Det är som om minnets vindar föra mig tillbaka till den kyliga vintermorgon då Viktor Romström, en högburen chef i ett stort företag i Stockholm, hade bestämt sig för att värma sina egna tankar såväl som sina anställdas.
Slips, Nora! beordrade han bestämt, medan han sköt upp kragen på sin vita skjorta.
Nora, som stod vid hans sida, räckte honom den nya siden han hade beställt i London, och Viktor tittade på henne med en skarp blick.
Vad har du på hjärtat? Ge mig den som jag fick med mig. Idag har jag ett möte med generallöjtnanten.
Nora fann den önskade slipsen och räckte den tyst åt honom.
Är det verkligen meningen att du ska knyta den? mumlade Viktor och höjde hakan, medan Nora började knyta slipsen i hans favoritknut.
När han betraktade sig själv i spegeln fnös han och justerade knuten med en hånfull min, som om han trodde att Nora ändå aldrig kunde göra det rätt.
Skär bort omeletten, jag vill inte ha den. Häll upp kaffe och gör en smörgås beordrade han från köksbordet. Kaffet har svalnat! Du kan aldrig göra som du ska!
I köket dök hans femåriga barnbarn, Alva, upp. Hon hade precis anlänt med sin mamma för att tillbringa en vecka hos dem. Hon lutade sig mot dörrkarmen och betraktade sin farfar med den kritiska blicken som bara ett barn i fem års ålder kan ha.
Kom hit, lilla Alva sa Viktor mjukt, och satte henne på knä. Han mumlade någonting som försökte göra henne glad, men Alva ryckte på axeln.
Farfar, varför talar du så till mig? Sånt säger bara snälla människor.
Är jag inte snäll? frågade Viktor förvånad.
Nej, inte snäll. Här är det kallt. svarade Alva och rörde vid hans bröstkorg med sin lilla hand. Sedan gled hon ner från hans knä, gick fram till Nora och kysste henne på kinden. God morgon, mormor.
Viktor såg först inte den korta bilhornet från föraren som väntade i trapphuset. När han väl hörde det reste han sig, tog sin slitet polerade rock och sina skor som han putsat hela kvällen, grep sin portfölj och gick mot dörren.
Vänta inte på lunch. På kvällen kan det bli sent. ropade han medan han gick.
Nedför trappan tänkte han på hur han alltid var full av energi, redo att flytta berg med sina anställdas händer. Alla order skulle utföras, oavsett svårigheter. Allt som krävdes var ett kommando, en deadline och en kontroll. Han tänkte inte på hur hans underordnade skulle klara av att vrida på sina händer arbetet skulle bli gjort i tid, även om de var tvungna att stanna på kontoret i dagar. Sheriffens problem bekymrade honom inte.
Men något gnagde i hans själ. Det var Alvas ord. Att bli kritiserad av ett litet barn sårade.
Du förstår inte, du lilla plågsamma. muttrade han när han passerade trappuppgången. Jag är inte grov, bara strikt! Så kan man inte vara i mitt arbete, annars blir det kaos, både hemma och på kontoret!
Mellan andra och tredje våningen såg han en två månader gammal kattunge som kröp under den varma radiatorn och tittade skräckslaget på de förbipasserande.
Det är en smitta i trapphuset. Jag ska tala med vaktmästaren och be honom ta bort den!
Vaktmästaren var dock ingenstans att finna, trots att den friska snön hade lagt sig som ett tjockt täcke över trottoarer och gräsmattor.
Slapp! utbrast Viktor och stannade vid trapphuset och väntade på sin personliga chaufför, Viggo. Till kontoret! sade han kort och rynkade pannan, försjunken i sina egna tankar.
Ingen kunde säga honom något sådant. Varför? För att de är rädda. Men Alva är inte rädd. Vilket barn! Med barnets mun säger hon sanningen, och så får hon mig att känna mig skyldig inför mitt eget hjärta. Jag är inte alltid så här, livet har format mig, men i min själ är jag god och önskar alla väl.
Vägen är hal idag, med is på vägarna sade han plötsligt till Viggo. Viggo höjde förvånat på ögonbrynen; chefen talade sällan så personligt.
