Lilla Äpplet
– Du är precis lik din mamma!
– Hur då, farmor? Märta kunde inte låta bli att spänna sig, men hejdade sig genast. Varför tog hon till försvarsställning egentligen? Vem försvarade hon sig mot?
– Listig! Hon lyssnade aldrig på någon! Och du, du fortsätter i samma spår!
– Vad är det jag borde höra?
– Mig! Du ska lyssna på mig och respektera mig! För jag är äldre och kan mer om livet. Förstår du det?
Jag stirrade förvånat på min rödkindade, lite vildhåriga farmor som viftade med fingret framför min näsa.
Så märkligt. Och varför behöver just hon bli så hörd? Som om hon dykt upp ur ingenstans och inte går att sudda ut.
Jag lät fingrarna stryka över skrivbordet, nästan som om jag kände ett suddgummi där. Tänk om man bara kunde sudda bort den här dagen, ljusa upp här och där… Det behövdes inget grått, inget mörker. Jag har aldrig gillat gräl och höga röster. Mamma sa alltid att vuxna människor borde kunna lyssna och höra.
“Spetsa öronen, Märta, lyssna noga! Precis som en liten hare! Vet du varför harar lyssnar så bra? För räven smyger så tyst… Om haren är ouppmärksam, då kan räven ta den!”
“Inte det!” utbrast lilla Märta och såg ängsligt på sin mamma.
“Nej, det vill vi ju inte! Därför är haren klok. Lyssnar noggrant, springer fort. Ingen räv hinner ifatt!”
Det var länge sen. Jag hade vuxit ur barndomens sagor, men mammas historier och små lektioner fanns kvar i minnet.
När jag var yngre trodde jag att mamma överdrev, eller mindes fel. Nu förstår jag allt mer hur rätt hon hade.
Se bara på den här farmorn, till exempel. Henne kände jag knappt förrän förra året. Vi bodde i en liten stad vid Östersjön, gick på förskolan, bråkade med Lisa och Malin och blev sedan sams och köpte glass på det lilla torget nere vid vattnet. Sen blev det skola, Viktor, första kyssen i solnedgången vid havet.
Och mamma fanns där…
Jag brukade hålla hårt om den stora pärlan av fejkad turkos i armbandet mamma gjorde åt mig.
“Äsch, den må vara oäkta men se själv så vackert det blev. Ibland är det så, lilla vän. Det äkta, det riktiga, är inte alltid det som värmer och tröstar. Ersättningen kan ibland vara nog så fin.”
“Som hur då?”
“Jo, minns du varför du och Lisa bråkade för ett par veckor sedan?”
“Hon sa att vi var fattiga och att du därför inte köpte riktiga gympaskor till mig, utan fejk. Hon sa att riktiga Adidas ser annorlunda ut.”
“Lisa hade rätt. Skorna har din morbror Roger sytt. Men vi har väl aldrig sagt att de var märkesvaror, eller hur?”
“Nej…”
“Men de är snälla mot fötterna, fina och gjorda med kärlek. Det är det som betyder något. Tycker du om dem?”
“Ja!”
“Så, varför bry sig om märken? Vissa människor mäter sitt värde i små etiketter, men viktigare är att vara äkta inifrån. Kom ihåg det.”
Jag hade grunnat länge på detta. Tanken följde mig när jag torkade golvet på mitt rum, och i mammas. Sedan gick jag ut i köket där mamma stod och kokade aprikosmarmelad och frågade:
“Mamma, betyder det att Lisa inte är min bästa vän om hon säger sådana saker ibland? Jag vet att hon egentligen gillade skorna.”
“Vet du det?”
“Jadå! Malin berättade att Lisa grälade med sin mamma för att få bättre skor än mig.”
“Åh, Märta…” Mamma la träskeden ifrån sig och kramade mig. “Döm inte för hårt. Lisa är också liten, precis som du.”
“Jag är INTE liten!”
Jag vred mig ur hennes kram och stirrade trotsigt tillbaka. Mamma log.
“För mig är du alltid liten. Du och Lisa. För en mamma är barnen alltid små och det är inget att skämmas för.”
Mamma tänkte på sin egen mamma, som funnits där för henne. Så saknade hon den tryggheten. Och jag kunde se det i ögonen.
“Så ge Lisa tid. Minns hur hon bar hem dig när du slog dig? Hon var mer orolig för dig än sig själv…”
“Ja…”
“Och när hon gav dig sina splitternya pennor, bara för att du var sjuk och jag inte släppte in henne hos dig minns du?”
“Ja…”
“Så, Märta. Skorna spelar ingen roll. Var rädda om det ni har, innan ni växer ifrån varandra.”
“Hon har redan varit här och sagt förlåt…”
“Och du då?”
“Jag sa att jag inte ville se henne och att vi inte alls är fattiga.”
“Du var arg?”
“Väldigt!”
“Är du arg nu också?”
“Lite grann!”
“Bra, vänta med att förlåta tills ilskan lagt sig. Annars kommer den bara tillbaka.”
