Det är inte för inte som det finns ett svenskt ordspråk: ”Gud ger ett barn, och han ger också kraften att ta hand om barnet.”

Jag kommer själv från ett barnhem mina föräldrar gick bort och jag hade inga släktingar, så jag hamnade på ett svenskt barnhem någonstans i Skåne. När jag fyllde arton var det bara att packa väskorna och ta första bästa jobb studier fanns det inte pengar till. Jag är en arbetsam tjej och har aldrig jobbat mig för fin för något. Så mötte jag Robert, vi blev kära på riktigt svenskt vis och flyttade ihop i en liten lägenhet med furumöbler från 80-talet. Allt rullade på fint, inga bråk, vi hjälptes åt med tvätt och disk som i en svensk reklamfilm för flytande tvål.

Men Robert var en riktig fegis när det kom till giftermål. Jag längtade efter en riktig familj något som faktiskt aldrig funnits där förut. Efter fyra år ihop blev jag gravid. Så fort Robert fick höra om lilla knytet i magen, packade han kofferten snabbare än pendeltåget till Märsta på morgonen. Kvar fanns bara en lapp på köksbordet där han skrev att barn, nej tack, och att hans föräldrar skulle swisha över lite pengar så jag kunde göra mig av med bekymret.

Jodå, pengarna kom (i svenska kronor förstås), men jag visste från början att det inte skulle bli snack om någon abort mitt barn tänkte jag behålla, även om jag fick vända på varje krona och jobba dubbla pass på ICA.

En dag kom min granne Barbro över och såg magen hon suckade så där som bara svenska tanter kan och muttrade:

Ja vad var det jag sa, man flyttar minsann inte ihop med en karl utan ring på fingret! Och nu då? Vad ska du göra nu? Ensamstående mamma, jaha

Det sved, det där och Barbro gav sig inte heller, hennes missnöje låg tjockt i trappuppgången.

Gravid var jag alltså, och jobbade mer än någonsin tur att chefen på kontoret hade lite hjärta och bjöd på extra OB-tillägg då och då. Vad jag aldrig kunnat anat var vilket engagemang resten av huset skulle visa upp. Plötsligt en eftermiddag plingade det på dörren och där stod en prydlig kvinna med en stor kasse. Tydligen hade Barbro startat insamling alla grannar bidrog med något. Morsor kom med barnkläder, leksaker, nappar till och med den gamle gubben som sopade gården kom förbi och lämnade ett grönt kuvert med pengar till mig och magen.

Aldrig hade jag trott att främlingar skulle bry sig när jag behövde hjälp till och med hyresvärdinnan sänkte hyran. Med allas hjälp födde jag mitt barn och klarade att stå på egna ben. Min son växte upp som hela gårdens lilla gullunge.

Nu, flera år senare, vill Robert plötsligt träffa sin son. Hans eget liv har väl gått sådär, och nu undrar till och med hans föräldrar efter barnbarnet. Jag vet ärligt talat inte om jag borde släppa in honom vad tycker folk?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Det är inte för inte som det finns ett svenskt ordspråk: ”Gud ger ett barn, och han ger också kraften att ta hand om barnet.”
– Ta inte hit din fru till min lägenhet, sa Antons mamma