En god kvinna.
Vilken fin kvinna hon är. Vad skulle vi göra utan henne?
Fast du ger henne bara två tusen i månaden.
Men Agneta, vi har ju skrivit över lägenheten på henne, det vet du.
Erik reste sig långsamt ur sängen och gick med tunga steg ut i det svagt upplysta vardagsrummet. Med trötta, halvt grumliga ögon såg han på sin hustru, som låg där så stilla.
Han satte sig vid hennes sida, lyssnade och kände efter.
Det verkar lugnt, tänkte han, och reste sig upp, plockade på sig morgonrocken och masade sig mot köket. Han öppnade filen, drack några klunkar, och gick sedan in i badrummet. Därefter tillbaka till sitt rum.
Han låg i sängen, sömnen ville inte komma.
Agneta och jag, vi är båda över nittio nu. Hur länge har vi levt? Snart är det vår tur, och det är ingen kvar här med oss.
Döttrarna, Emma är borta, hon hann inte ens fylla sextio.
Vår son Mats, han finns inte heller kvar han slarvade bort sig på sitt sätt. Barnbarnet, Josefin, hon har bott i Tyskland i över tjugo år. Tänker knappt på farmor och farfar. Hon har väl vuxna barn nu också, tänkte Erik.
Plötsligt, utan att han märkte det, hade han somnat.
Han väcktes av en hand på armen.
Erik, är allt som det ska? hördes en tunn röst.
Han slog upp ögonen. Hans hustru böjde sig över honom.
Vad gör du, Agneta?
Jag såg att du låg så stilla och tänkte att något hade hänt.
Jag lever än! Sov du nu.
Snart hörde han hennes steg mot köket. Hon drack lite vatten, gick på toaletten och försvann till sitt eget rum. På sängen låg hon och funderade.
Så en dag vaknar jag, och då är han borta. Vad ska jag då göra? Eller kanske går jag före honom.
Erik har redan beställt minnesstunden hos begravningsbyrån. Sånt hade jag aldrig trott man kunde göra i förväg, men det känns bra på ett sätt. Vem skulle annars ha brytt sig om allt sånt när vi inte längre finns?
Barnbarnet har vi inte hört av på länge. Bara grannkvinnan, Ylva, tittar förbi. Hon har fått våra extranycklar. Erik ger henne tusen kronor av pensionen varje månad. Hon hjälper till med mat, handlar, fixar det vi behöver. Vad ska vi annars göra av pengarna? Vi tar oss ju inte längre ner från fjärde våningen själva.
Erik vaknade av solens strålar genom fönstret. Han gick ut på balkongen. Han såg hur rönnen nere på gården grönskade så vackert, och log för sig själv:
Vi klarade av ännu en vinter. Sommaren är här!
Han gick och hämtade Agneta, som satt tankfullt kvar i sin säng.
Kom nu Agneta, sluta grubbla! Jag vill visa dig något.
Jag har knappast krafter kvar, mumlade den gamla kvinnan och pressade sig upp. Vad har du hittat på nu?
Följ med nu bara!
Han stöddade henne ut till balkongen.
Ser du, rönnen slår ut! Och du sa att vi inte skulle få se en sommar till. Men titta vi gjorde det!
Åh, det är sant. Och solen skiner!
De slog sig ner på soffan på balkongen.
Kommer du ihåg när jag bjöd dig på bio? Det var på gymnasiet. Den där dagen sprack rönnen ut i samma gröna.
Hur kan man glömma sånt? Hur många år är det nu?
Över sjuttio… Sjuttiofem minst.
De satt länge och mindes sin ungdom. Mycket försvinner med åren, man glömmer ibland till och med vad man gjorde i går. Men ungdomen, den minns vi.
Nu har vi pratat bort hela morgonen! utropade Agneta och reste sig. Och vi har inte ens ätit frukost.
Koka lite riktigt te Agneta, inte det där blomsörjan.
Vi får ju inte längre.
Bara lite svagt, och en liten sked socker.
Erik drack det svaga teet, åt en liten ostsmörgås och tänkte på hur han en gång i tiden åt starkt, sött te till frukost, med bullar och pannkakor.
Grannkvinnan kom in. Hon log vänligt:
Hur står det till idag?
På vilket vis kan det vara med två gamla över nittio? skämtade Erik.
Kan du skämta är allt fint! Vad ska jag handla?
