5 oktober
Idag kom jag hem tidigare än planerat från mamma och pappa i Umeå, med väskorna fulla av hemlagad lingonsylt, rökt renkött och äpplen från trädgården. Jag ville verkligen överraska Linnéa min fru och hade sett fram emot att se henne le när jag berättade att jag varit på väg sedan tidig morgon.
Kassen skar in i axeln, och jag kunde inte hålla tillbaka ett “Oj, vad tungt!” Höften värkte igen, nåt som blivit min ständig följeslagare de senaste månaderna. Jag satte försiktigt ner kassarna på den slitna asfalten vid busshållplatsen.
Jag tog ett djupt andetag och kände lilleman där inne röra sig lite otåligt. Sjätte månaden det är ingen dans på rosor direkt. Speciellt inte när man försöker överraska sin fru och reser hem från föräldrarna tre dagar tidigare än man kommit överens om. Jag hade hunnit sakna henne så mycket, räknade telefonstolpar längs E4:an hela sista biten, så nervös var jag.
Tänk att Linnéa kanske just nu sitter och bläddrar i nån trädgårdstidning i soffan, utan minsta aning om att jag är så nära bara tio minuters promenad från lägenheten i Vasastan, Stockholm. Men väskorna, fyllda med godsaker från Ångermanland, vägde som bly.
Redan efter femtio meter kände jag: Det här går inte. Ryggslutet säger ifrån.
Jag tog upp mobilen och ringde min älskling.
Hej Linnéa, det är jag, viskade jag när hon svarade.
Va? Erik? Vad har hänt? sa hon, klart förbryllad.
Nej, inget har hänt. Jag är hemma står vid busshållplatsen nedanför huset. Kan du komma ner och hjälpa mig upp? Väskorna… mamma har packat dem fulla med allt möjligt.
Det blev tyst på linjen. Jag hann börja undra om samtalet brutits.
Du står vid busshållplatsen? Nu? Vi hade ju kommit överens om torsdag!
Ville överraska dig, mumlade jag besviket. Är du inte glad? Jag är slutkörd, kan du komma?
Men… väntar du lite! Du kan väl gå in och ta en dusch eller så länge. Vi har ingenting hemma att äta! Allt är slut. Kan du inte bara kila till ICA på hörnet? Köp lite lammfärs och färsk potatis det finns ändå inget ätbart kvar här. Jag tog ledigt idag just för att ordna det mysigt. Ville laga en riktig middag till dig.
Men Linnéa, hör du dig själv? Flämtade jag. Jag är gravid, ryggont, bär på två tunga väskor! Det får du faktiskt fixa själv. Det finns potatis och ägg hemma.
Nej men snälla du, jag vill att det ska vara perfekt. Vad kostar det att gå förbi butiken? Köp ett halvt kilo lammfärs, färsk potatis, kanske lite örter. Om du ber nån om hjälp så går det. Jag vill bara att det ska bli toppen när du kommer!
Jag stirrade på mina rödprickiga händer och kände ilskan bubbla. Skulle jag på riktigt behöva gå och handla nu?
Är du klok? viskade jag, rösten darrande. Du ber mig, som är höggravid och utmattad, att handla mat nu för att du ska kunna förbereda någon middag?
Men jag har börjat… eh… städa och förberett här! Om jag går nu missar jag att bli klar. Älskling, snälla! Det är vårt hem. Köp 500 gram lammfärs, en nätpåse potatis. Jag hinner springa ner om tio minuter, jag lovar!
Och så la hon på.
Allt jag ville var att komma hem till ett varmt kök och känna mig välkommen. Men nu väntade istället ICA. Tänkte… kanske planerar hon något stort? Jag huffade till, grep tag i väskorna och släpade mig mot affären.
Att köra kundvagnen kändes som ett maratonlopp. Kassörskan såg på mig med medlidande. Lammfärsen vägde bly och potatisnätet slet i fingrarna. Väl utanför affären var händerna redan hårda som träkrokar.
