Diagnosen svek
Men ni har ju så pass seriöst nu för tiden, sa Ingrid Svensson envist och nästan som ett krav. Hon såg sin potentiella svärdotter djupt i ögonen. När planerar ni bröllopet då?
Det är nog lite för tidigt än, svarade Signe stillsamt, med ett lite stelt leende för att inte såra eller låta otrevlig. Vi har ju egentligen bara bott ihop en månad. Det är bäst att ge det lite tid, verkligen känna efter hur vardagen tillsammans är innan vi stressar. Tänk om vi börjar småtjafsa om roliga saker!
Ingrid höjde ett ögonbryn, men släppte inte taget om ämnet. I själva verket gillade hon Signe rätt bra definitivt mycket mer än sonens tidigare flickvän, Katja. Katja var omöjlig, krävande och oförskämd. Tur att Emil gjorde slut!
Hur går det med Leon då? bytte hon raskt ämne, men blicken höll sig kvivskarp. Han är ju ändå nästan vuxen, men ändå
Signe hejdade sig lite, men blev varm i hjärtat när hon tänkte på Emils son. Hon mindes första dagarna: nerverna, oron för om tonåringen skulle se henne som en inkräktare eller värre, försöka mota henne ut ur deras lilla lägenhet i Vasastan.
Han är fantastisk, svarade Signe ärligt, nu med en mycket mjukare och äkta min. Jag var verkligen nervös i början! Tänkte att han skulle vara avvaktande eller misstänksam. Men han har varit schysst och öppensinnad hela vägen!
Hon blev tyst en stund och log till minnet av när Leon kom hem från skolan, fick smaka hennes kanelbullar för första gången och utbrast att nu var det slut på torra middagar.
Han var ännu mer nöjd över att någon som faktiskt kan laga mat flyttade in, till skillnad från sin pappa, haha. Ibland ber han mig till och med att visa honom lite grejer i köket.
Emil, som suttit tyst än så länge, nickade stilla och log snett. Han var genuint glad att relationen mellan hans son och Signe blivit så bra.
Har han börjat tjata om småsyskon? undrade Ingrid plötsligt, med ett rätt genomskinligt men lite muntert tonläge.
När Emil hörde frågan, började han genast skruva på sig och gav sin mamma en snabb, men tydligt förebrående blick. Han visste mycket väl att Ingrid aldrig drog sig för att klampa rakt in i allt även om det var på tok för privat.
Men vadå, det är väl ingen konstighet? sa Ingrid glatt, utan minsta tvekan. Leon älskar ju småbarn! Han är alltid barnvakt till sina kusiner. Och du är ju bara trettiofem du har alla möjligheter att skaffa fler barn!
Signe blev stel inombords. Hon hatade den där sortens samtal, särskilt när det kom från någon hon egentligen knappt känt mer än ett par månader. Under bordet knöt hon händerna kring servetten för att hålla fasaden utåt.
Det är tyvärr inget läkarna rekommenderar för mig, sa hon lågt och kontrollerat. De avråder starkt från att jag skulle försöka bli gravid.
Rummet blev plötsligt väldigt tyst. Ingrid spärrade upp ögonen en aning, ansiktet förvandlades från vänligt till distanserat på bara någon sekund.
Jaha, kvinnosjukdomar? höll hon fram, nästan nonchalant, men med ett litet stråk låtsad medömkan i rösten. Men medicinen utvecklas ju hela tiden. Sånt som var omöjligt förut, fixas i dag lätt!
Signe suckade knappt märkbart. Hon visste att det var lönlöst att försöka slingra sig ur skulle hon inte säga något, skulle Ingrid bara dra igång någon spiral av rykten själv. Hon sneglade på Emil, letade lite stöd, men han ryckte nästan obemärkt på axlarna: du måste ta det här själv.
Inte i mitt fall, sa hon tyst. Jag har allvarliga synproblem. Det upptäcktes när jag var arton, och jag har haft tid att acceptera att det innebär att jag inte kan få barn.
Ingrid såg uppriktigt konfunderad ut nu, lutade huvudet lite på sned. Vad har synen med det att göra, menar du?
Signe lyfte av sina glasögon och tog ett djupt andetag.
