Prata med mig, Bullen
Var inte rädd, Bullen! Det ordnar sig. De skriker lite till, men snart blir det tyst… Kanske…
Majken trycker sin mjuka vän närmare bröstet och blundar. Hon ska inte vara rädd. Hon är ju faktiskt stor nu, som mormor Ingrid brukar säga. Fem år fyllda då är man stor tjej. Det blir liksom sant när alla andra också säger det. Hon slutade till och med gråta när de gav sprutor det vore ju pinsamt! Bara med Bullen kunde Majken fortfarande vara liten, precis som förr för han har sett henne i alla lägen. Bullen fick hon av mamma när hon föddes. En knubbig, lite klumpig nallebjörn med sneda tassar. Hennes bästa vän. För honom gick det att berätta vad som helst. Och Bullen skulle aldrig springa och skvallra till fröken Kicki, som Stina, Majkens bästa kompis, brukade göra. Bullen såg bara på henne med sina runda ögon, sa ingenting, men visste ändå allt. Och när det verkligen kändes läskigt, som nu, kunde han lugna henne. Bullen var trygg och mjuk, så nära. Mamma och pappa var också nära, men när de skrek blev de stickiga, som buskagen med stora taggar i sagan om Törnrosa. Ingen kunde ta sig fram till varandra inga ord gick fram. Majken förstod aldrig varför de blev arga på varandra. Vuxna borde ju kunna prata. Sinsemellan. Så där som mormor Ingrid säger. Eller om det är ett språk? Ja, något åt det hållet. Men kanske var deras ilska mycket större än barnens små gnabb? Majken hade aldrig stött på riktiga, stora sårade känslor. Men nu var hon säker på att de fanns, och att de måste vara hemska. För även när Majken blev osams med Stina, och inte ens glass hjälpte, ville hon bara gråta. Hur hemskt måste då inte vuxnas bråk vara…
Majken öppnar ögonen och lyssnar. Nu är det tyst. Det betyder att mamma sitter och gråter i badrummet och att pappa är sur i köket det är dags nu. Hon reser sig från golvet bakom sängen där hon gömt sig och andas djupt. Hennes rum blev verkligen fint, tänker hon. Mamma hade bestämt tapeterna länge, rådfrågat Majken, och de hade en vit säng med rosa överkast, en vacker garderob och lådor för de alla leksakerna, så många att Majken ibland glömde bort vilka hon hade. Här ville hon alltid vara. Här var det nästan lugnt, särskilt nu när det blivit tyst. Bullen ser på henne och Majken snyftar:
Jag vet, jag vet! Vänta här så länge. Jag fixar det.
Hon lägger Bullen på kudden och smyger ut ur rummet. Först till mamma, henne är alltid svårast. Badrumsdörren är stängd, som alltid. Majken knackar försiktigt.
Mamma?
Ja?
Får jag komma in?
Dörren öppnas och Majken ser mamma sitta på badkarskanten.
Vad är det, lilla vän? Behöver du gå på toaletten?
Nej, kom bara för att vara med dig. Majken tar ett extra djupt andetag och går över tröskeln fastän det tar emot. Hon vet vad som kommer att hända nu. Mamma kommer gråta ännu mer, krama henne, lova att allt ska bli bra och Majken också. Och inte för att mamma är ledsen, utan för Majken vet att allting ändå inte blir riktigt som förr. Det är alltid så. Det är bara lite bra i taget, säger Stina ibland. Och sant är det. Några dagar är fina, sen växer taggbuskarna igen.
Majken torkar ögonen och ser på mamma.
Varför då?
Vad då, hjärtat?
Varför skriker ni så mycket? Om ni inte gillar varandra kanske ni ska hålla avstånd? Det sa mormor Ingrid till mig och Stina när vi slogs.
Anna stannar upp och ser på sin dotter. Majken har aldrig sagt något om vad som hände hemma. Anna trodde att grälen bara passerade barnet. Hon är ju så liten. Vad kan hon förstå?
Majken… varför säger du så? Jag tycker om pappa…
Du ljuger, mamma.
Majken!
Om du tyckte om honom, skulle du inte skrika så. Du skriker ju inte på mig?
Anna tappar orden. Hur förklarar man relationer för ett barn? Vad betyder skrik alltid hat? Eller ibland? Och varför?
Kanske du borde sätta dig ner och fundera på hur du beter dig. Majken stryker mammas kinder torra. Så säger mormor.
Gör hon? Anna försöker le genom tårarna.
Ja! Och hon har rätt jag och Stina blev vänner igen, och nu bråkar vi mindre. Bara när hon skvallrar för fröken Kicki.
Vad stor du har blivit… Anna drar in Majken i famnen.
Nej, mamma. Jag är fortfarande liten. Om jag var stor, Majken glider ur hennes armar och viskar vore jag inte så rädd.
Vad är du rädd för då? Anna kisar.
Att ni skriker på varandra igen och försvinner.
Vad menar du? Vart då?
Någon annanstans. Där det är tyst. Man kan väl inte alltid vara där det gör ont? Är det inte så för dig, mamma?
