Förräderi bakom vänskapens mask
Vintern slog till med full kraft i år snön föll så ymnigt att både gårdar och gator förvandlades till rena sagolandskapet. Stora flingor dansade sakta genom luften, la sig mjukt på hustak och gångvägar, och kylan gav luften en särskild skärpa och klarhet.
Men inne hos mig och Signe min fru rådde en helt annan stämning. Här inne var det varmt och rofyllt. Utanför fönstret visade naturen upp sin vintriga skönhet, men här, inom hemmets fyra väggar, var det bara lugn och trygghet. En bordslampa skapade ett milt, gyllene sken som höll mörker och kyla på avstånd.
Vi hade slagit oss ner i soffan under en tjock, mjuk filt. På teve rullade en av våra typiska svenska komedier sådana man ser mest för att småskratta och koppla av. Signe följde filmen med drömmande blick och log ibland åt något internt minne. Själv satt jag bredvid henne, med blicken ibland på filmen, ibland på det knarrande snöfallet utanför. Det var vansinnigt vackert.
Då bröt ett glatt, men ack så störande, signalspel tystnaden min mobil ringde. Jag väntade först ville inte avbryta vårt stillsamma kvällsmys men signalen kom igen. Med en suck drog jag mobilen ur fickan, såg på displayen och konstaterade,
Det är Isak igen. Tredje gången han ringer i kväll.
Signe vred bara lite på huvudet utan att släppa blicken från teven.
Han vill säkert bjuda över oss igen. Han har väl köpt nya sommarstugan nu, vill visa upp den och fira. Varför kan han aldrig ta ett nej?
Jag svepte tummen över skärmen och svarade:
Hej Isak!
Men Erik, när dyker ni upp då? Allt är klart, bastun varm, bordet dukat, gänget samlas Kom loss nu, ta med Signe! Det blir hur kul som helst!
Jag tvekade. Sneglade mot Signe, som knappt märkbart skakade på huvudet inget stort avstånd, men tydligt nog för mig. Högljudda sällskapskvällar med musik och stoj kändes helt fel dessa dagar, vi ville bara stanna hemma, ta det lugnt. Ingen press, ingen stress.
Jag tvekade någon sekund innan jag kom på ett snabbt påhitt:
Jo, saken är… eh, Signe är hos sin mamma ett par dagar nu. Jag har ingen lust att komma själv, och du vet hur det kan bli om folk säger något dumt om henne i min närhet… Vi får ta det någon annan gång.
Ett ögonblicks tystnad på andra sidan. Sedan, förvånat:
Jaha, och när kommer hon hem då?
I morgon kväll, sa jag med lite beklagande ton. Allt blev så hastigt, och vi hade planerat både bio och en promenad i Hagaparken. Men så blev det inte. Vi får ses en annan gång, Isak, ok?
Han funderade märkbart men gav upp:
Jaja, men säg till när Signe är hemma. Vill verkligen träffa er!
Absolut, sa jag snabbt. Vi hörs!
Jag la ifrån mig mobilen och pustade ut med ett snett leende.
Skönt, det där var på håret, mumlade jag till Signe. Alltså, varför är han så enveten? Jag har ju gjort det ganska tydligt att jag inte gillar hans blöta vänner och bullriga stugfester! Äsch, glöm det. Jag trivs bäst här bara du och jag.
Jag kramade om Signe och kände hur all spänning rann av. Här var varmt, tryggt, och genom rutan snöade det lugnt. På teven fortsatte filmen så långt från stökiga festkvällar som man kunde komma.
Signe slöt sig tätt intill, lyssnade på mitt andetag medan pendylen tickade och bordslampan spred sitt mjuka sken. Allt kändes självklart och ombonat.
Det räcker gott så här, sa hon lågt och såg på mig. Bara te och film ikväll. Vi behöver inget annat.
Jag log, kramade henne hårdare, och visualiserade hur vi om några timmar skulle släcka lampan, krypa ner under täcket och somna till snöstormens muller utanför. Men där ringde mobilen ännu en gång samma kontakt.
Lätt irriterad tog jag upp telefonen.
Isak, jag har ju redan sagt
Erik, det här är viktigt. Jag är ute på klubben Kristall med några av grabbarna, och vet du vem som sitter här? Signe. Med en man. De dricker, hon kramsar med honom. Jag vill inte lägga mig i men du borde veta. Hon sa ju till dig att hon var hos morsan men här är hon!
