Modern pressade Hanna dottern mot sig, kysste henne och funderade: Vem liknar hon egentligen? Och suckade. Vänner och bekanta undrade och ställde samma fråga. Om nu någon viskat något till Erik, eller om Hanna själv börjat ana oråd, eller om Erik bara fått egna tvivel på Hannas trohet, men en dag kom han hem från jobbet och såg butter ut.
Erik, vad ska vi göra nu? Det är för tidigt. Elins tredje år har just börjat, hon har nyss slutat med blöjor. Och jag har knappt hunnit återhämta mig, klagade Hanna. Elin är fortfarande liten, vill bli buren jämt. Hur ska jag lyfta henne med magen i vädret?
Vi kommer bli fyra, och det är bara du som jobbar nu. Kanske borde vi vänta lite med ett till barn? frågade hon tyst och blev själv skrämd av sina egna ord.
Vad är det du tänker på? Glöm det där, svarade Erik strängt, men mildrade sig snabbt. Förlåt, jag vet, det är inte lätt, men vi fixar det. Jag kan ta ett extrajobb.
Om det blir en flicka ser jag inga problem alls. Kläder har vi kvar efter Elin, till och med vagnen går att återanvända.
Skillnaden i ålder blir så liten att de lär bli vänner. Och om det blir en pojke, Erik gjorde en paus och log, då får jag ansöka om större lägenhet!
Så blev det bestämt. Hanna älskade lilla Elin och skämde ofta bort henne hon var ju deras första dotter, så efterlängtad.
Trots den växande magen kunde Hanna inte låta bli att bära henne, gosa och pussa, och ibland kom den där förbjudna tanken om den här graviditeten kanske skulle gå om intet, det gick så snabbt den här gången men inte ens för sig själv vågade hon erkänna det.
Men ödet ville annat. Graviditeten gick lätt, och vid beräknad tid föddes ännu en flicka, i familjen Andersson.
När Hanna fick henne för att amma för första gången, blev hon lätt förvånad över det ljusa fjunet på barnets huvud. Både Hanna och Erik var mörka i håret.
Elin hade också varit kolsvarthårig som spädbarn, men ljusnade senare. Kanske skulle den här flickan bli mörkare med tiden, tänkte Hanna.
Den lilla flickan, så blåögd och ljus, väckte beundran hos alla som såg henne. Namnet blev snabbt bestämt Maja. Ett lite ovanligt namn, och systrarna skulle få samma initialer tänkte föräldrarna hade någon särskild innebörd.
Ingen kunde förstå hur två så olika flickor kunde födas i samma familj. Inte bara att Maja var olik sin syster, hon var även olik mamma och pappa.
Ju äldre flickan blev, desto tydligare blev skillnaderna. Hon såg ibland ut att ha blåst in i familjen med någon främmande vind.
Med tiden mörknade håret lite, blev ljusbrunt. Stillfull, rund och nöjd såg hon nyfiket på världen med sina himmelsblå ögon.
Hanna bar henne nära, kysste henne och funderade igen: Vem liknar du? Och suckade. Bekanta undrade och ställde liknande frågor.
Om någon gammal vän satt griller i huvudet på Erik, eller om Hanna själv började misstänka något, eller om Erik på riktigt tvivlade på om Maja var hans dotter en kväll kom han hem dyster och kall.
I tystnad oroade han Hanna tills han plötsligt krävde förklaring, anklagade henne för otrohet.
Han mindes att en stilig blondin flirtat med Hanna förr. Kunde det vara han? En gammal romans?
Eller barnen hade kanske bytts ihop på BB? Det händer ju, även om det är ovanligt.
Inte har jag bedragit dig, grät Hanna, uppriktigt sårad av de orättvisa misstankarna. Det är klart att det är vår dotter.
Nu blev det bråk hemma dagligen, och skilsmässa syntes nära. Hanna bestämde sig för att gå, började packa ihop sina saker. Först då slog det Erik.
Han älskade Hanna. Om hon gick skulle han bli ensam med två barn. Det ville han inte. Han ville bara veta sanningen.
Det var jobbigt att höra kommentarer som Så ljus hon är! Inte lik mamma, inte lik pappa
Erik tyckte alla såg hans tveksamhet, att de misstänkte honom. Han bad Hanna stanna men insisterade på faderskapstest. Hanna grät igen.
