Skojsigt, va
Freja! Frejjan! Kan jag sno dina svar?
Linns viskande röst ekade genom hela klassrummet, så högt att till och med Gunilla Lager, deras svensklärare, ryckte till från betygsboken.
Alriksson! Kan du bli tyst nån gång? Skriv själv!
Men Gunilla, det är ju så svårt! protesterade Linn, lika snabbt som alltid.
Och? Vem har sagt att livet är lätt? Dessutom, Linn, Freja har ett annat prov. Så det är ingen mening att fråga henne.
Va? Hon sitter ju längst framme!
Just precis! Gunilla log snett och härmade Linns tonfall. Jag gav henne ett eget test, serru.
Men åh, så orättvist! Linn surade ihop lite men började redan spana efter nya möjligheter att rädda sig.
Ingen märkte hur Freja tryckte ihop sig bakom sin bänk. Hon vågade varken se upp från häftet eller vända på huvudet.
Alla lärare visste att Freja var klassens snillepinne hela skatbon av ungar utnyttjade hennes hjärna så fort tillfälle gavs. Och tacka vet jag att säga nej direkt sura miner och social massprotest.
Men Freja var knappast något själviskt snille. Hon lät alltid folk sno, men efter mammans råd försökte hon göra det så diskret att inte lärarna blev misstänksamma.
Frejjan, jag vet att du är jättesnäll. Men du får inte glömma dig själv. Du vill ju börja på det där gymnasiet, och då behöver du toppbetyg. Det är inte värt att sumpa allt för att någon annan inte orkar plugga multiplikationstabellen.
Mamma pratade så vettigt, men ändå suckade Freja. Om mamma bara visste hur svårt det var att vara bäst i ett klassrum där resten mest ville slippa undan…
Till den här skolan flyttades Freja av sin mamma efter skilsmässan från pappan. Allt blev mer komplicerat när lillebrorsan kom, och värst av allt han dök upp i pappans nya familj innan mamma och pappa ens hunnit låsa dörren för sista gången.
Inte för att några vuxna förklarade det där för en. De kämpade på med sitt; Freja satt på sitt flickrum och målade sida efter sida i kollegieblocket svart, svart och åter svart, så prydligt att ingen ljus strimma syntes.
Det var mormor som först reagerade.
Vad håller ni på med, egentligen? Lilla barnbarnet får måla sina drömmar svarta här!
Mormor var alltså pappas mamma, men av någon underlig anledning tog hon alltid Frejas mammas parti i allt.
Han är ju som sin far! Min son sprang också ute, lika mycket som han nu. Tyvärr, sån är släkten usch! Men skillnaden är att min man alltid kom hem igen. Och utan extrabarn dessutom.
Förlät du honom?
Tja, vad skulle jag göra, Eva? Jag älskade honom väl och han älskade nog mig också, innerst inne. Annars hade han väl aldrig kommit tillbaka stup i kvarten.
Var det svårt att förlåta?
Du anar inte. Fast egentligen nej, jag förlät aldrig helt. Men kära nån, såhär i efterhand vad tjänade det till? Men en sak ska du bara tacka ödet för, Eva, att din gubbe faktiskt var så klantig att han skaffade ett barn på annan ort. Annars hade du kanske förlåtit och tagit tillbaka honom eller hur?
Jag vet inte det gör för ont…
Jag fattar. Men stackars Freja sitter ju här mitt i smeten! Skona barnet, snälla. Min son lyssnar ändå inte. Men du är ju klok nog. Tänk på Freja. Hon har inte gjort nåt fel…
Mamma gjorde sedan nåt ingen väntat sig. Hon satte Freja framför sig och förklarade hela spektaklet på allra enklaste sätt för sin sexåring.
Freja, vi ska inte bo ihop med pappa längre.
Varför?
Vi skiljer oss. Du och jag kommer bo tillsammans, och pappa träffar du på helger ibland eller när han kan. Freja, gråt inte nu! Kolla på mig. Pappa försvinner ingenstans. Jag lovar!
Men du då?! Freja torkade arga tårar på kinden. Vuxna är ju hopplösa ibland.
