Johan hade stekt potatis och öppnat en burk inlagd gurka. Idag var det ett år sedan hans Lena gick bort. Plötsligt knackade det på dörren. Du kom ändå, log Johan, när han såg grannfrun Vera på tröskeln, och bjöd in henne till bordet. De satt mest tysta, mindes Lena. Plötsligt fick Johan fram ett kuvert ur fickan.
Vera, det här kuvertet gav Lena mig innan hon gick bort, förklarade han och räckte fram det till henne.
Men det är ju till dig, blev Vera paff.
Läs bara, du kommer förstå, sa Johan tyst.
Vera öppnade kuvertet, läste och tappade nästan hakan.
Svägerskan hade lovat komma och hämta Vera Johansson på lördagsmorgonen. Lite synd att åka från kolonilotten, men det var ju ändå slutet av oktober. Vattnet var redan avstängt, dags att packa ihop.
Veera! Vera Johansson, är du hemma? hördes en knackning. Grannen Johan Pettersson stod utanför.
Kom in, Johan! Jag håller på och packar, svärsonen hämtar mig om två dagar. Han kommer säkert gnälla att jag har för mycket att ta med hem. Men vad ska jag göra? Mina prylar blir ju bara färre skörden bara större. Jag har torkat äpplen det har varit ett äppelår, det. Inlagda gurkor, sylt, inlagd paprika jag kan ju inte bara lämna det. Jag gör ju allt för dom, inte för mig själv direkt.
Ja, du har rätt, Vera. Jag drar också hem, men lite senare. Det är så fint nu på hösten. Lena älskade ju hösten. Och förresten, minns du när vi alla stängde säsongen tillsammans förr? Din Sven levde, vi var unga, barnen små. Allt såg annorlunda ut nu har ogräset tagit över men då var det prydligt överallt. Äppelträden små, verkade som de aldrig skulle växa till sig. Nåja, det jag egentligen skulle säga Det är ett år sen Lena gick bort idag. Jag ville minnas henne, men inte själv, det är lättare att vara två. Kanske du vill kika in jag har stekt potatis! Vi kan tänka på Lena ihop. Och så har jag en sak jag vill prata med dig om. Kommer du över?
Såklart, Johan. Här, ta lite saltgurka, den hör till! Jag kommer om en halvtimme, måste bara riva ihop det sista.
Familjerna hade varit vänner i åratal. Tillsammans byggde de sina stugor, planterade odlingar, hjälpte varandra när det behövdes. Alla födelsedagar på sommaren firades tillsammans sommaren var liksom ett eget litet liv. Så där levde de sida vid sida varje år. Nu kom Veras barnbarn och hälsade på hela sommaren, så ensam behövde hon inte vara. Men Sven hade varit borta i sju år. Fast Johan och Lena var ju grannar fortfarande Nå, nu är det bara Johan kvar Lena gick bort förra hösten. Hon skämtade att hon äntligen såg ut som en modell och så, poff, var det över. Och sommaren som var blev bara konstigare. Johan visste inte vad han skulle ta sig till, grävde och fixade med sånt ingen skulle plantera Lena fanns ju inte längre. Allt man hörde var hur han knackade på i uthuset. Lite muttrandes, för ingenting gick hans väg. Vera själv fick knappt se sina barnbarn i år, det var läger hit och söderut dit. Så man vet knappt för vem man planterar så mycket. Fast ogräs måste ju rensas, nåt ska man göra.
Vera suckade. Vad skulle hon säga? Hon bytte om och gick över till Johan, som hon hade lovat.
Bordet var dukat hemma hos Johan: stekt potatis, tomater, Veras inlagda gurkor öppnade.
Sätt dig Vera, barnen kommer till mig imorgon, men idag minns vi Lena du och jag. Titta, jag har hittat gamla foton på oss. Ser du, Sven planterar körsbärsträd med dig? Här har vi varit i skogen och plockat svamp, och där grillar vi. Lena kisar i solen vid lägerelden. Johan hällde upp en snaps skål för dom våra! För min Lena, för din Sven. De satt tysta, knaprade på gurka. Plötsligt tog Johan fram ett kuvert ur fickan.
Bli inte rädd nu, Vera. Förra hösten försvann Lena mitt framför ögonen på mig. Vi hade just lämnat stugan i augusti. Hon höll ut, försökte hålla humöret uppe, var stark. Vi mindes vårt gemensamma liv, nästan som att vi levde det igen såg gamla filmer, pratade om allt. Efter ett tag sade hon till mig: Johan, lova gör det jag ber dig om. Det är mitt sista önskan. Och säg inget emot, vi vet båda hur det är.
Sen gav hon mig det här kuvertet. Hon visste att jag inte skulle slänga det. Läs, sa Johan, och räckte det till Vera.
Men alltså, det här är ju till dig
Läs, så fattar du.
Vera öppnade kuvertet och såg ett handskrivet brev från Lena:
Johan, älskling, vad ska man göra, jag går före. Men livet måste gå vidare, du får leva för oss båda! Jag lämnar dig i uppdrag att vara lycklig. Det betyder inte att du glömmer mig. Jag vill bara inte se från ovan att du mår dåligt. Var lycklig det är ingen synd! Vi älskade livet, du ska inte vara ensam. Blir du kär igen, lova att du inte skäms, tvärtom, jag vill det. Helst att det är Vera jag har alltid haft på känn att ni trivdes tillsammans. Hon är fantastisk bjud in henne att bo hos dig. Det är bäst för alla. Vi gav oss inte, Johan. Så snälla, lev på och trotsa allt dåligt! Din Lena.
Vera läste brevet två gånger, tittade på Johan.
Jag lovade henne, Vera. Jag berättar för dig, men du får själv bestämma. Men jag menar allvar ska vi inte försöka? Vår vänskap är grundad på något fint. Vad behöver man mer? Att leva och unna sig lite glädje varje dag, det är väl ändå det viktigaste. Kom och bli min fru, Vera jag lovar, det blir inte trist!
Vera visste knappt vad hon skulle säga. Oförberedd, minst sagt. Hon såg på Johan, men nånstans kände hon att det här var klokt.
Johan, jag ska tänka på saken. Jag säger väl till svärsonen att jag dröjer kvar en vecka till, är ändå inte klar med packningen.
Så bestämde de sig Johan följde Vera hem.
Den natten låg Vera sömnlös, det var inget lätt beslut. Hela livet snurrade förbi. På morgonen drömde hon om Sven han log och sa, Nå, vad väntar du på? Allt är lättare tillsammans. Gift dig med Johan, jag blir bara glad om du slipper vara ensam, Vera min.
Nästa sommar rev Vera och Johan staketet mellan sina tomter. Nu hade de dubbelt så många barnbarn som sprang runt. Johan byggde gungor, grävde odlingarna, och Vera planterade så det räckte till hela stora familjen. Barnbarnen hjälpte till och fick egna små odlingar. De vuxna kom och hälsade på under helgerna, glada att se att föräldrarna har sällskap och stöd.
Säkert skulle någon fnysa lite. Men någonstans däruppe tittar Lena och Sven ner och ler. Uppdraget att vara lyckliga det har blivit av. Livet rullar trots allt vidare.
