Alltså, du skulle hört det här! Jag tänker fortfarande på den där söndagseftermiddagen. Jag satt hemma i lägenheten i Malmö, i mjukbyxor och linne, och hade precis fått Ebba att somna efter lunch. Jag såg verkligen fram emot en halvtimme med lite lugn och ro. Men genast hör jag fotsteg, kastruller som klirrar och prassel i köket.
Jag går ut i köket och där står Birgitta, min svärmor, mitt på golvet och håller min lilla saintpaulia i handen, som om det vore nåt misstänkt hon övervägde att kasta.
“Birgitta, vad gör du?” frågar jag.
Hon svarar inte ens först, bara vänder runt krukan i händerna. “Städar. Du ställde den här blomman fel igen. Den blockerar ljuset här, Elin.”
Jag suckar. För den där blomman hade jag ändå valt omsorgsfullt på torget i april letat efter en med perfekta blad och allt. Jag älskade den där lilla violetta blomman i köksfönstret.
“Den står där jag vill ha den,” säger jag. “Jag tycker om ljuset där.”
Birgitta skakar på huvudet, sätter i gång och förklarar nåt om morgonsolen på östra sidan och att saintpaulia inte klarar det. Men den blomman mådde ju hur bra som helst det såg jag på alla nya knoppar.
Till sist plockar jag bara lugnt ur krukan ur hennes händer och ställer tillbaka i fönstret.
“Snälla, rör inte mina saker,” säger jag.
Och hon ser förvånad ut, nästan sårad. “Men jag vill ju bara hjälpa till.”
Jag förklarar, att det är mitt kök och jag vill ordna det som jag själv trivs med.
“Jaha, ditt kök,” säger Birgitta med höjda ögonbryn, vänder sig till diskhon och börjar skrubba kranen så där riktigt noggrant som bara hon kan, medan hon muttrar att det var lite vattenfläckar.
Jag står bara och betraktar henne en stund, och tänker: Varför kommer hon mitt i veckan, utan att ringa, bara låser upp och kliver in här bland våra saker? Men jag säger förstås inget högt.
Efter en stund känner jag soppdoft. Jag går ut Birgitta har redan dragit fram min gryta och står och kokar kycklingsoppa med vermicelli. Hon tycker att Isak, min man, ska få hemlagad soppa när han kommer från jobbet. Och så lägger hon till att mina gårdagens köttbullar var dåliga och att hon slängt dem utan att fråga.
Då brann det nästan till i mig. Men jag pressar fram: “Snälla, kasta inte min mat utan att fråga.” Hon säger bara att det bara var köttbullar, “kostar ju ändå bara några kronor”. Och sopplukten är så förbaskat god att jag blir ännu surare.
Efteråt sitter hon och diskar sin soppslev, pysslar på som hemma, öppnar rätt skåp i första försöket, så hon har varit här tidigare när jag inte varit hemma. “Birgitta, hur ofta är du här?” frågar jag.
“Ja, ibland. När det behövs,” svarar hon, oförstående.
Jag säger, att om hon vill komma får hon gärna det men bara om hon hör av sig först så vi är hemma och redo på riktigt. Hennes ansiktsuttryck säger allt: en blandning av förvåning och tyst förorättelse, som jag vet snart innebär en lång diskussion med Isak.
Hon lämnar ändå soppan på spisen och går efter ett tag, pussar Ebba genom den stängda dörren och går sin väg nyckeln tar hon med.
När Isak kommer hem, känner han soppdoften och frågar direkt om mamma varit här. Jag berättar vad som hänt, återigen. Han försvarar henne, säger att hon bara vill hjälpa till. Jag säger att jag vet, men att han måste prata med henne och sätta lite gränser. Han lovar, igen. Jag serverar soppan, han smakar och berömmer den och inser för sent att det borde han kanske inte ha sagt just då.
Några dagar senare dyker Birgitta upp igen på eftermiddagen igen utan förvarning. Ebba vaknade precis från vilan, och Birgitta är redan inne i sovrummet, lyfter upp henne och gungar runt. Jag gör te, och så packar Birgitta fram ett sockerkaks-tårta “Ebba gillar ju sött” säger hon glatt.