Jag försvinner inte. Det gör jag aldrig.
Och där förstod Eva äntligen varför dottern målat sig igenom hela blocket i svart.
Det tog lång tid att förklara och få bort rädslan. Inte enkelt, men till slut blev det ändå någorlunda. Freja träffade pappan, om än inte så ofta. Men det räckte för att inse: det var mamma som blev lämnad, inte hon. Pappan fortsatte vara schysst, kompromisserna föll på plats. Det blev stränder med pappas familj, brorsan och t.o.m. bonusmamman Malin. Malin var rätt trevlig, förtjust i barn och Freja fick plats inget bråk där!
Men händelserna satte sina spår. Ibland ploppade tanken upp: lämnade pappa bara för att hon inte dög? Han orkade ju uppenbarligen med Malin och lillebror, ville ha flera barn… Var hon för fel?
Mamma och mormor tjatade om att hon var älskad men masken av tvivel gnagde vidare, alltid på jakt efter en osäker Freja och redo att ge sig på henne när det var som jobbigast.
I början syntes det knappt. Typ darrande knän när hon i ettan kallades fram under skolavslutningen för att läsa dikt.
En vecka hade Freja övat med mamma och läste med feeling och stil framför spegeln. Hon visste att det skulle gå finfint hon hade ju alltid fått svåra roller i förskolan när det var julspel.
Men just då slog det slint! Hon tog tag i mikrofonen, letade efter mamma i publiken och glömde allt. Tårarna rann och inte ett ord ville ljuda.
Gunilla Lager, som räckte fram mikrofonen, gick ned på huk, torkade försiktigt bort tårarna och viskade:
Berätta för mig sen istället?
Vad skulle hon säga? Bara att nicka.
Tur nog, Gunilla glömde intet. Efter skoldagen väntade hon på trappan.
Där är du ju! Ska du inte läsa dikten för mig nu? Jag är så nyfiken!
Så banalt en dikt, ve och fasa men för Freja betydde det allt. Hon rätade på ryggen, släppte mammans hand och rev av raderna så både Gunilla och andra vuxna applåderade.
Vad duktig du är! Jag visste att du klarar det!
Men jag misslyckades ju…
Vad då misslyckades? Du gjorde det, och vi applåderar. Det spelar ingen roll när du läser dikten, förstår du? Jag lovar du är jätteduktig!
Det ögonblicket sparade hon i hjärtat. Och när Gunilla Lager blev hennes klassföreståndare senare var hon bara glad då visste Freja att hon hade en vuxen på sin sida.
Gunilla höll också koll på Freja.
Hon är så känslig, den där flickan! Och så begåvad. Ni borde satsa mer på hennes matte-intresse, föreslog Gunilla till Frejas mamma. Här går hon i en rätt vanlig klass där ingen bryr sig om betyg. Varför inte sätta henne bland likasinnade på matteinriktning?
Eva höll med i tanken. Men mattenördsskolan låg tvärs genom hela Uppsala, och ingen i familjen hann köra. Frejas ena mormor var dålig, lillebror liten och Eva själv slet på dubbla jobb för att någon gång få råd att byta från den lilla ettan till något större.
Du får stå ut ett tag till, Freja. Jag försöker fixa så vi kan byta skola sen, okej? suckade Eva och kramade dottern på soffan.
Det gör inget, mamma, jag klarar mig…
Hur går det i skolan?
Det funkar! svarade Freja glatt, men tänkte att… nja.
Funkar? Nä, nu vill jag höra detaljer! Eva började genast kittla henne tills de båda skrattade. Och då kom hela sanningen ur Freja, om gnisslet i klassen.
Hon mobbades aldrig öppet, men ofta hörde hon bakom ryggen:
Jaha, där visar Frejjan upp sig igen. Bara för att hon kan får ingen annan A! Kunde hon inte bara låtsas missa nåt ibland?
Direkta konfrontationer slapp hon, tills den dag det small till.
Frejjan! Jag har tio minuter kvar! Linns ilskna viskning fick Freja att sno fram kladdpappret.