Hur ska jag kunna stanna om du inte litar på mig? Ska du testa Elin också? Kanske jag bedragit dig med båda? Låt oss ändå gå skilda vägar.
Erik tog själv salivprov från Maja och ett hårstrå från Elin och lämnade in allt på labb. Han frågade oroat om prover ibland förväxlas men de försäkrade honom att det inte kunde hända.
Systrarna hörde bråken. Fyraåriga Maja förstod att mamma och pappa grälade på grund av henne.
Elin sa rätt ut:
Du är inte min syster, du blev lämnad hos oss. Det är ditt fel att mamma och pappa vill skiljas.
Maja grät, och inte ens mamma kunde trösta henne på länge.
Elin funderade om bara Maja vore borta skulle allt bli bra igen; då skulle föräldrarna sluta bråka.
En gång gick mamma till Konsum och blev borta längre än tänkt. Pappa jobbade. Elin hjälpte Maja på med ytterkläderna och tog ut henne längre och längre bort från huset.
När Hanna kom hem och inte fann barnen sprang hon panikslagen ut. Inte någonstans på gården syntes de.
Grannen på bottenvåningen såg flickorna gå iväg men hade bråttom in, Stjärnorna på slottet började snart, så hon sade inget.
Vansinnig av oro genomsökte Hanna kvarteret. Till sist kom Erik hem och hjälpte leta. Kvällen närmade sig och flickorna var borta.
Polisen ringdes in. Efter en timme hittades barnen. Först Maja en kvinna ringde och berättade om en liten flicka som grät ensam på en lekplats. Strax därpå hittades Elin hon hade gått vilse i mörkret och hittade inte hem.
Föräldrarna var så lättade att de inte ens skällde på flickorna. Elin berättade aldrig sanningen om att hon ville bli av med sin syster.
Efteråt höjdes rösterna hemma igen. Pappa klandrade Hanna för att ha lämnat döttrarna ensamma. Hanna klandrade honom för att aldrig vara hemma.
Men vad om de blivit påkörda? Eller kidnappade?
Till slut kom svaret från labbet. Båda flickorna var Eriks biologiska döttrar. Någon otrohet hade aldrig förekommit.
Läkaren förklarade: ibland poppar slumrande gener upp. Ibland får även barn till mörka föräldrar ljust hår och blå ögon. Ibland visar sig förfädernas arv på oväntade vis.
Sakta återvände lugnet i familjen. Men ändå kände Maja sig utanför.
Systrarna var aldrig särskilt nära. Elins avversion höll i sig. När de grälade hånade hon Maja med Ingen tycker om dig, du är inte min riktiga syster.
Jag får nya klänningar, du ärver mina gamla, för du är ändå inte riktig familj, tuggade Elin ibland.
Maja grät i smyg, klagade aldrig för mamma. Elin skylde ofta på lillasyster när bus upptäcktes.
Varför är du sådan? Ta efter Elin, hon sitter lugnt och ställer aldrig till det, suckade Hanna.
Efter sådana kommentarer slutade Maja försöka. Mamma älskade bara Elin.
Maja brukade sätta sig i ett hörn och blunda hårt. Om hon inte såg rummet, så kanske ingen såg henne.
Så gömde hon sig från mammas tunga blickar och Elins orättvisa elakheter.
Elin gick ut nian först, men ville inte plugga vidare. Varför skulle en snygg tjej utbilda sig? På en dans träffade hon en kille och gifte sig snabbt därefter. Han hade egen lägenhet och jobbade med sin pappa, som sålde begagnade Volvobilar.
Hanna älskade förstås Maja. Men utan att märka det ställde hon ändå ofta Elin som exempel.
Maja kände hela sitt liv att hon jämfördes och kom till korta. Elins hårda barndomsord fastnade i huvudet. Maja fick verkligen ärva allting.
Elin är duktig, fick en så bra kille. Ta lärdom, du sitter bara hemma och tecknar hela dagarna. Gå ut du med! sa Hanna.
När en kille i gymnasiet visade intresse för Maja, öppnade hon sig för honom en törst efter någon som såg henne.
