Villkorslös kärlek
Jag satte mig till rätta i vardagsrumsfåtöljen hemma hos min barndomsvän Lina i Uppsala. Vi har alltid kunnat prata om allt, men just denna gången blev jag överraskad när jag upptäckte en svart strumpa som stack upp under soffan. Jag kunde inte hålla mig för skratt och ropade:
Jaha, så din man är en riktig slarver ändå!
Jag böjde mig ner, fick tag i strumpan och viftade skämtsamt med den i luften:
Han verkar annars så perfekt precis som en modell från Damernas Värld!
Lina kom ut från köket med kökshandduken i händerna och lyfte på ögonbrynen:
Hur menar du nu då?
Jag pekade på strumpan, fortfarande med min småleende min. Ingen pardon.
Lina blossade lite om kinderna men skrattade:
Det där är Sören det. Han älskar att plocka saker ur tvättkorgen. Han tror egentligen att han är härskare i huset, men är egentligen bara en kattunge inte särskilt stor, så strumpor är det mesta han kan släpa iväg.
Jag gillar katter mer än något annat djur och kände hjärtat slå volter.
Sören! Är det den där lilla vita med grårandig svans jag sett på dina bilder? Så söt, jag smälter varje gång! Men… Var är han nu? Inser att jag varit här i tio minuter utan att ha hälsat på honom än.
Lina skrattade åt min entusiasm och pekade mot läsfåtöljen bredvid elementet.
Där hittar du honom oftast. Var försiktig, han tycker inte särskilt mycket om främlingar och kan vara snabb med klorna. Om du får en reva så finns det plåster i badrummet. Jag fixar kaffe under tiden.
Jag gick nästan på tå fram till fåtöljen. Och där, hoprullad på den mjuka filten, sov Sören så gott. Naturvit, med smala grå ränder och små öron som rörde sig åt alla ljud från gatan utanför. Svansen vippade lite när jag försiktigt smekte honom utan att väcka honom.
Du är verkligen en stilig liten herre, viskade jag och sträckte försiktigt fram handen.
Sören öppnade ett öga och betraktade mig kritiskt. I nästa sekund vaknade han motvilligt till, slog till med tassen och jag fick en liten, röd rispa tvärs över handleden.
Aj! Ja, då var vi introducerade, flinade jag och försökte igen, om möjligt ännu varsammare. Till slut godkände han mina klappar och började spinna så hårt att det lät som en Vespa på tomgång.
När Lina kom ut med kaffekoppar och en skål med punchpraliner låg Sören på rygg och låtsades vara slumrande medan jag killade honom över magen. Skadan på handleden sågs knappt, glädjen hos både katt och människa var dock uppenbar.
Vilken goding! skrattade jag. Jag borde skaffa en lekkompis till Märta, hon är så ensam hemma.
Du kan få adressen till Djurskyddet! Där finns massor av sånna här personligheter, log Lina och ställde ner muggar och godis.
Inte nu direkt… suckade jag och slutade klappa för en sekund. Sören protesterade direkt och markerade med ett ljudligt mjau! innan jag återupptog mina långsamma strykningar. Du vet ju att jag och Anders har varit ihop ganska kort tid och han är inte så förtjust i husdjur. Märta accepterar han med viss tvekan, men ännu en katt?
Vad tror du det beror på? Han gillar inte djur? sa Lina, drog in kaffedoften och la huvudet på sned.
Det är det där med ordning, svarade jag. Päls på kläderna, sand långt ifrån kattlådan, leksaker i hallen… Han vill ha ordning och reda. Saker på plats, inga överraskningar.
Linas leende slocknade, hon drog omedvetet handen över handleden som om något plötsligt värkte till, och hennes blick blev avlägsen, frånvarande.
Hur mår du? frågade jag oroligt, släppte katten och vände mig helt mot henne.
Jag hade aldrig sett Lina så, på våra tre år som vänner. Hon var alltid den som log, himlade med ögonen åt små motgångar och spred ljus omkring sig. Nu var hennes ansikte grått och ögonen tunga som av minnen från en annan värld.