Gunilla, upptagen med nåt mobilsamtal, märkte inget denna gång.
Vid sidan om, puttade Erik, bänkkompisen, lite på sitt häfte så att hon lättare kunde se Linns frågor.
Tack! mumlade Freja och pekade diskret på ett fel i Eriks svar det räckte.
De förstod alltid varann, Erik och Freja, små anteckningar räckte för att förstå.
Linn fick sitt kladdpapper, och resten av lektionen blev lugn.
Sen ringde det in till nästa katastrof.
Skojar du, eller?! Sitter du bara där som ett emotroll?! Slutet på terminen! Jag är körd och du bara skiter i?! Linn dunkade i Frejas bänk.
Du överreagerar, Linn. Freja lät lugn, men inom henne kokade det. Varför är det alltid hon som ska fixa allting åt folk?!
“Vad sjutton…”, tänkte hon. Det var hennes mormors uttryck när något irriterade henne. Hon hade bannlyst svordomar och starkare uttryck.
Du är flicka inte sjöman! Uppfostra dig!
Men du svär, mormor!
Jajemensan, men jag är pensionär! Då och då får man unna sig nåt. Men du du får hålla stilen!
Fast killar svär ju jämt!
Ja ja, det är annorlunda. Och, tro mig, vill du ha en pojkvän får du vara lite mystisk…
Måste man det? Varför då?
Klart, riktiga killar gifter sig inte med sina polare! Han är snäll, men gifter sig med en tjej med lite “hemlighet”. Inte någon som älskar fiskeöl och brölar på läktaren.
Och mamma och pappa var det så?
Till viss del. Prata med dem!
Och just nu ville Freja verkligen ha några “riktiga” ord att slänga ur sig på Linns nivåt, men nåt stoppade henne.
Skärp dig, Linn! Erik blängde Du klarar dig väl själv nån gång, du också!
Kompisar vänder inte ryggen till! ropade Linn och åter dunkade i bänken. Erik får ju hjälp minst lika ofta!
Osanning! nu brast det för Freja Jag hjälper om någon frågar, men jag räknar inte åt folk! Och du du fick hjälp. Vad är det du vill?!
Hon slängde igen sitt block, trängde sig förbi Linn och rusade ut om hon bröt ihop så skulle då ingen få se det!
Linn stannade, mumlade “Jag ser hur det är, Alriksson, bättre du lär dig vara lite ödmjuk…”
De pratade inte mer den veckan. Inte nästföljande heller.
Linn droppade all kontakt, och klassen höll andan vad skulle hända nu?
Linn saknade aldrig fantasi för hämnd. Hon kunde förvandla tillvaron till ett riktigt cirkuskalas!
Men i stället hände något oväntat.
Freja, ska vi make up? Du är sur, men det var en kul grej ändå! Linn skrattade så smittande att Freja tvekade.
Jag är inte sur.
Säker på det? Men okej! Berätta, ska du fira nyår hemma? Resa bort?
Helt utan snedtändningar. Freja slappnade av. Det handlade ju inte om så mycket egentligen… Eller?
En som tänkte annorlunda var Linn. Därför, när Freja hittade en mystisk lapp i sin ryggsäck, kopplade hon det aldrig till henne.
“Freja! Jag gillar dig. /Erik”
Samma handstil som hennes bänkkamrat. Hon tänkte aldrig att någon annan kunde fejka hans skrivstil.
Men Linn hade nosat rätt på någon i parallellklassen, grävt bland referenser, fixat och trixat tigrar på rymmen i Uppsala!
Nu, Frejjan, får vi se vem som gråter! Det är väl rättvist, eller hur? skrattade Linn och stoppade ner lappen.
Idrottsgarderoben var tom. Freja nötte volleybollbaggar. Linns kompisar höll henne sysselsatt.
Kom igen, Freja! Kan du inget bättre? Du slår som mormor!
De flinade åt henne när hon hittade lappen.
Vad har du där? Men wow! Erik har blivit kär! Kolla tjejer! Linn slet åt sig lappen och dansade runt. Dags att lägga upp strategi!
Ge tillbaka lappen!