Hur jag saknar mamma nu… Hon skulle veta vad hon borde säga, nu när farmor är här.
Farmor kom bara sådär, från ingenstans.
Jag visste inget om att mamma var sjuk, och när hon ringde upp sin ex-svärmor och bad henne komma.
“Hej, Birgitta! Trodde inte jag skulle se dig igen.” Sa mamma glatt, fast något lät stelt. Farmor, högst iögonfallande med sin kraft och hetta, pustade och klagade på värmen.
“Det här är Märta, tror jag?” Birgitta granskade mig. “Ser dig inte lik alls! Är du verkligen Johans dotter?”
“Du är dig lik som alltid!”
Mammas ton var inte lätt att avläsa, men där fanns skrattet. Kanske var det inte så farligt ändå.
Jag gillade henne inte. Hon var högljudd, nervös och dominant direkt. Hela hemmet fylldes av hennes rastlösa energi.
“Stökigt, som vanligt! Hur kan du ha det såhär, Sara? Tänk om Märta tar efter dig då blir hon utkastad på bröllopsnatten!”
Jag förstod inte varför mamma inte sa emot, men hon for mest leende omkring och lät farmor skapa ordning, utan att protestera.
Katterna blev skrämda och försvann under sängar och bakom soffor, och Vilma, hunden jag fått av morbror Roger, gick ut på gården och la sig i skuggan.
“Det enda kloka djuret här är hunden! Hon fattar att hon inte ska vara inne med detta kaosdjur ska vara ute!”
Katterna tog hint och rusade ut så fort moppborsten kom fram.
Det var första gången jag på riktigt visade farmor karaktär. Jag plockade upp min älsklingskatt, Nougat, och tågade demonstrativt till mitt rum.
“Och vad tänker du göra, Märta?”
“Jag tar hand om henne. Katterna bor här, precis som Vilma. De var här före dig. Du är gäst. I ditt hus gör du som du vill!”
Mamma blev mållös. Farmor blev tvärtom imponerad: “Jo, ett riktigt original är du! Äpplet faller inte långt från trädet. Du kunde lärt Märta bättre lydnad, Sara!”
Efter det lät hon djuren vara.
Men den våren gick allt så fort.
Läkare, mediciner, sjukhus…
Mamma somnade in en tidig marsmorgon.
Natten innan hade jag öppnat fönstret mot havet: “Snart blommar din körsbär, mamma! Snart!”
“Jag ska försöka hänga kvar tills dess, älskling Jag vill så gärna se det…”
När hon var borta bröt jag ilsket av en gren från mammas körsbärsträd. Vem skulle titta på den nu?
Farmor Birgitta var obeveklig. Hon höll om mig hårt och sade med sin bastanta stämma:
“Gråt, skrik! Släpp ut det! Det hjälper dig inte att bära på det. Vi kan inte bestämma över tiden…”
Hur visste hon det? Hon hade rätt jag skyllde på mig själv. Mamma slet och kämpade, allt för mig…
Jag sörjde mitt slarv att jag lekt med Viktor och flickorna i stället för att plugga. Jag hann aldrig säga förlåt till mamma. Ville inte oroa henne…
Vid fyrtiodagen gav farmor mig ett brev från mamma.
“Varsågod! Nu ska du få läsa. Det är från din mamma.”
“Varför är kuvertet redan öppnat?” Jag vände på det vita kuvertet utan frimärke eller adress.
“Tror du jag snokar bland andras brev, Märta? Lägg av. Jag har annat att göra! Om du vill hjälper du mig sen.”
Förnärmad? Ja, det såg jag direkt. Hon argumenterade inte mer, bara gick ut till köket. Jag lutade huvudet mot dörrposten där mamma mätt min längd med blyerts.
“Oj, så stor lilla Märta har blivit!”
Hennes röst var så tydlig att jag ryggade bakåt.
Stora? Om jag varit vuxen hade jag kanske förstått mig själv bättre.
Jag satte mig på golvet, la brevet framför mig och kramade Nougat hårt innan jag öppnade mammas brev. Sidorna var hopvikta, skrivna med smal bläckpenna på vanliga randiga blad. Jag tryckte ansiktet mot Nougat.
“Märta! Sluta gråta nu! Du är stark, kom ihåg det! Livet är fantastiskt, full av möjligheter. Tiden räckte visst mycket mer än du tror… men du vet ju inte det än. Så nu ska jag berätta för dig. För det är din historia.
Där jag ska börja… Kanske när jag träffade din pappa. Vet du, han var märklig. Jag föll för honom direkt. Mina vänner förstod ingenting: Men snälla du, han är ju rödhårig! De såg inte hans solsken, hans värme. Du liknar honom mycket, även om du fått mina kindben. När du var liten drömde han om att dina lockar skulle bli som farmors. Birgitta.
Farmor är godhjärtad. Oroa dig inte för hennes rättframhet. Hon har alltid varit sådan burdus, men varm.