Det gör ont… Men du tror inte att vi lämnar dig?
Jo… Majken utbrister i gråt. Då är det bara Bullen kvar. Vad gör jag om han försvinner också? Som i taxin Och mormor Ingrid säger att hon är för gammal för att vara mamma!
Majken! Älskade vän, snälla gråt inte jag lämnar aldrig dig! Du är allt för mig!
Men när ni bråkar, glömmer ni mig, eller hur?
Nej… Anna tvärstannar mitt i meningen och inser: Majken har rätt. När känslorna tar över, finns varken barn eller något annat kvar bara sårad stolthet. Någonstans har Anna tappat bort det som var viktigast. När hände det?
Anna tänker tillbaka. De träffades på universitetet. Anna hade bråttom till tentan, sprang genom korridoren och råkade slå omkull en lång, tafatt kille. Hans glasögon for i golvet. Hon bara ropade förlåt och rusade vidare.
Efter tentan stod han där, kisande, med ett leende.
Hej, snabba tåget! Ska du åka iväg nu igen?
Han kallade henne alltid så mitt ånglok. Särskilt när hon surade.
Du pustar så roligt, jag kan aldrig bli arg på dig!
Och sköterskorna skrattade högt när Gustaf ropade på förlossningen:
Pusta inte, Ångloket! Krysta!
När han slutade kalla henne det vet Anna inte. När blev grälen på riktigt?
Mamma?
Ja, vännen?
Är det så här när man är ovänner?
Anna snurrar sina fingrar i dotterns lockar. Majken har ärvt alla lockar från pappa. Anna önskade dem, hellre än sina tunna strån.
Bara inte mina, de är som tre fjädrar.
Sluta nu, ditt hår är fint!
Tack vare en bra frisör och rätt klippning. Men tänk om hon får pappas lockar och mina ögon grabbarna kommer svimma!
Exakt så blev det. Majken har guldlockigt hår, blågröna ögon som havet utanför Smögen. Hon är redan vacker. Anna märker att hon ler. Hennes mamma brukade säga det viktigaste är att välja rätt pappa. Och Gustaf är verkligen en bra pappa. Han älskar Majken mest av allt. Det är liksom Majken som är hans värld nu, inte Anna. Avundsjuka mot sitt barn så dumt! Men ändå…
Anna minns hur Gustaf när han kommer hem nästan knuffar henne undan i hallen, ger en snabb puss och säger:
Vart är min prinsessa? Här är du, Majken! Jag har köpt din choklad.
Efter att han busat med dottern så försvinner han in i en film, hörlurar på, och ser inte när Anna lägger Majken och plockar i ordning i köket. Eller så sjunger han med Majken i bilen, helt utan att märka vad Anna säger. Hon får börja om från början.
När Majken varit sjuk, har Gustaf till och med skällt på Anna. Det var för två år sedan. Majken fick hög feber, Anna var vaken hela natten. Läkarna sa att det var ingen fara men Anna var ändå orolig. På kvällen grät hon av trötthet och maktlöshet. Då skällde Gustaf:
Varför gråter du? Blir det bättre av det? Skärp dig! Vad är det för mamma?
Då slutade Anna gråta, men inte för att det kändes bättre, utan för att det gjorde ont långt inom henne. Hon var en dålig mamma… Den känslan glömde Anna aldrig.
Majken ser på mamma. Hon säger inget mer så nu är det dags för pappa.
Jag kommer snart.
Hon smyger ut till köket där Gustaf sitter, tyst och stilla, vänd mot fönstret.
Pappa?
Majken! Vad gör du uppe?
Det är ju tidigt… Majken kravlar upp i knät. Ni skrek…
Förlåt.
Varför?
Skrek vi?
Ja.
Jag vet inte. Det blev så.
Är du också arg på mamma? Majken studerar honom noga. Egentligen borde hon sagt något tidigare. När hon och Stina bråkade tvingade fröken Kicki dem berätta allt och sen frågade hon om det var så de ville ha det.
Har mamma sagt att hon är arg på mig? Gustaf borra näsan i Majkens lockar.
Nej. Men jag vet ändå.
Hur då?
För när ni tycker om varandra, kramar du mamma och hon ler. När ni är arga skriker ni. Eller hur?
Du har blivit stor…
Det har mamma också sagt.
Sa hon något mer?
Att hon älskar dig. Och mig.
Majken ser hur pappans ansikte förändras, håret på huvudet ser inte lika rufsigt ut längre, och han försöker le. Hon klättrar ner från knät.
Jag går till Bullen nu, han väntar.
Visst, min skatt. Gustaf ser på henne, medan hon går. När började de egentligen bråka så här mycket? Efter Majkens födelse förändrades Anna. Hon blev mer avståndstagande. Gustaf saknade solen hon hade utstrålat. Förut kändes hon som första vårsolen varm och mild. Nu var allt irriterat och spänt, han kände sig alltid otillräcklig. Han minns första gången han skrek på Anna när Majken var sjuk. Skuldkänslan åt honom. Den där kommentaren han senare sa i affekt: “Vi har bara Majken gemensamt. Utan henne…” Han minns Annas blick från arg till avlägsnad på några sekunder. Efter det var allt annorlunda.