Sluta lipa! Fast nä, du har rätt… Erik! ERIK! Linn sprang ut i killarnas omklädninsrum.
Freja blev dödsblek.
Att hon gillade Erik det hade hon anförtrott sin gamla dagbok. Och mamma.
Är det farligt att vara kär, mamma?
Nej, lilla vän. Sånt känner vi alla.
Men… är jag verkligen kär?
Ännu inte men det kallas förälskelse.
Hur funkar det?
Tänk dig att du står i ett dörrhål. Tittar in, men vågar inte kliva in riktigt än. I det där rummet där finns allt: glädje, lycka… ibland sorg.
Och varför då?
För flickor (och pojkar) är kärleken det största som finns, och vi söker den alltid. För vi vill inte vara ensamma. Men det är läskigt att öppna den där dörren på vid gavel. Fortfarande att stå på tröskeln, det är också fantastiskt!
De orden tänkte hon på nu, när Linn ropade på Erik och cirkusen brakade loss.
Killarna välte ut ur omklädningsrummet, gapflabbade och skrattade; stackars Freja stod blek i hörnet.
Vad pågår här? Gunilla Lager dök upp ur tomma intet.
Men Gunilla, vi har nyheter här! Linn pussade på lappen. Erik är ihop med Freja!
Men snälla nån, sluta! Vad har du där?
En lapp från Erik till Freja!
Skratten dog ut snabbt då Gunilla höjde ögonbrynen.
Freja, stämmer det här?
Då poppade minnet upp hos Freja, om hennes första darrande skolavslutning.
Du behöver inte vara rädd! Jag vet att du kan!
Utan att riktigt fatta hur, klev hon fram till Gunilla, som såg på henne som bara en mamma kan oroat, men snällt.
Linn snodde min lapp. Jag ville inte visa den.
Jag förstår. Erik? Gunilla vände sig mot pojkarna. Och då kom bomben.
Ja, jag skrev den! Erik knuffade undan kompisarna, marscherade fram, ryckte tillbaka lappen från Linn.
Man läser inte andras brev. Punkt slut, Linn.
Du ljuger! tjöt Linn, men nu hade spelet vänt. Ingen skrattade. Freja stod rak i ryggen, inte av rädsla tvärtom.
Det pirrade under skuldrorna. Kunde människor få vingar ändå? Varför kändes det så lätt att det nästan gick att sväva bort över den uråldriga trägolvet?
Linn? Gunilla höjde ögonbrynen.
Men det var ju bara ett skämt!
Ge hit! Erik rev lappen ur Linns hand, vek ihop den prydligt och la den i Frejas hand. Den är din. Visa aldrig mina lappar för andra mer, okej?
Gunilla, blir det uppsats idag? Karin sa det var planerat. Men jag har inte förberett något!
Bästa erkännandet jag hört idag, Erik! Jo, det blir uppsats på temat “Sanning och konsekvens.” Skynda på nu, lektionen har redan börjat. Och förresten ni ser riktigt glada ut för att vara sjuan.
Och där rusade sjuan C iväg, likgiltiga inför en rödflammig Linn, leende åt Freja och Erik, och lappen som trycktes hårt i Frejas näve.
Den klistrar hon in i dagboken. Och spar så länge som tills den dagen hon, på sitt eget bröllop, räcker den gamla anteckningsboken till Erik.
Varsågod, min man.
Vad är det, frugan?
Början på oss.
Och du litar verkligen på mig så att jag får läsa allt som står där?
Du vet redan allt.
Inte riktigt allting.
Vad är hemligt då? Freja kramar Erik, ignorerar sång och skrik från gästerna.
Du berättade för mig om kärleken, den där dörren… Har du klivit in?
Frejas ögon strålar. Trots skrålande “Kyss!” i bakgrunden hör Erik hennes viskning:
Gissa en gång! Jag stängde dörren efter mig. Jag är inte förälskad längre.
Vad menar du? Erik spärrar förvånat upp ögonen.
Det är så enkelt! Jag älskar dig. Fattar du nu?
Nu fattar jag! Kyss då, Freja!
Kyss, Erik!