Ylva, köp lite kött till oss, bad Erik.
Men det där säger läkarna nej till.
Kyckling går väl?
Jaha då, jag kokar nudelsoppa åt er!
Ylva städade undan och gick ut med tallrikarna. Sen gav hon sig iväg.
Agneta, ska vi gå ut på balkongen igen? Värma oss i solen. föreslog Erik.
Ja, låt oss det.
Snart kom Ylva ut på balkongen till dem:
Här sitter ni och lapar sol minsann.
Det är härligt här, Ylva! log Agneta.
Jag fixar lite gröt till er nu och börjar på soppan snart.
Vilken fin kvinna, sa Erik och såg efter henne. Vad skulle vi ha gjort utan henne?
Du ger henne bara två tusen i månaden.
Agneta, vi har ju skrivit över lägenheten på henne.
Det vet hon inte.
De satt kvar på balkongen ända till lunch. Till middag blev det kycklingsoppa, god med köttbitar och potatis.
Jag brukade göra exakt sådan när Emma och Mats var små, mindes Agneta.
Och nu är det främmande folk som lagar mat åt oss, suckade Erik tungt.
Kanske, Erik, är det bara så det är menat för oss. En dag är vi borta och ingen kommer ens gråta.
Nu får det vara slut på grubblandet, Agneta. Kom, vi går och lägger oss en stund!
De säger med rätta: Gammal är som barn.
Hela vår värld är som på dagis: soppa, vilostund, mellanmål.
Efter en stunds sömn kunde Erik inte längre vila. Vädret ändras kanske? Han gick ut i köket. På bordet stod två glas juice, omsorgsfullt ställda dit av Ylva.
Försiktigt tog han dem och gick in till Agneta, som satt tankfull i sängen och såg ut genom fönstret.
Vad tänker du på, Agneta? log han och räckte henne glaset. Varsågod, juice!
Hon tog en klunk.
Kan du heller inte sova?
Vädret, du vet…
Jag har också känt mig konstigt sen i morse, sa Agneta sakta och skakade på huvudet. Det känns som att det snart är över för mig. Du får lova att ordna min begravning ordentligt.
Agneta, prata inte så! Hur ska jag leva utan dig?
Den ena av oss måste gå först, Erik.
Nog nu! Kom, vi sätter oss ute igen.
De satt där tills kvällen kom. Ylva lagade ostkakor åt dem. De åt och slog sig sedan ner framför tv:n. Varje kväll såg de på tv innan läggdags. De nya filmernas handling gick dem förbi, så de såg gamla komedier och tecknat i stället.
Den här kvällen orkade de bara en tecknad film. Agneta reste sig.
Jag går och lägger mig, är så trött.
Då gör jag likadant.
Låt mig bara titta på dig riktigt noga, bad hon plötsligt.
Varför då?
Jag vill bara det.
De såg länge på varandra, som om de minns tiden då de var unga, när allt låg framför dem.
Jag följer dig till din säng.
Agneta tog Erik under armen och de gick långsamt till hennes rum.
Han bäddade om henne varsamt och gick till sitt eget.
Det var tungt i bröstet. Han kunde inte sova. Han tyckte inte han sovit alls, men när han såg på klockan var den två på natten. Han gick till Agnetas rum.
Hon låg med öppna ögon.
Agneta!
Han tog hennes hand.
Agneta, vad är det? Agne-ta!
Plötsligt fick han själv svårt att andas. Han tog fram de förberedda pappren och la dem på bordet. Gick tillbaka till hennes sida. Länge såg han på hennes ansikte. Sedan la han sig bredvid henne och slöt ögonen.
Han såg Agneta, ung och vacker, som för sjuttiofem år sen. Hon gick mot ett ljust sken i fjärran. Han sprang efter henne, hann upp henne och tog hennes hand.
På morgonen öppnade Ylva dörren. Hon fann dem liggandes intill varandra. Leenden vilade på deras ansikten.
Ylva ringde till ambulansen.
Läkaren såg länge på dem, och sa sedan:
De gick bort samtidigt, antagligen älskade de varandra väldigt mycket…
De fördes bort. Ylva sjönk trött ner vid köksbordet och såg papperen och testamentet allt stod på hennes namn.
Hon la huvudet mot armarna och grät
Gilla gärna och lämna dina tankar i kommentarerna.
