Lycka i det lilla
Det var som om hela Stockholm flöt ihop i natten, och i det välkända restaurangpalatset “Lilla Torget” samlades gamla vänner från Kulturhögskolan, något märkligt och mjukt svävande över dem alla. Tio år hade blivit fjäderlätta; examensdagen, nervösa handslag, knappt mer än ett diffust minne, men ändå pirrade det i magarna ikväll inför återseendet. Lena och Ronja kom in ifrån olika städer Göteborg, Kiruna, Uppsala vissa med partners, andra ensamma med en varm kind av nyfikenhet.
På ett drömlikt hotellrum tre trappor upp hjälpte Lina, Vidas bästa vän, henne att knäppa den sista knappen på den ljusblå chiffongklänningen, så tunn att den nästan verkade sväva runt henne. Det fanns en linje mellan blommiga lampskärmar, skor av mjölkig pärlemor, och Linas uppmärksamma blick över Vida.
Ärligt talat, Vida, jag trodde inte du skulle komma, mumlade Lina tyst. Dina minnen är väl lika brokiga som min gamla skrivbok… Och så Simon minns du, hans nästan övernaturligt envisa flörtande? Han dyker förstås upp också, han.
Vida snuddade vid sin mjuka klänning, rättade till en koppartonad hårslinga och log ett drömmande leende, som om längtan smög omkring bakom hennes ögonlock. Hon ville verkligen återse dem alla, se hur de förändrats, dansa bland minnena utan karta eller regler. Och Simon han kändes mest som en underton i någon gammal sång. Det fanns inget av det svindlande förflutna kvar att förlora.
Varför skulle jag inte? sa hon lågt. Jag är nyfiken. Dessutom ville Filip, han vill väl se mina gamla klasskamrater.
Lina satte huvudet på sned, plockade ut de små, pärlbeströdda skorna ur garderoben, snurrade på dem och slängde en blick på Vida.
Det var typiskt Filip, sa hon med ett snett leende. Din egna lilla guldkille.
Vida skrattade varmt, gled ner i skorna och blev just ett par centimeter högre, lättare i steget. Hon svarade enkelhjärtat:
Han är snäll. På riktigt, Lina.
Kom nu, annars missar vi de roliga historierna.
De promenerade genom korridorer som upplöstes i tusen bekanta röster. Inuti Vida gnistrade en barnslig spänning; bilder svepte förbi i tanken: någon regisserar film på Södermalm, någon har öppnat ett galleri i Malmö, någon har två barn och någon står säkert kvar i hörnet, skrattande, identisk med sitt yngre jag.
Där såg hon Astrid i ett hörn vid ett mässingsspegelglas, hennes klänning som ett norrsken i rörelse, handen vinkande. Leendet var så brett att Vida kände sig omfamnad på en och samma gång.
Du kom! ropade Astrid ystert och dränkte Vida i en kram. Ser du? Det är överallt så mycket historier som svärmar, gamla kära pinsamheter, glimrande ögonblick…
Plötsligt blev rummet stilla och sammanpressat, när Simon steg in. Hans kostym klädde honom som ett vintertäcke av silke, stegen självsäkra, ett gnistrande armbandsur kring handleden. Vid hans sida gick en lång kvinna med platinafärgat hår, klänning av paljetter och is, med ett par ögon så kalla att speglarna slöt sig.
Simons blick snuddade över rummet, stannade på Vida, och ett ögonblick verkade tiden börja gå baklänges, ticka underligt i hennes bröst. Så närmare han sig, och mellan dem fanns ingen luft.
Vida, sa Simon. Rösten neutralt vardaglig men ögonen, en rest av dröm eller oro. Trevligt att ses.
Vida log ett klart svenskt leende, det där som får vinden att vända sig om. Och du, hur lever du?
Simon drog med handen över kostymens noggranna veck, som ville han säga: Titta, det här har jag blivit. Han svarade med dämpad överton:
Prima. Jobbar inom finans, bor i Vasastan, min fru modell. Livet det har fallit på plats.
Den blonda kvinnan log aningen överlägset, ett avvaktande konstaterande, som om Vida var något i ett skyltfönster. Vida lät sig inte påverkas.
Vad roligt för dig, sa hon. Men jag mår också bra.
Simon kisade, på jakt efter något annat än det Vida gav förundran, avund, kanske underkastelse. Han frågade:
Och du då? Fortfarande på musikskolan?
Hennes ansikte fylldes av värme. Ja, och jag älskar det. Barnen är underbara. Vi satte just upp “Nötknäpparen”, dansade och sydde dräkter i veckor. Glädjen när de klev upp på scenen det går inte att köpa.
Simon verkade häpen inför hennes uppriktiga glädje.
Och Filip, din Filip han tränar fortfarande ungar?
Ja. De små är helt förälskade i honom, tränar gymnastik, springer efter hans rörelser, skrattar högljutt när de snubblar. Han skriker aldrig, bara skrattar och tröstar
Det sken av sådant enkelt mod bakom Vidas ord att Simon såg förlorad ut i tanken. Han skakade på huvudet och mumlade:
Men, visst Lön? Klarar ni er?