Mobilen ringde igen.
Nu då? Klar? frågade hon glatt.
Jag är redan nere vid porten. Orkar knappt lyfta väskan.
Vänta, gå inte upp! Sitt en stund på bänken. Snälla, bara tio minuter till. Överraskningen är nästan klar.
Linnéa, allvarligt? Mina ben orkar inte stå ens! Kom nu!
Det är snart klart! Sitt och få lite luft, fem minuter! Annars förstör du allt!
Jag sjönk ner på bänken med ett brak, påsen föll i marken. Tanken att kasta lammfärsen rätt genom köksfönstret slog mig nästan på riktigt. Tio minuter gick sen tjugo. Vad väntade jag ens på? Blommor? Frukost i sängen? Någon fiolspelande gubbe i hörnet?
Trettiofem minuter senare hörde jag portdörren gnissla till. Linnéa dök upp tröjan ut och in, svettig panna, håret spretigt.
Du sitter! Log hon stelt och grep tag i en väska. Vilket väder också… nu går vi!
Vad har du gjort? Ser ut som du badat i skurmedel.
Vänta bara! kvittrade hon och studsade mot hissen.
Vi klev in. I hallen slog kloret och doften av nyöppnad “havsluft” mot näsan. Jag gick in i köket allt skinande rent, ovant tyst och tomt. Prylarna borta, golvet vått, hyllorna dammade. Mina små prydnader uppställda i ett hörn.
Så? Vad säger du? utbrast Linnéa som om jag skulle få medalj.
Jag vände mig långsamt.
Var det här allt?
Herregud, Erik! Jag har varit igång sen åtta! Skurat, diskat allt, gnidit på badrummet. Ville att du skulle komma hem till ordning. Du fattar hur jag stressat medan du…traskat omkring i butiken!
Jag kände tårarna bränna bakom ögonen.
Så för att torka golvet, tvingade du mig att handla och vänta ute i kylan?
Jag ville ju bara visa att jag kan fixa saker! Skrek hon nästan. Du säger alltid att jag aldrig hjälper till. Nu hann jag inte klart, så jag bad dig vänta och så står du här sur! Titta hur rent det är! Det har inte varit så här fint ens på bröllopsdagen!
Det svartnade nästan för ögonen.
Det här ville jag inte alls, storgrät jag nästan. Jag ville få en hand, lite närhet! Nu är jag utmattad och hungrig och ska ändå stå i köket och laga mat efter den här dagen?
Jaha så du är aldrig nöjd! vrålade hon. Jag har putsat, stressat, grubblat hela natten på hur jag skulle göra dig glad. Men du ser bara till dig själv! Jag orkar inte!
Jag gick ifrån köket, darrig, och slog mig ner på sängen. Efter tio minuter kom hon in.
Ska jag laga köttet nu, eller vill du fortsätta sura?
Nej tack Linnéa. Jag vill bara sova. Låt mig vara.
Fine! fräste hon och stängde dörren med ett brak.
Jag stapplade in i badrummet och såg mitt bleka ansikte i spegeln. Tänkte på bussen hem hur jag längtat efter en öppen famn och ett “Skönt att du är hemma!” Men så blev det istället bråk, tomhet, iskyla.
Det blev ännu en konflikt innan jag till slut tog min jacka och åkte tillbaka till föräldrarna i Umeå. Och fast både svärföräldrar och släktingar försökte övertala mig, och Linnéa ringde och bedyrade att hon förstått allt, visste jag redan vad jag måste göra: skilsmässa blir det. Man ska inte leva med någon som tycker nyskurade golv är viktigare än sitt barns och sin partners välmående.
Idag har jag lärt mig att det viktigaste i livet inte är blanka fönster eller dammfria bänkar utan att vara där för varandra när det behövs, och bemöta den andre med omtanke och respekt. På det bygger man ett hem, inte på perfekta överraskningar.
