Den osynliga vännen
Runt om Ingrid hade under tre dagar samlats en märklig skara elever. Flickan hade fått ryktet om sig som skolans siare och kloka själ, och alla ville få en glimt av hennes visdom. De passade på vid korridoren utanför toaletterna, satte sig bredvid henne i skolmatsalen och gav henne små presenter påsar med Kexchoklad, snyggt skrivna matteböcker och blommiga häften. Av någon anledning vägrade Ingrid envist ta emot gåvorna.
Jag gillar verkligen Anton i 5B. Tror du vi kommer att bli ett par och bilda familj?, frågade klasskamraten Linnea drömmande.
Rekommenderar inte det, svarade Ingrid och sneglade på sitt knäckebröd, medan hon sörplade nyponsoppa. Den där Anton ser ut att vara en guldgosse på ytan, men pillar sig jämt i näsan och äter upp snorbusarna. Visst, matbrist lär det inte bli, men där tar det stopp. Han kommer pilla sig genom livet vill du det?
Usch! Vad äckligt! Men Lukas då? Han är ju duktig i allt och lär sig spela gitarr, sa Linnea och log drömskt.
Lukas plågar katter. Binder fast tomma sillburkar i deras svansar och springer efter dem på gården. Blir nog hårdhjärtad och tar till flaskan när han blir större.
Men varför tror du så?
Har du nånsin sett en nykter gitarrist? Och du borde ändå inte tänka på sånt än, lev för dig själv! Killarna finns kvar. Plugga matte istället och sluta bita på naglarna, annars får du mask.
Jag har inga vänner. Alla kallar mig tjock och bjuder aldrig med mig, klagade Filip i 4C och knuffade Linnea så hon halkade ner till bordsändan.
På onsdag startar wrestlingkursen anmäl dig hos idrottsläraren. Du går kanske inte ner i vikt, men ingen vågar kalla dig nåt dumt längre. Och kasta för all del inte iväg din framtida fru så där igen.
Ingrid stegade bort med sin bricka mot disken.
Ingrid, tror du jag borde ta körkort i år eller nästa? frågade geografiläraren Birgitta diskret vid diskhon.
Körkort kräver bil, och din pappas gamla Volvo 240 är nog mer nostalgi än verklighet. Ser du skillnaden, Birgitta?
Jo det gör jag nog
Ingrid himlade med ögonen, torkade händerna och lade till:
Sälj bilen, köp en cykel och lite shorts du får ändå skjuts till jobbet inom två månader. Skaffa hellre ett bolån nu när räntorna är låga. Det är inte värdigt att bo med föräldrarna vid trettiofem. Det vet jag säkert.
Under tystnad och förvåning från lärarkollegiet vandrade Ingrid mot slöjdsalen.
Under de fyrtio minuter hennes klasskamrater kämpade med måttband och att trä symaskinsnålen, hann Ingrid laga sina egna hemstickade byxor, sy in sin kjol och virka ett par sockor. Hon gav dem till slöjdläraren och påpekade vänligt att gravida måste hålla fötterna varma. Läraren sprang genast iväg till apoteket för att köpa graviditetstest. Nästa dag bjöd hon hela klassen på hemgjord kladdkaka som tack till Ingrid.
Hemma betedde sig Ingrid lika annorlunda. Hon skällde ut sin mamma för köpt köttfärs och lagade egna kroppkakor. På kvällen slog hon av Youtube och började läsa “Tre Musketörerna”, medan hon fnissande viskade med någon, som om någon satt hos henne. Pappa glodde undrande från datorn, men Ingrid påtalade bara att han borde räta på ryggen och hellre piska mattorna utanför än sitta på skumma hemsidor.
Ryktet spred sig, och lärarna oroade sig över Ingrids märkliga beteende. Skolpsykologen kallades in och hela lärarrådet samlades med rektorn på plats.
Ingrid, lilla vän, blir du mobbad i skolan? inledde psykologen med trendig skägg och runda glasögon.
Det enda som stör mig är att skolan fått flera miljoner kronor, men vårt idrottsrum fick bara en mossig bock och två meter rep, svarade Ingrid med låg röst.
Alla vände sig mot rektorn, som plötsligt fick bråttom till ett “möte” via det öppna fönstret.
Har du ingen att vara med?
Vänskap är ett flyktigt begrepp, suckade Ingrid, drog i sina flätor och såg uttråkad ut. Idag leker ni tafatt ihop, och imorn diskar din bästa vän ditt porslin medan du gör din deklaration.
Vad då? Deklaration, disk vem har matat dig med sånt här prat?
Min väninna.
Där är ju orsaken! Kan du kalla hit henne?
Hon är redan här, svarade Ingrid lugnt. Hela rummet kom av sig.
Vi ser henne inte. Vad heter hon?
Märta Kristina.
Oj Hur gammal är hon?
Sjuttio.
Vad säger hon till dig då?
Att man ska borsta tänderna från tandköttet, att hunden på gården inte är arg utan bara rädd och hungrig, att släktingar inte ska glömmas. Och så berättade hon att ni, herr Bergström, har haft felaktig fastighetsskatt de sista fem åren. Borde gå till Lantmäteriet och räkna om det.
Psykologen noterade flitigt, med två tjocka streck vid sista punkten.
Senare ringdes föräldrarna upp via högtalare; de satt på jobbet som vanligt.
Vänta nu! tjoade pappan. Så hette min mamma! Hon gick bort för tio år sen!
Rummet fylldes av häpna suckar och någon mumlade en “Fader vår.”
Just det. Det har gått tio år men ingen hälsar på henne. Allt är igenvuxet, staketet lutar… muttrade Ingrid surt.
Jo alltså eh jag har tänkt, men tiden räcker inte
Samtalet avslutades. Nästa dag for hela familjen till kyrkogården. Ingrid hade aldrig sett farmor, bara hört brottstycken om henne från pappan. Graven hittade de knappt, det marmorgrå fältet hade vuxit igen, en gång var här barrskog.
Flickan satte ner en bukett gula tulpaner i en PET-flaska. Pappan rätade till grinden, mamma rensade ogräs.
Pappa, farmor säger att du är en fin människa, men du har blivit uppslukad av jobb och internet har inte tid för något, inte ens mig.
Pappan blev röd om kinderna och nickade tyst.
Säg att vi ska bättra oss, sa han, klappade dottern på huvudet och sedan den blekta porträttbilden på stenen.
Nu är hon lugn. Hon kommer inte till mig mer jag kommer att sakna henne. Hon är så klok, glad och snäll.
Så var hon farmor såg alltid rakt igenom folk. Säger hon nåt mer?
Jo. Hon sa att din gurkdiet är trams vill du bli smal, gå till gymmet. Och att det var dumt att öppna valutakonto utan att räkna ordentligt. Och för det där billiga betongfundamentet du beställde till bastun…
