Katten Sven blev förrådd, övergiven och utfryst allt på grund av en analys. Mitt i vintern, när snön vräkte ner
Sven, en innekatt av rang, hittades huttrande utanför porten till sitt eget hyreshus i Sundbyberg. Stackaren sprang mellan buskarna, jamade sorgset, rev med tassarna på den iskalla ståldörren och försökte till och med gnaga lite på den med sina små tänder det gick kanske sådär. Ute hade han aldrig varit tidigare. Uppväxt med elementvärme och kattmynta, van vid len torskleverolja och kli bakom örat, försökte han desperat charma varenda förbipasserande grannar, brevbärare, eller till och med den där damen med hunden i rosa jacka. Han snodde sig kring folks ben, darrade som en illa inställd brödrost och tittade med bönfallande blick: Snälla, rädda mig från detta bistra vinterland där min värld rämnade, från soffhörnet rätt ut i snöstormen.
Och varför? Ja, det var så simpelt att det närmast retar en. Matte hade fått för sig att skaffa ytterligare en katt. Hon såg en annons om en raskatt skänkes, och suget blev för stort. Men: för att få hem kattrackaren, krävdes ett negativt test på hennes nuvarande katt. Alltså Sven. Kloka regler, tyckte man ända tills testresultaten visade nåt så snopet som kattimmunbristvirus en kattvariant av förkylning, men han märkte det inte ens själv. Inget som märktes utåt, och dessutom är viruset totalt ofarligt för både människor och hundar.
I Svens fall syntes viruset dessutom bara i labbvärdena hans immunförsvar höll det i strikt karantän, så att säga. Men matte resonerade som så: Sjuk katt? Nej tack om han nu smittar. Något intresse av att researcha kattviruset närmare hade hon inte; de närmaste Google-kompisarna var upptagna antar jag. Ut på gatan bar det, rakt ner i snödrivorna, och elementet byttes mot blåst och istappar.
Det var fastighetsskötaren Kicki som först slog larm. När Sven slutade irra utanför porten och i stället låg ihopkrupen i en snöhög, insåg hon att det var dags att agera. Han var nedkyld och så utmattad att han började tuppa av och som alla svenskar vet är en tupplur på minusgrader ingen bra idé. Kicki tog in honom till sin vaktmästeriexpedition, bäddade ner honom på sin egen dunjacka bredvid ett element och erbjud honom av sin lunchlåda. Just den dagen blev mikrad blodpudding Svens gourmetmåltid, och man kan säga att både värme och mat bokstavligen räddade hans liv.
Därefter hamnade Sven på ett katthem. Nedkylningen var ingen baggis, och han drog även på sig en rejäl förkylning, men behandlingen lyckades. Nu har Sven återhämtat sig, fått tillbaka klös och aptit och, tro det eller ej, litar åter på människor. Han är kastrerad, vaccinerad och har givetvis svensk blågul veterinärpass.
Han är visserligen bara tre år gammal knappt mer än en ungdom i kattsammanhang. Han fullkomligt älskar mänskligt sällskap: han virar sig runt benen på volontärerna, spinner i stereo rakt i örat och kramas så fort han får tillfälle. Vänslas och “pussas” är hans favoritsport. Varje gång någon går därifrån svider det i lilla katt-hjärtat att återvända till buren. Sven är och förblir en innekatt skapad, helt enkelt, för två rum och kök, ett par tofflor att sova på och lagom mycket kel.
