Alltså, du vet att jag själv växte upp på ett barnhem här i Sverige mina föräldrar gick bort, jag hade inga släktingar kvar, så därför hamnade jag där. När jag fyllde arton stack jag så fort jag kunde och började jobba direkt. Det fanns inte på kartan att jag hade råd att plugga vidare. Jag har alltid varit en arbetsam tjej och har aldrig varit rädd för att hugga i, vad det än har varit för jobb.
Sen träffade jag Robert, och vi blev verkligen kära. Vi flyttade ihop och det fungerade bra mellan oss, vi bråkade sällan och stöttade varandra i vardagen.
Men han ville aldrig gifta sig, och du vet hur mycket jag längtade efter en riktig familj. Jag har aldrig haft det. Efter fyra år tillsammans blev jag gravid. Så fort Robert fick veta det så drog han. Det enda han lämnade var en lapp där det stod att han inte ville ha barn nu hans föräldrar skulle skicka över pengar så jag kunde “göra mig av med det”.
Och ja, de skickade pengarna flera tusen kronor men jag visste direkt att det aldrig skulle hända, jag tänkte aldrig ta bort mitt barn. Hur tufft det än skulle bli, så skulle jag kämpa och klara det ändå.
En dag när jag gick ut med magen i vädret såg grannen, Anna-Lisa, mig och sa så där rakt på sak:
Vad var det jag sa, man ska inte bo ihop med en karl innan man har gift sig. Och vad ska du göra nu då? Ensamstående mamma suck.
Alltså, jag blev så sårad när hon sa det där. Hon gav mig den där blicken flera gånger efter det.
Det var riktigt kämpigt ett tag när jag var gravid jobbade jag ännu mer än förut, men tack och lov förstod min chef situationen och gav mig lite extra pengar vissa månader. Det som överraskade mig var att helt okända människor började hjälpa mig utan att jag ens frågade.
En dag plingade det på dörren och där stod en kvinna med en stor påse. Det visade sig att Anna-Lisa hade snackat med flera i huset och bett dem att hjälpa mig, så folk kom med bebiskläder, leksaker, filtar och allt möjligt till både mig och barnet. Sen, du vet vår gamla vaktmästare, Bertil, han började till och med ge mig lite pengar när han kunde.
Jag trodde aldrig att utomstående skulle sträcka ut handen så där när jag behövde det som mest. Till och med min hyresvärdinna sänkte hyran för mig de första åren. Det är nog tack vare alla dessa människor vi klarade oss jag fick föda och uppfostra min son med stöd från hela vårt lilla kvarter.
Så gick det flera år. Sen nu på senare tid så vill Robert träffa sin son. Han har fortfarande inte ordnat sitt liv, och nu har till och med hans föräldrar börjat fråga efter sitt barnbarn. Jag vet faktiskt inte riktigt om jag vill släppa in dem i vårt liv just nu Vad hade du gjort?