Det finns över nittio procents risk att jag förlorar synen om jag genomgår en graviditet, förklarade hon. Den fysiska belastningen är farlig för mina ögon. Jag vill inte riskera att få ett barn, och sen inte kunna se det.
Hon rättade till glasögonen igen, ville vara säker på att Ingrid fattade att det inte handlade om fåfänga eller bekvämlighet.
Det var uppenbart att Ingrid tröttnade där. Hennes blick blev sval, samtalet tog aldrig riktigt fart igen, och det var tydligt att hon gärna hade haft en helt annan sorts svärdotter någon frisk och stark, med potential att ge barnbarn ganska omgående.
Men Signe kände varken skuld eller ansvar inför Ingrids besvikelse. Hon och Emil hade redan pratat om det här länge: läkarbesök, långa kvällar med artiklar, öppna och svåra diskussioner med varandra. De hade fattat beslutet ihop, och om adoption eller surrogat skulle vara aktuellt någon gång, så var det inget omöjligt.
När de äntligen var på väg ut från Ingrids lägenhet blev stämningen något lättare. Emil och Signe utbytte en förstående blick på väg ut. Ingen av dem behövde kommentera att middagen med svärmor gått sådär. Det förändrade ingenting de ville vara ihop. Trots alla ideal och normer.
*************************
Tre månader senare.
Signe började känna mer och mer att något inte riktigt stämde. Först trodde hon mest att det var allmänt stressigt på jobbet, att hon fått nån förkylning eller bara var trött efter flyttrumban. Men när svagheten och illamåendet på morgnarna dröjde sig kvar dag efter dag, blev hon faktiskt lite orolig.
Doftkänsligheten var extrem! Kaffedoften som brukade vara så härlig, fick henne nu att vilja kräkas. Hon försökte vila mer, köpte Echinagard på apoteket och drack litervis med vatten, men inget hjälpte. Hon blev tankspridd på jobbet, och orkade knappt laga mat på kvällarna.
Till slut nämnde hon det slentrianmässigt i ett telefonsamtal med sin mamma i Småland. Hennes röst var släpig Mamma, jag vet inte vad det är, men jag är så seg.
Men, Signe, är du säker på att du inte är gravid? frågade mamma eftertänksamt.
Signe skrattade till förvånat. Nej men, jag har ju aldrig missat mina p-piller! De är ordinerade av min läkare och jag tar dem rutinmässigt varje kväll.
Äsch, för din egen skull, gå och köp ett test! Det skadar ju inte, eller hur?
Signe suckade, men något i mammas ton kröp ändå under huden. Hon bestämde sig för att gå till Apoteket i nästa kvarter bättre att kolla, så slipper hon oroa sig i onödan.
Hon köpte två test, av ett märke hon kände igen, betalade med sitt Swish och gick hem genom snöblasket. Väl hemma kände hon sig löjligt nervös, men gjorde testen och satte sig för att vänta.
Tiden sneglandes på klockan och teststickorna kändes evighetslång, men så två starka streck. Hon stirrade på det andra testet: också två streck. Det gick runt i huvudet: Men herregud, hur är det möjligt? Jag har varit så noga!
Just då ringde det på dörren. Hon hoppade nästan till, men insåg snabbt att det måste vara Leon igen han brukade slarva bort sina nycklar.
Hon slängde snabbt ner testerna i sopkorgen (eller trodde hon det), drog undan håret och öppnade för pojken.
Glömde nyckeln igen? log hon.
Eh ja, såg den inte imorse, svarade han urskuldande.
Hon styrde honom mot köket för att få nåt i honom, utan att ha en aning om att ett av teststickorna halkat ner på hallgolvet istället för i soporna
*****************
Emil, jag måste ta en vecka hos mamma i Växjö. Hon har varit krasslig, sa Signe, och försökte att inte möta Emils blick. Det tog emot att ljuga, men hon fixade inte att ta hela samtalet nu först måste hon få koll på situationen.
Emil såg genast orolig ut. Vill du att jag åker med? Behöver ni något? Skicka ett sms direkt, så kommer jag.
Hon log tacksamt. Nej, det går bra. Jag ringer om det är nåt. Du ska ju jobba.
Hon stoppade ner ett par stickade tröjor och jeans i en bag, kollade att tågbiljetten låg i mobilen, och tog bussen till Centralen. Mamma skulle möta henne på stationen sen. Det kändes tryggt där skulle hon orka tänka klart.