Inget, det är okej, log hon ansträngt. Men om du vill ha ett råd: bo ihop ett år innan du bestämmer dig för äktenskap. Och skaffa barn först när du är säker på att hans regler passar dig. Att leva någon annans liv, på deras villkor… det tär på dig.
Du… vill du berätta?
Ja, det är väl dags, sa hon och såg mig rakt i ögonen med en bestämdhet jag inte sett förut. Det är bättre att lära sig av andras misstag.
***************
Lina var bara nitton när hon träffade Stefan. Nio år äldre, stadig och med klara mål i livet. Han hämtade henne på stationen med rosor “bara för att”, kom ihåg att hon föredrog grönt te med mynta och lyssnade tålmodigt på hennes universitetsbekymmer. Ingen hade brytt sig så om henne tidigare. Så hon sa ja efter bara tre månader.
Hennes pappa hade för länge sen gift om sig och ringde bara på födelsedagar. Mamma var upptagen med sitt, och Lina förstod vuxen nu, skulle klara sig själv.
De första två månaderna i deras nya hyrestvåa i Flogsta var han allt hon velat ha. Men snart kom mer och mer krav på ordning. Han tolererade varken damm på fönsterbrädan, en kopp i diskhon eller böcker som låg kvar på bordet efter pluggkvällar. När hon bad att få ta det på morgonen, för sent tentaplugg eller huvudvärk, svarade han alltid:
Du borde planerat bättre. Gör det nu.
Och så stod hon där mitt i natten och skurade hallgolvet medan han gick och la sig.
Med tiden blev det värre: han blev arg när kläder inte hängde exakt jämnt, när lakanen fick den minsta veck, när en liten vattenring syntes på diskbänken. Vid ett tillfälle tömde han ordentligt hela linneskåpet på golvet och krävde att allt skulle tvättas om. Vi pratar om militära nivåer här slarv tål han inte.
En gång kom Lina av trötthet ihåg Stefans skjorta först när hon nästan skulle somna. Hon låg uppe med rapporter in på småtimmarna och orkade inte mer. Nästa morgon, när han såg skjortan hänga otvättad, blev han ursinnig och grep tag i hennes handled så hårt att hon fick ett tydligt blåmärke. Efter det hade hon alltid långärmat på sig utanför hemmet.
Han slog henne aldrig i ansiktet människor utifrån kunde ju få misstankar. Men han nöp henne ofta på armarna, ibland ryckte han i håret tills ögonen tårades. Allt detta för lite damm i ett hörn.
Lina blev allt mer nervös. Hon gick ständigt och funderade på om hon verkligen städat ordentligt, vågade knappt sova utan att dubbelkolla kattlådan eller ställa undan disken igen, trots att det redan var rent. Hon åtminstone var aldrig ledig, aldrig fri varken i tankarna eller kroppen.
Till slut svimmade hon inför hela klassen på universitetet. När hon vaknade upp på Akademiska sjukhuset frågade sjuksköterskan om det fanns någonting mer än bara stress. Där, i den vita sängen, insåg Lina att hon levde för någon annan, inte för sig själv. Vad gick hon egentligen miste om? Vad ville hon själv?
När Stefan kom för att hälsa på henne på sjukhuset hoppades hon innerst inne att han skulle fråga hur hon mådde. Men han stirrade på henne, noterade lite smuts på sjukhusrocken och snäste:
Ska du verkligen se ut så här bland folk? Tänk på hur andra ser på dig.
Då klev en äldre undersköterska in med grått hår och ett bestämt men milt sätt och sa barskt:
Ut härifrån! Annars får du känna på moppskaftet, ung man.
Lina började skratta nervöst, men med lättnad.
Hemma ska vi prata om det här, snäste Stefan och smällde igen dörren.
Finns det inga trevligare män i Sverige nu för tiden? undrade undersköterskan, bäddade om henne och klappade henne på axeln. Gå inte tillbaka till någon som får dig att må dåligt. Du hittar någon bättre.