Jag frös. Kollade instinktivt på Signe, sedan på telefonen. Var det ett skämt?
Vad säger du? Är du säker? Kan du inte ha tagit fel på person?
Hundra procent, sa Isak snabbt. Hon är full, skrattar högt, verkar bry sig noll om att jag ser henne här. Vill du prata med henne själv?
Ja, snälla, sa jag och tryckte på högtalaren ändå nyfiken på vems röst jag skulle få höra.
Det hördes klubbmusik, stoj och skratt, därefter en kvinnas röst så lik Signes att det sved till i bröstet.
Hallå, vem är det? sluddrade hon, som om det dröjt innan hon fattat att det var hennes tur att prata.
Jag svalde. Kollade mot Signe, som satt bredvid, oförstående och förskräckt.
Signe? Det är Erik. Vad händer?
Ett litet skratt, sedan svarade samma röst, nu ännu mer avslappnad, nästan hånfullt:
Men Erik, du är ju så tråkig! Jag vill leva, festa loss. Orkar inte med ditt gråa liv mer. Nu kör jag, förstår du!
Signe reste sig tvärt, blek och andfådd.
Vad är det här? Någon imitatör? Hur vet hon ditt namn?
Och var är du?
Vad rör det dig? sa rösten kaxigt. Jag är din fru, visst, men måste jag redovisa allting? Jag gör vad jag vill!
Bakgrundssurret ökade, innan Isak hakade på:
Hör du, Erik? Vad sa jag!
Jag snäste av honom, inombords kokande av ilska och förvirring.
Nog nu! Jag tar reda på det här själv. Ring inte igen.
Snabbt la jag på och kastade telefonen långt bort på soffan. Hade inte Signe suttit bredvid, hade jag kanske trott på det!
Hon föll ner bredvid mig, lika paff som jag. Rösten i telefonen var visst slående lik men det var ju uppenbart ett trick. Vem hade gett henne inspel? Någon hade planerat det här.
Otroligt, viskade hon. Vem gör så här?
Jag drog handen genom håret, funderade febrilt men fann inget svar bara en stark aning om att något verkligen inte stod rätt till.
Ingen aning, mumlade jag. Men rösten… den var exakt som din. Isak verkar också säker. Tänk om du faktiskt inte hade varit hemma? Jag hade kunnat tro på det.
Jag tog hennes hand, värmde den i min.
Jag förstår dig. Men jag hade aldrig trott att du skulle göra något sånt här. Vi får kolla upp det. Jag kan begära övervakningsbilder från klubben om det behövs. Vi löser det tillsammans.
Hon lutade sig mot mig, släppte ut andan långsamt och kände värmen sprida sig igen. Det fanns ingen tvekan i vår närhet, bara en styrka.
Ja, och jag var faktiskt hemma. Men varför? Och hur visste de så mycket?
Jag svarade med en axelryckning, men kändes beslutsam. Vi skulle ta reda på det här tillsammans.
************************
Nästa dag, vid lunchtid, satt Signe vid köksbordet, tuggade på sin kanelbulle och scrollade bland jobbmejl. Mobilen ringde Isak. Hon tvekade men svarade; nyfikenheten övervann obehaget.
Hej, sa han försiktigt. Pratade du med Erik igår efter allt?
Signe knep om telefonen och bestämde sig för att spela med.
Ja. Vi grälade. Han anklagade mig för saker jag inte förstod, ville inte lyssna på mig. Tyckte att jag ljög.
En kort paus, sedan anade Signe något triumferande i hans ton.
Aha, ja… jag har alltid känt att Erik inte riktigt förstod dig. Han värdesätter dig inte.
Vad menar du? frågade hon, försökte låta oberörd.
Isak sänkte rösten, nu förtroligt, nästan viskande:
Du är värd bättre. Jag har älskat dig länge, Signe. Det är bara så. Om du vill lämna Erik så finns jag här alltid.
Signe blev som stel. Hur länge hade han tänkt så? Och varför nu, efter gårdagens kaos? Allt började klarna och ett obehag spred sig.