Det tog tid innan hon förstod att hon var gravid. Hon berättade nervöst för killen.
Han tyckte om Maja, och gick till sina föräldrar för att prata. Det blev slutet på deras dolda förhållande.
Hans mamma sökte upp Anderssons och försökte övertala dem att Maja skulle göra abort. Förstör inte min sons framtid.
Då trädde Eriks röst oväntat fram. Kanske ville han gottgöra något från det förflutna, eller så ville han bara beskydda Maja.
Låt henne föda. Jag tänker inte låta henne förstöras; hon har haft det nog svårt. Och om hon inte duger åt er, så klarar vi ungen själva.
Pojkvännen skickades till släktingar i en annan stad. Maja fick börja läsa hemifrån.
Skolan höll låg profil tills kommunens skolkontor kom på spåret. Då hotades skolan för dålig uppsyn och uppfostran. Maja fick skriva proven hemma under övervakning av en lärare. Andra elever behövde inte se sådant.
Hennes engelsklärare hjälpte henne på proven, och Maja fick högt betyg i språket.
Men till vilken nytta? Maja skulle föda barn, sitta hemma. Studierna kändes långt borta.
Det blev inte långvarigt Erik dog plötsligt av en hjärtinfarkt, utarbetad och pressad av oro.
Han somnade framför TV:n, och gick bort i sömnen. Hanna fann honom när det var dags för middag han var fortfarande varm.
Lägenheten fylldes av skrik och sorg, ambulansen kom, och sen fördes han iväg. Chocken satte igång Majas förlossning.
Samma dag som hennes pappa gick bort, födde hon sin son. Han var precis som hon som liten ljust fjun på huvudet och blå, blå ögon.
Maja kunde inte gå på begravningen; hon låg kvar på BB. På utskrivningen hämtade Hanna henne, svart av sorg. Hemma slapp det ur henne att det var Maja som fått Erik att dö.
Från henne kom bara elände, men barnbarnet älskade hon ändå.
Och hur skulle man inte kunna älska en sådan änglalik liten pojke? Men blev ändå orolig för att ingen skulle vilja gifta sig med Maja.
Jag vill ändå inte ha någon, sa Maja. Min egen pappa tvekade, varför skulle en annan älska min son?
Pojken växte upp ovanligt vist och lugnt för sin ålder. När han var fem förändrades Maja och sonens liv av Elin.
Till skillnad från sin lillasyster kunde Elin bara drömma om att få egna barn.
Svärföräldrarna drömde om ett barnbarn, en arvinge. Till slut började hennes man leta efter någon annan. Elin stod ut, men ville helst inte flytta hem till mamma igen särskilt inte nu när Maja bodde kvar med sin son.
Maja hade gått frisörutbildning och jobbade. Elin bestämde sig att göra sig av med sin syster igen men nu gick det inte längre att fösa bort henne rent fysiskt, så hon tänkte fixa man åt henne.
En ung, snygg IT-tekniker kom ofta hem till Elin och hennes man för att fixa datorn. Elin såg sin chans till hämnd efter att ha blivit avvisad av honom. Kanske kunde Maja vara användbar?
Hon bjuder slumpvis in både teknikern, Daniel, och Maja till café. Säger till Maja att det är för att introducera henne för en kille. Du kan ju inte vara ensam resten av livet.
Elin skrattade för sig själv aldrig att Daniel skulle fastna för Maja. Hon var för blyg, lite rund, och dessutom ensam mamma. Om Daniel ändå skulle gilla henne, så skulle Elin kunna ta sin plats hemma igen. Win-win!
Maja klädde upp sig, fixade håret sminkade sig inte, Daniel skulle se henne som hon var.
I caféet fann hon honom enkelt han satt försjunken i mobilen.
Ursäkta, är du Daniel? frågade Maja när hon kom fram.
Ja, och du är?
Majas syster, Maja.
Han såg lite förvånad ut, men bjöd henne på kaffe.
Bra kakor här. Vill du ha? frågade han.
Hur vet du det?
Jag brukar ha möten här med kunder. Han fipplade vidare med mobilen och försökte ringa Elin.
Maja granskade honom djupa ögon, ovårdad stubb, och rufsigt hår. Hon måste kämpa för att inte sträcka ut händerna och börja klippa honom på stående fot.