Det är inget, vi har dubbar, men för gående blir det tufft. Dessutom biter kylan i kinderna.
De två utbytte några ord och Viktor kände en oväntad värme sprida sig i bröstet. När de körde förbi en busshållplats såg han frusna människor stå och skaka.
Se, där är vår kollega från supportavdelningen, Linnéa pekade han på en ung kvinna som knappt var äldre än hans egen dotter. Låt oss ta med henne.
Så säger du, Viktor Romström svarade Viggo och stannade bredvid henne.
Linnéa, sätt dig i bilen innan du fryser helt log Viktor med ett mjukt leende. Linnéa log tillbaka och hoppade in på baksätet. Hennes leende och glänsande ögon ljusade upp stämningen.
Vad gömmer du i kappsäck? frågade Viktor nyfiket.
Titta här drog hon fram en liten, ryslig kattunge från sin kappa. Den sprang runt på hållplatsen, frös och ingen brydde sig om den. Jag räddade den, dess tassar och öron var frusna, så jag gömde den för att värma den. Efter skiftet tar jag den hem, den ska få bo hos mig. Min son kommer att bli så glad!
Hur gammal är din son?
Sju år idag. Han går i första klass, är självständig svarade Linnéa. Han klarar av att göra läxor, värma sin mat, allt själv.
Viktor mindes hur han den senaste månaden hade låtit supportavdelningen jobba övertid utan egentlig anledning. Så, Linnéa, du räddade en katt så är du en hjälte. Jag ger dig en ledig dag, som tack för att du räddade den frusna katten och för din sons födelsedag. bestämde han generöst. Gör en fest för honom. Jag förklarar allt för din chef. Viggo, kör hem till Lina.
Åh, Viktor Romström, du är så god! jublande svarade Linnéa. Du gillar väl också katter?
Måste man tycka om katter för att vara god? log Viktor.
Inte alltid, men den som gillar katter är alltid god! svarade hon självsäkert.
När de kom tillbaka till kontoret frågade Viktor sin chaufför:
Har du någon katt?
Två, svarade Viggo leende. Två busiga ansikten.
Arbetsdagen fortskred i sin vanliga affärstakt och när lunchtid anlände satte han sig med sin biträdande chef och slappnade av en stund.
Har du barnbarn? frågade han.
Två, svarade Viggo med ett flin. Råttor!
Tycker de om dig?
Naturligtvis! svarade Viggo, som blinkade åt honom. När de kommer på besök låter jag dem gå fritt!
Har du en katt hemma?
Såklart, vi har en katt som styr huset! svarade Vigor med allvar.
Så är det! ryckte Viktor på ögonbrynen.
På kvällen, när han släppte av Viggo, gick Viktor upp till sin lägenhet. Mellan andra och tredje våningen, vid radiatorn, låg den lilla kattungen som han hade sett tidigare. Någon hade lagt en filt, en skål med mat och en låda med sand.
Vilka människor! suckade Viktor. Så liten och ingen bryr sig. Vad ska du göra här i vinter, som en hemlös? Följ med mig, så får du både nannys och en vän.
Han plockade upp den lilla kattungen, kröp den mot sitt bröst och gick upp till sin egen soffa. Kattungen spann och kände värmen som Viktor sedan länge saknat.
Ojdå, farfar! ropade Alva när hon såg kattungen. Jag bad mormor att ta den, men hon sa att du inte skulle tillåta det.
Varför skulle jag inte tillåta det? Självklart får du den. svarade Viktor leende och kysste Nora på kinden. Vi ska bara tvätta den och ge den ett namn.
Efter en timme hade kattungen fått namnet Tjipp, och den satt i Alvas knä medan Viktor satt bredvid. Alva snurrade sitt huvud mot farfar och log.
Farfar, nu är det inte kallt här längre. sa hon och rörde vid hans bröst. Det är varmt. Låt det bli så för alltid, okej?
Det blir det, Alva. Nu blir det så. Vad kan vara kallt när vi har en katt i huset?
Så minns jag den dagen, när en hård chef lärde sig att värmen i ett litet djur och i ett barns enkla ord kan smälta även den kallaste vinterhjärta.