Jag protesterar, säger att vi inte ger Ebba sånt, hon är bara två och ett halvt och får lätt utslag av för mycket. Birgitta säger, “Men barn måste få smaka lite ibland!” och när jag vänder ryggen till, ser jag att Ebba redan fått en bit.
Där tappar jag tålamodet. Lugnt men bestämt plockar jag biten ur Ebbas hand och förklarar igen varför. Birgitta säger att det är synd om barnet, att jag är så rädd för allt.
Hon reser sig och gör sig klar att gå. “Jag ber bara att du följer våra regler när du är här,” säger jag. “Dina regler, jaja,” suckar hon och går ut.
På kvällen säger Isak: “Mamma blev ledsen idag.” Jag svarar bara kort: “Jag vill inte behöva kämpa varje gång för rätten att bestämma över vad mitt barn äter eller att folk ska ringa innan de kommer.”
Veckan därpå ringer Birgitta ISLÖRDAGS och frågar om hon kan komma på söndagen. Jag säger att vi är upptagna, hon låter nästan förvånad och lämnar över en leksak till Ebba genom Isak senare.
Måndag kväll viker jag tvätt, Isak kommer in och undrar varför jag är så stel. Jag förklarar att det faktiskt är vår familj och våra beslut. Han säger att hans mamma hjälpte oss köpa lägenheten; “utan henne hade vi hyrt i fem år till”. Jag säger, “det är rätt, men det ger henne inte en fribiljett in när som helst.” Vi diskuterar länge och det slutar med att jag ber honom, på riktigt: du måste ta hennes extranyckel nu. Han protesterar, men jag står på mig.
Samma mönster ännu en gång nästa gång Birgitta vill komma, ringer hon, och Isak säger “klart du kan komma”, men informerar mig först efteråt. Jag surnar till men sväljer det för stunden.
När hon kommer har hon med sig matvaror och vill baka piroger. Utan att fråga förbereder hon i köket, hittar allt på egen hand och sätter igång. Jag ser på, irriterad men försöker svälja det.
Senare frågar hon om hon ska borra upp en skohylla i hallen igen utan att vi bett om råd. Den här gången säger jag tydligt nej, och hon fattar vinken.
Jag fortsätter med mitt: jobbar, är hemma med Ebba, promenerar i Pildammsparken, viker tvätt, håller oss flytande. Men så en dag Birgitta kliver in igen, utan att ringa, bärandes nya gardiner som hon enkelt säger, “jag såg dem på rean, tänkte att det behövdes.”
Den här gången stoppar jag henne direkt. Säger att vi trivs med våra gardiner och att vi verkligen måste hålla det här: varna innan du kommer, rör inte våra saker. Birgitta blir förvånad men fattar att jag menar allvar. Hon lämnar gardinerna och går direkt utan te, inget prat.
Sen babblas det igen på kvällen, Isak säger Birgitta gråter när de pratar “hon vill bara hjälpa”. Jag säger, “visst, men inte på bekostnad av min integritet.”
Månader går. Isak fyller trettio, jag bakar tårtan själv, bjuder hem vänner och Birgitta så klart. Hon försöker rätta till dukningen, kommenterar att Isak föredrar Napoleonbakelse framför honungstårta. Jag står ut. När vi fikar, säger hon till någon av gästerna att “honungstårta är speciell, inte för alla”, men Isak tar ändå två bitar.
Efter kalaset försöker hon ta med överbliven sallad hem utan att fråga, där tar jag stopp och säger ifrån. Då stannar hon upp, tittar på mig och säger: “Jag är inte din fiende, Elin.”
“Nej,” säger jag, “men det här är min familj. Vi behöver utrymme. Jag behöver att du respekterar vår integritet. Att du ringer, frågar, inte bara kliver in med allt det där du tycker behövs.”
Hon blir ledsen, men nästa gång hon vill komma, ringer hon först. Hon tar med en bilderbok till Ebba, inget mer. Pratar sparsamt, lämnar tillbaka extranyckeln utan uppståndelse.
Efteråt står Isak och jag i vardagsrummet och tittar ner på gatan när hon går hem i sin senapsgula kofta. Han frågar, om jag ångrar hur jag varit så strikt. Jag säger nej. Han nickar och kramar om mig.
Och vet du där i köksfönstret står saintpaulian fortfarande, precis där jag vill ha den. Tre knoppar samtidigt och så gröna, fina blad. Inget har vissnat. Tvärtom.