Är jag i vägen? undrade hon till sist.
Nej då. Skulle din syster komma?
Jag förstår ingenting. Elin sade du skulle vänta på mig. Kanske ska jag ändå gå.
I det ögonblicket kom kaffet in.
Låt oss dricka kaffe, nu när du ändå är här.
Nej tack, sköt Maja undan sin bakelse.
Rädd att bli rund? Du passar utmärkt som du är, sa Daniel.
Men män gillar väl smala tjejer.
Vem har sagt det? Vet du något om män?
Egentligen inte, erkände Maja. Jag har en son. Han är fem. Sa Elin det till dig?
Borde hon ha gjort det? svarade Daniel, förvånad.
Trots Majas protester, som förstod att Elin försökt sätta henne i fällan, följde Daniel henne hem efteråt.
De pratade länge. Daniel fick berätta och Maja lyssnade. Sen bad han om hennes nummer.
Varför det? undrade Maja.
Jag vill veta mer om dig. Jag ringer.
Det gjorde han först en vecka senare.
Hej, hade det fullt på jobbet. Men ikväll är jag ledig, vill du ses?
Först blev Maja ställd hela hennes liv var sonen. Men hon bestämde sig för att ge honom en chans.
På caféet började hon försiktigt berätta om sitt liv. När de gick därifrån hade hon själv fått nya insikter i sin egen historia.
På väg hem följde en lös hund efter dem. Daniel gick in på ICA och köpte korv och bröd till hunden.
Framför dem vid kassan stod en gammal kvinna och räknade mynt för att klara inköpen. Daniel betalade åt henne, och lade till en chokladkaka och en glass.
Glass också? sa Maja.
Min mormor älskade glass men köpte sällan för dyrt, förstod du väl. Det gör mig glad att kunna hjälpa till.
Så nu är jag för dig som en hund eller en gammal tant? Tycker du synd om mig? frågade Maja.
Inte alls. Du är fantastisk. Du är ljus och varm. Men djur och gamla människor behöver ibland också lite omtanke.
Hunden slukade korven och traskade vidare.
Och hur gick det? ringde Elin på kvällen.
Jodå, svarade Maja.
Vadå bra?
Vi ses igen, jag och Daniel. Tack för ni presenterade oss!
Vadå? Gillade du honom?
Han är snäll och rolig. Och jag gillar honom.
Elin muttrade något, och snart dök hon upp hemma. Maja la sonen men hörde samtalet i köket blev stående bakom dörren.
Den där töntiga systern har alltid tur. Tänkte hämnas på Daniel för att han ratade mig, men nu har han tydligen blivit kär i henne!
Men du har ju man, sa Hanna.
Han letar efter någon annan ändå. Skilsmässa är bara en tidsfråga. Varför får just hon allt? Hon är tjock, dum, och lever bara för sitt jobb. Till och med ett barn har hon fått, och det får aldrig jag.
Det var mig han skulle älska. Det är tack vare mig de två ens träffats. Bättre jag hade knuffat henne ner i ett brunnslock den där dagen!
Vad är det du säger? klagade Hanna.
Mamma, hur mår du? skrek Elin, för Hanna klamrade sig fast om bröstet och flämtade efter andan. Maja rusade in och ringde ambulans.
Tack vare snabb hjälp fick Hanna inga men av sin stroke.
Två månader senare flyttade Maja och sonen in hos Daniel. Men hon hälsade på sin mamma nästan varje dag. Elin bröt med alla och flyttade bort för att söka sitt eget öde
Föräldrar tycker ofta att barn inte förstår, men de hör allting. Systerlig kärlek och rivalitet om föräldrakärlek kan vara skoningslös. Hämnd slår ofta tillbaka mot den som drömmer om att såra andra.
Barn lyssnar sällan på förmaningar, men de gör faktiskt aldrig fel när de imiterar sina föräldrar. Orden som en dotter hör om de är varma och uppmuntrande, eller sårande bär hon med sig för livet, som sanningar om sig själv och om relationer.
Livet lär oss: Att ge kärlek är större än att kräva den och ibland förändras allt det svåraste till det vackraste, om vi vågar släppa det förflutna och se det goda i varandra.
