vart har du tagit mig?
Det här är mitt hem. Ingen kommer att såra dig här, jag bor själv.
Då ringde hennes telefon. Med den bekanta sura rösten hördes mitt vrålande:
Var är du nånstans?
Det blev mera bråk. Viktor tog mobilen ur hennes hand och svarade lugnt, men bestämt:
Annika ska skilja sig. Lägenheten stannar hos henne.
Va? Vem är du?
Och om du inte har lust kan jag se till att du tillbringar en tid i häktet.
Tror du du är nån?
Det räcker, sade Viktor och la på.
Annika satt fortfarande och grät.
Så, nu är det slut på det! Tvätta dig, sen äter vi något.
Han kokade te och ringde ett samtal.
***
Efter en snabb fika sa Viktor lika bestämt:
Nu går vi till botten med din man!
Nej, Annikas ögon glimmade till av rädsla. Jag vågar inte
Annika, det blir precis som du vill. Ingen press.
Utanför huset väntade en polisbil. Ur den hoppade en ung polis som hälsade:
Advokat Bergström, vi står till ert förfogande.
Handskakning. Annika fick sätta sig i baksätet.
***
Några minuter senare knackade polisen på min dörr.
Vem där? hörde jag min egen röst, dryg som vanligt, när dörren öppnades.
Prosten Lundström? frågade polisen.
Ja.
Jag behöver ställa några frågor.
Jag kastade en hatisk blick på Annika och muttrade:
Stig på.
De gick in i vardagsrummet, slog sig ner. Polisen började skriva en rapport.
Annika, ta med dig dina papper och allt du behöver för första tiden.
Det var Viktor som sade det. Hans röst var lågmäld och trygg. Annika kände sig sedd och skyddad, för första gången på länge. Hon tog sina papper och gav dem till Viktor, på något vis kändes det rätt. Sedan började hon packa lite saker. Allt gick av bara farten, som om hon visste: det blir inte värre nu, Viktor lämnar mig inte. Ja, där började känslan växa den känslan som gör folk lyckliga på riktigt.
Advokat Bergström, jag är klar, sa polisen och reste sig.
Bra! Låt mig prata med honom ensam.
Viktor satte sig på polisens plats.
Såhär, Prosten. På måndag lämnar din fru in skilsmässoansökan. Ni har inga barn, så det går fort. Allt ni har tillsammans ska delas lika.
Och om jag inte går med på det? Jag står ju på alla papper.
Då blir det stämning: skilsmässa, bodelning, och anmälan om misshandel. Jag är ordförande i regionens advokatkollegium och kan garantera att rättvisan vinner.
Jag tänker prata med min fru ikväll, så blir det som jag vill.
Hur vet du att din fru stannar kvar här ensam?
Medan vi är gifta har jag rätt…
Jag kan låta häkta dig genast för misshandel, och då sitter du inne över helgen medan Annika bor här. Är det vad du vill?
Okej, låt henne gå sa jag efter en stund.
Utmärkt. Jag hämtar upp dig på måndag så går vi tillsammans till tingsrätten.
***
Det ringde i Annikas mobil. Den här gången log hon, det var mamma. Efter separationen blev de inte sams direkt föräldrarna tyckte inte om skilsmässor, de hade själva varit gifta i över trettio år utan större bråk.
Hej mamma! ropade Annika glatt.
Hej, dotter! men rösten lät tung.
Vad är det mamma? Du låter ledsen.
Och du, du låter glad. Är det skilsmässan som gör dig glad?
Ja, ärligt talat ja, jag är lättad!
Ja, du får leva ditt eget liv.
Mamma, varför ringer du egentligen?
Olga ska gifta sig också.
Oj! Med vem?
En kille från stan. Vill bo i Göteborg. Han har inget eget, inget sparat, bara kärlek. Hans föräldrar kom hit, de bor tre i sin trea. Vi bestämde oss för att köpa en etta ihop till dem, men hoppa över festen. Nu går din syster och surar.
De kan bo i min lägenhet så länge, så ser vi senare.
Vad säger du, Annika? Var ska du själv bo?
Mamma, nu nästan skrattade Annika jag ska gifta mig.
Du har ju inte ens hunnit skilja dig än
Jag lovar, det är för livet denna gång! Han heter Viktor och jag älskar honom så mycket.
Den här tiden i mitt liv lärde mig: den som visar omtanke och värme kan hela vad som helst. Och ingen förtjänar att bli trampad på, allra minst av den som borde vara ens närmaste.