Nästa dag gick Signe till en privat klinik i centrum; hon hade bokat tid anonymt via nätet. Allt gick fort: provtagning, ultraljud. Läkaren, en kvinna med mild dialekt från Lund, gick igenom allting noga.
Du är gravid, konstaterade doktorn. Omkring fem, sex veckor in.
Signe blev blank i sinnet. Hon hade ändå hoppats på ett misstag men nej, allting stämde.
Men jag åt ju mina piller! Hur?
Ibland funkar de ändå inte riktigt. Diarré, andra mediciner, eller så är det fel på pillren, förklarade läkaren lugnt. Det är extremt ovanligt men det händer.
Hon pausade, såg vänligt på Signe. Vill du genomföra graviditeten?
Signe slöt ögonen. Hon visste redan svaret. Om jag fortsätter, är risken för blindhet nio till ett, sa hon lågt. Kan du tänka dig att ta den risken själv?
Läkaren nickade förstående. Det är ett tufft beslut, men det är ditt. Vi tar dina prover, och du får återkomma imorgon.
Signe tog emot remisserna, gick tyst ut genom väntrummet och stannade till i korridoren en stund för att samla sig. En ny dag, en ny sits.
**********************
Signe! Emils röst spratt nästan av glädje när han ringde. Men Signe fick genast ont i magen.
Vad gäller det? försökte hon låta neutral.
Testen. Graviditetstesterna på hallgolvet.
Hjärtat sved. Hon tog ett dumt andetag. Hur?
Det låg ett test med två röda streck kvar på golvet. Jag hittade det i morse när jag letade efter min mobil. Jag… har redan bokat tid för oss hos en specialist.
Signe samlade sig. Emil, du ska inte ropa hej än. Det kan vara ett misstag. Jag är på preventivmedel, och jag har tagit dem korrekt.
Tyst blev det igen.
Alltså jag måste säga en sak, började Emil försiktigt. Mamma var förbi, såg dina piller och började mala om att du visst kan skaffa barn om du bara slutar tänka på “sånt där”. Hon hade nån lång radda exempel, hemmasnickrade råd Ja, och så övertygade hon mig om att det visst skulle ordna sig. Att vi skulle våga chansa.
Signe frös till, men höll rösten lugn. Så vad gjorde du?
Emil pladdrade något om att han råkat tappa paketet en morgon, och att han stoppade in multivitaminer istället för att se vad som skulle hända. Han hade lyssnat på Ingrids pep-talk.
Signe såg svart i kanterna. Du visste vad det betydde att sluta med mina piller. Och ändå gjorde du det bakom min rygg?
Jag ville bara ha en familj med dig, pep Emil till försvar.
Det där var inte ditt beslut, och absolut inte din mammas! röt hon. Du utsatte mitt liv för en jäkla chansning.
Hon avslutade samtalet abrupt. Vi ses på söndag. Utanför Björns trädgård klockan tolv. Jag kommer inte att vara själv.
Emil kom en halvtimme för tidigt, med ett fång vita rosor och ledsen uppsyn. Han såg framför sig att Signe bara behövde tid, att de skulle kunna prata ut.
Men när Signe dök upp med storebror Mattis i släptåg, såg hon honom inte ens i ögonen. Hon räckte istället över ett papper.
Det här betyder att det inte blir något barn, sade hon kallt. Jag kommer imorgon och hämtar mina saker.
Men en läkare sa ju! stammade Emil.
Vilken läkare då? Du har ingen aning om min diagnos på riktigt, eller vill du inte ens veta? hennes ögon var glasklara men svarta av ilska. Jag tänker inte leva med någon som inte förstår vad förtroende och respekt innebär.
Mattis klev närmare, beredd att steppa in om Emil försökte följa efter.
När Signe vände ryggen till och gick, tryckte Mattis bestämt på Emils axel. Hon har bestämt sig.
Emil stod kvar, med sin bukett, och såg dem försvinna bort bland björkarna. Han insåg, långsamt men säkert, att han inte bara förlorat barnet han ivrigt drömt om. Han hade sumpat kvinnan han älskade.
Och den där alltför mänskliga tanken, den kom för sent: “Tänk om hon faktiskt hade rätt hela tiden?”