Hon drog in ett djupt andetag och svarade, fast och sakligt:
Isak, det där var oväntat och helt fel. Jag älskar Erik och vi reder ut det här själva. Låt oss vara.
Förlåt om jag sa för mycket. Jag ville bara att du skulle veta att du har någon att vända dig till. Erik betedde sig uselt mot dig, hörde det via honom… Han vill nog bara bli av med dig och söker skäl! Jag vill bara att du ska vara trygg!
Signe höll mobilen hårt, så fingrarna vitnade, men behöll lugnet.
Hör nu, Isak först, jag var hemma igår. Och vi grälade inte. För det andra vet jag numera att det var du som låg bakom det där. Du fixade en tjej som imiterade min röst och regisserade hela spektaklet. Jag förstod bara inte varför nu vet jag.
Det blev tyst. Hon väntade utan brådska.
Till slut: ett djupt, nästan uppgivet andetag.
Ja, det var jag, erkände han till sist. För att jag älskar dig, Signe! För att jag ville få dig att inse att Erik inte förtjänar dig. Jag ville vara bättre, ge dig allt!
Signe slöt ögonen kort hennes ilska var kall och klar.
Du valde att svika både mig och Erik. Sluta ringa oss båda. Någon förlåtelse finns inte att ge.
Signe, snälla…
Nej Isak. Jag spelar in vårt samtal och visar det för Erik. Och nu vill jag inte höra av dig mer, någonsin.
Hon tryckte avsluta samtal och la ifrån sig telefonen. Det snöade lika stilla utanför som om inget hänt.
Då klev Erik in i köket. Han märkte direkt hennes allvar.
Hur gick det?
Allt är klart. Han erkände. Han ville splittra oss och trodde han kunde vara räddaren. Fy fan vilket svek.
Erik slog sig ner bredvid henne, fattade hennes hand och tryckte den. I hans tysta närhet låg allt stöd jag behövde långt mer än ord.
Han har aldrig varit en riktig vän. Nu vet vi. Och vi vet att vi kan lita på varandra, sa jag.
Signe lutade huvudet mot min axel. Hennes andetag blev långsamt lugnare igen. Hela rummet doftade trygghet nybakat och kaffe.
Egentligen är det här en lättnad, sa hon tyst. Nu slipper vi försöka vara trevliga på de där tillställningarna. Nu är det bara vi.
Jag log, den där gången uppriktigt, nästan lättat. Signe log tillbaka, drog filten hårdare om sig och kurade ihop sig som i en kokong.
Nu ser vi film och dricker te. Bara vi.
Och världen utanför, där snöflingor dansade genom vinterkvällen, var åter långt borta, en plats vi inte behövde tänka på. Vårt lilla universum kändes komplett.
*************************
Isak satt kvar i sin köksvrå, stirrade på den urdruckna kaffekoppen, händerna hårt knutna. I huvudet ekade hennes sista ord: Ring mig aldrig mer.
Men någon ånger kände han inte bara vrede och frustration. Han reste sig, slog handen i bordet så smulor for, jagade tankar han helst sluppit tänka.
Han mindes gårdagen hur han planerat allt in i minsta detalj. Hur han fått Malin, tjejen från fiket, att lockas in i spelet. Hur hon kunnat härma Signes röst och fnissa på beställning. Han hade känt sig stolt där och då, som om han var mitt i ett spännande drama: Nu förstår hon vem som verkligen bryr sig.
Nu visste han. Han hade bara orsakat smärta och förlorat allt. Både vän och drömmen om Signe.
Isak ilsknade till, försökte trösta sig själv: De fattar ingenting! Erik förtjänar henne inte, och en dag förstår hon… kanske är det för sent då.
Han gick till fönstret, såg snön smyga över Stockholm, och viskade tyst inte till någon särskild, bara rakt ut i natten:
Ni tror ni vann. Men det var jag som visste bäst.
Han bläddrade bland papperslapparna med manus och instruktioner rev dem sakta i småbitar. Vintern dolde spåren lika obarmhärtigt som förräderi döljer sanna känslor.
Jag gick därifrån med insikten: ibland bär förräderiets mask samma drag som vänskapen. Men värmen och sanningen räcker för att avslöja den, och när man har det hemma i en famn, en blick, en kopp te i kvällsmörkret då vet man att man har allt man behöver. Och att man gjort rätt som valt att lita.