Då klickade det till inombords. Lina kände det hon behövde inte detta längre. Hon hade ärvt en liten tvåa av farmor i Salabacke. Pengar var det mer ont om, men hon kunde ge privatelever i matte och ändå klara sig. Och viktigast av allt: hon kunde äntligen vara fri.
Hon tackade undersköterskan. När hon såg ut genom fönstret kände hon det tydligt: hon klarar sig. Hon bestämde sig där och då.
*************
Skilsmässan gick snabbt. Stefan var inte ens på plats i tingsrätten hans advokat, en stel man från Stockholm, hade hand om allt. När domen kom slog andningen tillbaka, och Lina kunde för första gången på länge dra djupa andetag utan att stressa över dammtussar.
Hon flyttade in i farmors lilla lägenhet med utsikt över Stadsparken, och lärde sig att uppskatta kaffedoften på balkongen på morgnarna, syrenerna under fönstret på våren och ljudet av skrattande barn på gården. Ensamheten gjorde henne först ledsen men blev till slut en form av trygghet.
Hon tog extrajobb i den lilla bokhandeln på gågatan i centrum. Inte för att det var nödvändigt ekonomiskt, men för att känna sig behövd. Hon älskade att ta i böckerna, känna doften av papper och färg och hjälpa folk att hitta rätt roman.
En dag ramlade hon nästan in i en lång, snäll man vid konsthyllan. Jag introducerade honom för nya illustrerade band, han log, och vi skrattade båda generat.
Det var Olof. Han blev stamkund och kaffeeftermiddagarna gick snart från bokprat till att dela mer personliga saker. Men Lina hade svårt att våga sig nära. Ljud, röster, en gest kunde få henne att stelna till. Hon väntade sig kritik, och varje gång Olof bara log blev hon först förvånad, sen lättad.
En gång på kaféet, när Lina ryckte till av en dörr som slog igen, frågade han mjukt:
Hur mår du? Vill du prata?
Hon berättade till slut allting. Olof lyssnade tyst, värmde hennes kalla händer och lovade:
Med mig ska du aldrig behöva vara rädd. Gör bara vad som känns rätt för dig. Och vill du, så lejer vi hemstädning viktigt att hemmet är din frizon.
Hon insåg att det fanns människor som kan älska en för den man är, utan villkor. Och att hon hade rätt att vara lycklig, inte för att hon fått “tillstånd”, utan för att hon själv valt det.
*
Så blev det, Lina avslutade sin berättelse, och fast rösten darrade såg jag hur lättad hon var. Det där med att offra sig själv för idealet om den perfekta familjen det funkar aldrig. Det viktiga är att bli älskad och respekterad för den man är, med alla skavanker.
Sören hoppade upp i hennes knä och snurrade ihop sig, drog en tass mot hennes kind. Lina skrattade och klappade honom bakom örat.
Se själv! Sören är ju inte perfekt han stjäl strumpor och river ibland sönder gardinerna, men jag älskar honom ändå, just för den han är.
Jag räckte henne en servett och kände både sorg för hennes skull och beundran för hennes styrka.
Du är så stark, Lina, sa jag tyst, tryckte hennes hand. Jag är så glad att du har kommit hit där du är nu.
Ja, nu är det verkligen bra, sa hon, tittade ut över Uppsalanatten. Och jag vill att du ska testa långsamt, märka vem Anders är innan något är för sent. Det handlar om respekt, om att våga stötta och hjälpa varandra inte bara fina ord. När du kan säga “Jag har det tufft” utan att bli dömd, då vet du att det är rätt.
Jag satt tyst, klappade Sören som spann högt och gammalklockan tickade i borta i hörnet. Det var varmt, tryggt, en typiskt svensk hemmakväll i mars.
Tack för att du berättade, sa jag till slut, uppriktigt tacksam. Jag tänker verkligen på det du delat.
Vi småpratade medan kaffet kallnade, Sören snarkade i Linas knä och blomsterlampan spred ett mjukt sken. Jag kände i hela kroppen att det är värt att stå upp för sitt liv. Även när det kostar är det värt det, för ingen annan ska bestämma var din gräns går. Det är kanske det viktigaste jag lärt mig i livet.