Gustaf kommer plötsligt att tänka på vad hans mamma sa till honom när han var yngre:
Ta ansvar. Det uppskattar en kvinna. Tänk på vad du själv kunde gjort annorlunda. I en relation är det ofta bådas fel, men mannen bär det tyngsta ansvaret. Kvinna är sällan den som styr, oftast följer hon bara efter. Se till att hon har det bra då mår du också bra.
Tack, mamma Gustaf viskar och reser sig. Han står och ser ut på husen där lamporna blinkar i fönstren och undrar vad som händer där bakom. Om Anna går, om hon tar Majken… Vad blir kvar då?
Majken har svårt att somna. Hon kramar Bullen med ena armen, mamma med den andra. Mammas ansikte är så trött och sorgset. Majken stryker handen över rynkan mellan mammas ögonbryn. Förr fanns den inte. Mamma suckar så att rynkan försvinner. Majken omfamnar henne, sluter ögonen och önskar att morgondagen blir en bra dag, på riktigt.
Anna hör förstås inte väckarklockan i sovrummet. När hon ser på Majkens kattklocka, hoppar hon till. Försenade till förskolan. Och jobbet! Tack och lov är det inget viktigt på morgonen. I köket skramlar någon med sked mot kopp Gustaf är kvar hemma? Hon hoppas hinna till badrummet innan han går fastän det inte blir så. I köket står Gustaf och kokar kaffe. Han ser ut att ha varit vaken hela natten, ögonen röda.
Anna hinner inte säga något innan hon ser tårtan på bordet med fula smörrosor. Gustaf har hittat hennes borttappade spritsmunstycken och tårtan är uppenbart hemmagjord.
Hon ser på honom.
Förlåt mig, Anna. Jag har varit en usel man. Det är mitt fel att du kände dig ensam. Du och Majken är det bästa jag har. Utan dig hade jag inte haft Majken. Allting kan inte bli som förut, men… kan du tänka på att vi fortsätter försöka?
Anna ser på honom länge. Sen lägger hon handen över hans mun.
Vi har båda varit dumma. Jag måste tänka på allting, på riktigt.
Hur länge då?
Sju månader ungefär till.
Gustaf stirrar, oförstående.
Vad menar du? Menar du?
Han hinner inte avsluta förrän Majken kommer in, kramar Bullen och gnuggar sig i ögonen.
Har ni gjort er sams nu?
Anna och Gustaf tittar på varandra.
Oj, varför är det tårta? Får man det till frukost?
Idag får man allt! säger Gustaf, håller om Anna och viskar: Jag älskar dig. Ge oss en chans till.
Och du till mig, säger Anna mjukt och vänder sig till dottern. Men inga kakor till den som inte tvättat sig!
Det fixar jag! Majken sätter Bullen på stolen. Två bitar, till mig och Bullen.
Nallar äter väl inte tårta?
Då får jag väl hjälpa honom.
Flera år senare går Anna genom en park med barnvagn på väg att hämta sin äldre dotter i skolan. Lilla Mattis vaknar till för tidigt och piper. Gustaf kramar henne bakifrån.
Jag tar honom, säger Gustaf och ler. Vi väntar här.
Anna skyndar till skolan. Imorgon är det lov för Majken. Biljetterna är bokade, väskorna packade och Mattis ska se havet första gången. Hon minns alla dessa år hur de kämpat för att trivas ihop, hennes två månader hos mamma i Falun, försoningen tack vare Gustafs mamma Eva, svärmors bortgång, Mattis födsel, första steget, första tanden. Anna ler. Sonens första ord blev förstås inte mamma. Gustaf retade henne, nöjd:
Han har respekt, säger pappa först!
Stolt står Majken på sitt första skolavslut, med stora rosetter i håret. Hon såg så rädd ut, men klarade det, och gick in genom skolporten utan att vända sig om.
Mamma!
Majken! Anna lyfter sin dotter. Hur gick det?
Bäst av alla! Fröken Karin sa att jag och Stina var perfekta elever.
Vad roligt! Anna kramar henne hårt.
Men var är pappa? Och Mattis?
I parken, och väntar på oss.
Och Bullen?
Jaså, vi kan väl inte vara utan Bullen! skrattar Anna. Han sitter i vagnen.
Majken pustar ut. Hon har gett sin älsklingsnalle till lillebror, för det man älskar mest måste man dela. Men saknaden finns där, även om hon låtsas annat. Det är bara mamma som får veta allt.
Hon tittar på föräldrarna som går framför, turas om att bära Mattis och skrattar, ibland smågnabbas. Majken böjer sig ner till barnvagnen där Bullen ligger.
Vad tror du, blir allt bra nu?
Bullen ser på henne med sina stora, runda ögon. Han svarar ingenting. Men Majken tycker ändå att hon hör svaret.
