Jag gick till läkaren när jag inte längre stod ut med smärtan. Tre dagar på rad det var verkligen för mycket. En fruktansvärd huvudvärk som inga tabletter rådde på. På natten gick det inte att somna alls.
Att surfa runt på nätet var nog min sämsta idé. Genast ploppade det upp rubriker som: Så skiljer du migrän från hjärntumör och liknande skräckhistorier. Efter att ha läst det mesta där kändes det som om man lika gärna kunde dra direkt till begravningsbyrån och skippa vårdcentralen.
Jag kom att tänka på Jerome K. Jerome, när han råkade slå upp en medicinsk uppslagsbok och upptäckte att han hade alla sjukdomar utom barnsängsfeber; kolera, blodbrist, danssjuka, till och med mul- och klövsjuka, där boken tog slut på K. Det gjorde honom nästan lite stött, att det bara var tyfus han inte hade.
Så var det även för mig. Efter en natt på nätet hade jag fått alla dödliga sjukdomar uppskjutna till mig direkt. Då bestämde jag: Nu räcker det! Imorgon släpar jag mig till läkare!
I väntrummet blev det ett rätt underhållande samtal med en annan kvinna.
Hon frågade mig:
Har du druckit?
Jag blev förvånad:
Drivit vad?
Igår, drack du igår?
Nej, jag har inte druckit, svarade jag smått stött.
Dina ögon är röda som på en bakfull
Alltså. Ibland undrar jag om jag går till psykolog för att lära mig prata med folk som egentligen borde gå dit istället för mig.
Tack, muttrade jag. För omtanken.
Väl inne hos läkaren drog jag, lite högtidligt och med känsla, hela min symtomlista. Som pricken över i stod mina röda ögon.
Som om jag har festat, fast jag har inte det, gnällde jag.
Läkaren granskade mig och ryckte på axlarna:
Dina ögon är helt normala, oroa dig inte
Jag säger ju det. Alla går till fel psykolog.
Läkaren kollade blodtryck, puls och syresättning. Ställde några frågor. Enligt mina svar såg det inte särskilt ljust ut: snarare något värre än migrän.
Kan vi inte göra en hjärnscanning, typ en magnetröntgen? Jag kan betala! försökte jag. Google hade ju klart sagt det (och jag hade ju blivit halva läkare under natten).
Vi börjar med att ta det lugnt, kollar kärlen, gör lite prover, och tar det därifrån om det blir sämre, föreslog läkaren.
Den där natten på nätet hade jag gråtit och känt att vad var meningen med allt? Fyllt fyrtio och åstadkommit två barn och tio böcker. Inte så mycket, kanske?
Barnen är ju fortfarande små, liksom inte färdiga
Böckerna är inte heller perfekta. I den senaste hittade jag ett stavfel redan på sidan 16 Så mycket kvar att uppfostra både barn och korrläsare.
Jag kom hem från läkaren, hämtade barnen på vägen, köpte ut recept och tog mina tabletter. Hemma föll jag ner i sängen.
Barnen kom in:
Finns det mat?
Det finns. Men jag måste laga till den snart
Huvudvärken var bättre, men energin helt slut; jag hade ju legat till sängs i tre dagar.
Linus gick iväg och fixade kvällsmat själv. Stekte ägg och värmde pasta. Sa till mig:
Jag gav Sofia mat, ska jag servera dig middagen i sängen?
Jag blev varm i hjärtat. Herregud, min son är stor! Han kommer klara sig.
Nej, det behövs inte, jag är inte hungrig. Jag reser mig snart. Du är fantastisk.
Okej, nickade han och kom snart tillbaka med ett fat frukt. Mamma, här är kiwi. Det är mer C-vitamin i kiwi än apelsin. Och äpplen järn. Mandarinen är bara för syns skull, annars ruttnar den
Stolt kunde jag nästan spricka. Min egen omtänksamhet! Välmåendet steg med raketfart.
Sedan tog Linus på sig jackan och gick ut.
Vart ska du?
Slut på kattmaten, svarade han.
Köp glass också, ropade Sofia efter honom. Maten är slut för mig med
Sofia, min dotter, kom in till mitt sovrum högtidligt, glasögon på näsan, morgonrock och med en leksaksläkarkoffert. Sofia Linneasdotter, låtsasdoktor.
Så, patienten, ska vi bota dig nu? Dags för en spruta!
Kalla mig mamma, inte patienten
Blir du frisk, får du vara mamma igen, patienten. Gapa!
Jag gjorde som hon sa.
Åt du kiwi utan att bjuda mig? Kiwi?!
Ta för dig, det är bara att ta, log jag och räckte henne fatet.
Vill inte längre, åt ägg. Väntar på glass. Låt mig lyssna på dig nu sa hon och hängde det rosa stetoskopet över halsen.
Jag jagar dig varje kväll med en bok för att du ska lyssna på mig, men du vill aldrig.
Ojoj, det här låter inget vidare, lyssnade Sofia på min hals. Du pratar för mycket och springer efter barnen. Jag ordinerar en spruta och glass. Om Linus köper till alla. Om han bara köper till dem som frågar så ja, då måste man ju be om det också.
Vadå, du tänker inte dela ditt medicinska päronglass med sjuka mamma?
Sofia svarade genom att ge mig en låtsasspruta i benet.
Aj! skrattade jag.
Det ska göra ont. Annars blir du inte frisk.
Ärligt talat, jag mådde redan rätt bra. Efter glassen var det helt toppen Linus köpte till alla. Huvudvärken var borta, energin kom krypande. Mina ögon var ljusblå, inte röda längre.
Men jag spelade lite extra sjuk mamma, så fick Linus läsa godnattsaga för Sofia. Hon valde cyklopedin.
Vad är det, en uppslagsbok om cykloper? skojade han.
De läste om Saturnus, om dinosaurier, om mjölktänder. Sedan bråkade de nästan om dinosaurieungar hade mjölktänder eller ej.
Jag låg där, lyssnade på deras prat och smälte av lycka, kärlek och ett slags meningsfullhet, den där riktiga.
Sen fick jag byta sängkläder för de råkade välta fruktfatet och mosa all kiwi över hela lakanet.
Vi somnade alla tre i en hög.
Så, hjälpte tabletterna? frågade läkaren mig nästa morgon.
Jag nickade. Men innerst inne tror jag det var andra piller som hjälpte mina älskade godisbarn.
De som fyller en med kraft, glädje och lycka, istället för smärta, sorg och ilska dygnet runt. Krama era ungar, även om de är längre än ni. Det finns inget helande som går upp mot det. Ja, förutom kiwi då, med sitt vitamin C!