Vida kände ett frostigt stick inte av skam, utan av gammal, dammig oro. Men hennes leende fortsatte mjukt och självsäkert:
Vi är lyckliga. Filip är världens bästa människa. Han lagar frukost på helgen, plockar vitsippor om våren, viskar berättelser när jag är sjuk. Han älskar mig och det räcker.
Simon blev stilla, nästan smärtsamt tyst, som om han väntade på en annan avslöjelse. Han kämpade fram:
Ångrar du dig aldrig? Tänker du aldrig att det kunde blivit något annat?
Vida såg honom rakt i ögonen.
Nej. Aldrig. Vi har vår tvåa i Hornstull, våra skratt, våra pannkaksmorgnar och kvällar vid köksbordet.
Där stod Simon, omgiven av sitt skimmer av framgång, men Vida behövde inga dyra ord, bara sitt svala, lyckofyllda leende. Och just då dök Filip upp enkel skjorta, jeans, händer varma, blicken full av tillhörighet.
Ursäkta mig, får jag låna min fru? log han och la armen kring Vida.
Simon kände sig naglad till platsen, någon slags barndomsdröm som smälte bort för ögonen. Han såg Vida gå bakom Filip, såg dem sätta sig vid ett fönsterbord och hålla händerna över den svarta marmorplattan. Vida skrattade, ett ljud av vitsippor en solig morgon, och Simons knogar vitnade i fickan.
Han mindes för länge sedan, alla hans grandiosa idéer om vad lycka borde vara. Dyra buketter, lyxiga restaurangbesök, storslagna försäkringar om kärlek. Men Vida tackade alltid och log, och sade: Jag är redan där, Simon. Jag har redan valt.
Nu stod Simon där. Perfekt skräddarsydd, med märkesklockan som lyste i takkronans sken, med sin eleganta fru. Allt han trott varit lycka kändes genomskinligt; det ekade tomt under den dyra yta han byggt sitt liv på.
*
Kvällen blev till ett enda brusande drömväv, där samtalen drack av musiken och doften av kaffe och hjortronmarinerad tårta. Någon mindes studentfikets nuknade kanelbullar; någon scrollade barnbilder; någon skrattade åt gamla förälskelser.
Simon försökte hänga med, småskrattade, nickade på rätt ställen men hans vaksamma blick fastnade alltid på Vida och Filip. De dansade, steg som smälte ihop, Filip viskade i hennes öra och Vida skrattade som en klar klockton. Varje gång de såg på varandra blev det tystare inuti Simon. Han försökte hitta på ursäkter, men alla svar trillade undan: varför hade hon valt Filip och inte honom?
När kvällen gled ut i dimmig gryning, stannade Simon kvar vid ytterdörren. Han såg Filip svepa en stickad halsduk om Vida, hur hennes huvud vilade mot hans axel, hur deras blickar log i förväg mot nästa vårdag.
Allt Simon åstadkommit titlar, euro, status, design kändes tomt och genomskinligt i det ögonblicket, som cellofan runt ett förlorat minne.
Kommer du? frågade Simons fru, röst avlägsen genom dimman.
Han dröjde, såg sitt glänsande självporträtt i glasdörren, såg den tomma blicken i sitt eget välfriserade ansikte.
*
Ute på gatan, bland ljusprickarna från träd och parkerade cyklar, gick Vida och Filip långsamt, omringade av nattvindar med doft av syrén. Vida lutade sig närmare Filip, hans hand tät omkring hennes, hela världen tyst, märkligt förstorad.
Du mår bra? viskade Filip, rösten varsam, som om han lade ett täcke om hennes axlar.
Bättre än bra, svarade hon. Jag är lycklig. På riktigt.
Hon tänkte inte på Simon längre, inte på missade chanser, utan bara på små ting: hans värme, skuggorna på asfalten, de gemensamma stegen. Hon log.
Simon försökte väl övertyga sig själv om något, mumlade hon. Men han förstår aldrig att lycka är det där lilla: våfflor på lördagar, konkurrens om fotändan i soffan, hans hand på min när jag fryser
Filip stannade och kramade hennes kinder mellan sina händer.
Jag älskar dig, sa han lågt. Bara du är viktig, bara vi två.
Och där, mitt i den svala majnatten bland drömmande lampor och vindar, försvann resterna av festens frågor. Det var bara de två kvar, omgivna av lycka så enkel att den nästan svävade.
*
Simon kom hem till sin lägenhet på Östermalm vid tvåsnåret, där alla designlampor var släckta utom en, och hans fru redan vilade i sovrummet. Han tog av sig kavajen och sjönk ner i sin läderfåtölj, tände skrivbordslampan med ett knapptryck, hällde upp Ardbeg i ett glas men drack aldrig.
En gammal gruppbild låg slängd över hans dokument Kulturhögskolan, en yngre Simon, Vida i centrum, hennes skratt som fyllig svensk sommar, hans egen min där i utkanten, redan då tagen av något ouppnåeligt.
Vad hade han gjort fel? Svar fanns inte i det spegelljusa glaset, inte i hans Ecco-skor, inte i nattens avlägsna trafikljud. Bara en tomhet som ringlade sig över trägolven och reflekterades i fönstrets blanka yta.
Och Vida? Hon drömde, där i ett annat rum någonstans i Södermalm, om vitsippor och mjuka händer små ting, små lyckoögonblick, så självklara att ingen direkt märker dem, utom de som verkligen förstår vad lycka är.
