På ålderns höst drömde jag att mina barn mindes att de hade en mamma, men aldrig ska jag glömma hur de behandlade mig
När Henrik lämnade mig för en ung kvinna på ett stillsamt, blåmarmorerat hotellrum i Stockholm, var det som om hela havet svävade mellan oss. Mina barn tog genast hans sida han var ju Andersson, en respekterad vd för en stor koncern, någon alla kände till. Under åratal var jag försvunnen för dem, som en gammal, glömd bok i ett bibliotek vid Mälarens strand. Ensamheten luktade kaffe och damm i min lilla tvåa i Solna.
Så gick tiden. Jag hörde bara om dem genom grannars drömlika berättelser; de skrattade på uteserveringar med pappa och hans ljusthåriga fru, reste till sommarhus vid västkusten och åt middag i restauranger där stearinljuset aldrig slocknade. Under tiden satt jag vid mitt fönster och såg snön falla, iskristaller rullade över hustaken.
En morgon, när ljuset silades in som blå silke, vaknade jag och bestämde: nu lever jag för mig själv. Jag tog flyget till Spanien och arbetade några år och för första gången på evigheter kände jag friheten smälta i min mun som smörgåsrån.
På ålderns höst, i drömmen, mindes barnen plötsligt att jag fanns. Men hur skulle jag kunna förlåta det som varit?
Med pengarna jag tjänat i euro förvandlade jag min lägenhet till något nytt, köpte björkvit soffa, frottéhanddukar, en tyst köksmaskin från en butik på Drottninggatan. Sparade undan några tusenlappar i en virkad påse under sängen.
Barnen formade nu själva sina liv. Jag hörde om fina bröllop i Sandhamn, barnbarn som föddes under januariljus. Men så, i ett märkvärdigt drömögonblick, nådde dödsbudet mig Henrik hade fått hjärtinfarkt, kvarlämnad i ett rum som luktade av kaffe och kolonner. Allt han ägde gick till hans unga fru.
Barnen stod tomhänta och bjöd åter in mig i sitt drömda liv.
De dök upp med kanelbullar, en bit blåbärspaj, frågade vänligt om mitt mående. Jag log mot dem, men drömmen var genomskinlig deras blickar vilade på mina tillgångar, inte på mig.
Nu är jag 72, frisk och pigg, glider fram över parketten i raggsockor. Men nyligen började min dotter Elsa tala i gåtor: Man ska tänka på framtiden, mamma testamente, du vet. Någon vecka senare kom barnbarnet Tyra, nygift och glittrande ögon, och satte sig vid mitt blommiga köksbord.
Mormor, blir du inte ensam ibland i din stora lägenhet? frågade hon nyfiket och drömmen svävade mellan oss.
Nej nej, jag trivs utmärkt här, svarade jag och hörde min röst leka bakom gardinen.
Lägenheten är så stor, och det är mycket att städa kanske skulle jag och Björn kunna flytta hit? Det skulle bli roligare för dig, och enklare för oss inget mer hyra att betala.
Jag log, drömmen vred sig ett varv.
Vem har sagt att man ska bo gratis? svarade jag lugnt. Jag kan ge er bra rabatt.
Tyra tystnade, förvånad, som om hon stått i fel saga. Hon väntade sig nog att jag skulle kasta ut nycklarna över köksbordet och jubla: Ta allt, jag är bara glad! Men jag var på helt annan plats.
Redan för flera år sedan skrev jag ett testamente: när det blåa drömtåget stannar för min skull ska min lägenhet säljas och pengarna varje svensk krona gå till Barncancerfonden.
När Elsa fick höra det förvandlades hennes röst till storm: hon skrek, ringde, sade att jag var orättvis, att jag berövade hennes barnbarn framtiden. Sen kom sonen Oskar, la handen på min axel och mumlade snällt om att han gärna tar hand om mig.
Men den här plötsliga kärleken rörde mig inte. I drömmen stod jag kvar, ensam och ändå hel.
Om du stod i min plats i den här märkliga drömmen hade du låtit barnbarnet flytta in hos dig?