Du undrar varför du aldrig träffat henne? Det var mitt fel. Jag var ung och envis, kunde inte förstå henne.
Förlåt mig!
Vi grälade hårt när du var liten. Din pappa var en bra man, men till slut fann han någon han älskade mer. Så kan det vara.
Säg nu inte att han inte älskade oss, det gjorde han. Han stannade länge för din skull.
Men jag klarade inte av Birgittas temperamentsfulla sätt. Vi betedde oss barnsligt, bråkade, sa sårande saker. Mest led jag när jag ropade att du inte ens var hennes barn…
Så dåraktigt. Så lätt att såra, så svårt att ångra.
Minns då att när jag låg på sjukhus kom hon och hjälpte mig i veckor. Serverade ångande köttbullar och städade vår lilla lägenhet så att jag knappt hittade något. Hon åkte inte hem förrän hon var säker på att vi klarade oss.
Jag visste inte att hon mötte din pappas nya. Men hon accepterade det. Hon har älskat de barnen lika mycket som dig. Märta, du har en halvsyster och halvbror. Om du vill kan farmor låta er träffas. Jag har pratat med henne om det. Ensam är inte stark. Ju fler nära, desto bättre.
Tänk på det.
Nu om framtiden: Märta, plugga! Jag vill att du får det bra. Men lova att välja själv. Låt ingen styra dig! Du har gåttvanan talang! Använd den, snälla. Jag har sparat ihop lite pengar inte mycket, men nog för ett år eller två. Resten klarar du. Du har ju redan sålt både målade väskor till turister och små tavlor på torget. I Stockholm eller Göteborg kommer du att sälja mer. Ge aldrig upp drömmen låt den bli ditt liv. Jag tror på dig. Åh, Märta, jag önskar att en dag ska dina tavlor hänga på en riktig vernissage och att jag på något vis får se och glädjas där jag är.
Torka tårarna! Jag älskar dig. Jag är orolig men litar på dig.
Kram, mamma”
Jag la undan brevet, lät tårarna rinna klart. Mamma ville att jag skulle vara stark.
Nougat sov redan på mattan. Jag satt kvar och tänkte på framtiden.
Då öppnade farmor dörren, satte på ljuset och kommenderade:
“Upp nu, flicka! Nu dricker vi te. Det finns arbete att göra inte bara tårar att spilla!”
Det farmor tyckte om mitt “konstnärsdrömmande” var inget vidare. Hon muttrade om “riktig utbildning”, men jag stod fast. Då fällde hon: “Du är lika envis som en åsna, lik din mamma och ändå lika dåraktig som vi varit, vi kvinnor i släkten.”
“Jag letade efter er i åratal hur skulle jag veta att din mamma ändrat både ditt förnamn och efternamn?”
“Morbror Roger hjälpte henne.”
“Den karln ska jag ta ett allvarligt snack med!”
“Nej, han är snäll! Han fanns alltid där, ville till och med att mamma skulle gifta sig med honom.”
“Ville hon?”
“Nej, hon kunde inte släppa pappa…”
Farmor skrattade torrt, ställde fram en smörgås och sa: “Jaså, du vill bli konstnär? Nej du, ekonom hade varit bättre där finns trygghet!”
“Farmor! Inte inför folk!”
“Vadå? Det är bättre att kunna räkna andras pengar, då får man sedan räkna sina egna!”
“Inte för mig. Du måste förstå…”
“Jo, jag hör på dig.”
“Jag vill inte såra dig. Men mamma har lämnat pengar till just det så jag får studera i Stockholm. Nästa månad fyller jag arton. Då reser jag.”
Farmor förberedde sig att argumentera, men hejdade sig. Hon såg på mig, log och höll plötsligt upp tre fingrar i det där välkända svenska barntecknet.
“Såja! Jag åker med dig! Jag har lovat din mamma att alltid ta hand om dig. Än är det inte slut!”
Farmor puffade på läppen, sköt smörgåsen närmre och sa:
“Ät nu! Allt hinner kallna!”
Och några år senare i ett litet galleri på Södermalm går vi runt, jag, farmor, min långa sambo Jens och min lilla son Simon.
“Vad tycker du nu då?” frågar jag till sist, trots att jag svurit att vänta.
Farmor blänger ömt på mig, tar ifrån mig Simon, torkar hans näsa, bär honom på höften, låter honom vila huvudet mot henne och mumlar sedan:
“Bra, Märta! Fantastiskt. Ramarna är fina. Fast färg slösar du alltid på! Och hur kan det vara så stökigt i din ateljé, det undrar jag!”
“Men farmor…”
“Jag tar Simon nu. Ni går och vilar ut, hör ni det? På måndag ses vi. Äpplet faller aldrig långt från trädet, mitt lilla äpple… Jag är stolt över dig. Och mamma också. Det vet du väl?”
Och i det ögonblicket förstod jag äntligen: att mitt hjärta hör hemma här, hos min ganska stökiga, men väldigt svenska kärlek och det är allt som betyder något.
