Men vad skriker du åt mig för?! utbrast mannen irriterat. Här går jag och tar hand om din fru, släpar hem mat till henne, och så kommer du och höjer rösten mot mig?! Vad är detta för nånting?!
De skällde på varandra en halvtimme, tills kråkan hade kraxat sig hes och mannen nästan tuppade av av trötthet
Du ska få höra. Mannen hade precis gått av sitt morgonpass i fabriken borta i Vällingby. Fredag eftermiddag, helgen låg framför honom redan där började han le för sig själv. Men det var inte bara tanken på ledighet som gjorde honom så glad. På lördag kväll hade han nämligen en efterlängtad dejt inbokad, med en kvinna han träffat på nätet.
De hade skrivit till varandra ett tag, ungefär en månad; berättat om jobbet, diskuterat intressen, växlat tankar om livet. Allt det där man gör i början. Nu, äntligen, var mötet bokat. Det gällde bara att ringa och reservera bord på ett mysigt litet hak i Hornstull, och att bestämma sig för vilka kläder som skulle funka bäst. Han gick där och smålog, nästan vid sitt tråkiga höghusområde där han bodde, fjärde våningen, liten etta. Femtio meter kvar till porten. Visst känns det ibland som att livet kunde tagit en helt annan vändning men så blev det liksom inte
Tja, och här kommer det där men.
Precis framför porten, från ett träd han aldrig noterat förut, ramlade plötsligt en skadad kråka ner vid hans fötter. Fågeln flaxade förtvivlat, kraxade som om världen höll på att gå under, och i grenarna ovanför drog en hel flock igång ett oväsen som var svårslaget.
Typiskt, mumlade han. Det var ju precis vad som saknades.
Kråkan försökte lyfta men rasade direkt i backen igen. Han såg att högerbenet var skadat och hängde helt fel.
Och vad tusan ska jag göra med dig, undrade han högt.
Att gå förbi gick liksom inte. Han tog av sig jackan, försökte varsamt svepa in fågeln och bar den mot porten, medan skränet bakom nästan trängde sig in i märgen.
Hemma öppnade han försiktigt jackan och inspekterade skadan och fick genast ett ilsket hack i fingret.
Men för i hel! väste han, slet loss en bit tyg och lindade resolut runt kråkans näbb.
Han ringde runt till veterinärer i hela Stockholm ingen av dem ville röra fåglar. Folk han kände hade heller inga tips. Men han var ju trots allt mekaniker i grund och botten, så han tänkte att han får lösa det själv.
Det första han gjorde var att bädda ned fågeln i en kartong med mjuka handdukar på fönsterbrädan. Han kallade henne omedelbart för Klara.
Sedan började han pyssla ihop en liten skena: tog två smala träbitar från ett par gamla glasspinnar, gjorde en skåra med fickkniven, satt ihop dem med lite eltejp och lindade försiktigt om benet. När han var klar tog han bort tyget från näbben.
Klara försökte genast bita honom en gång till.
Lugn nu, sa han. Jag vill bara hjälpa till. Okej? Men du ska ju matas också, och ha vatten.
Nätet tipsade om att han borde bege sig till en sportfiskebutik (det fick bli borta vid Fridhemsplan) och till ett apotek. I fiskebutiken köpte han maggots och mask, på apoteket pincett och spruta. Hemma försökte han få i Klara mat genom att bända upp näbben och försiktigt peta i lite mask. Vattnet gick att spruta in med sprutan. Klara spottade, kraxade ilskt, sprattlade och bet. Han muttrade men gav sig inte.
Till slut var båda utmattade. Klara, mätt och trött av smärta, slocknade direkt. Han med.
Nästa morgon började det om: mat, bråk, kompromisslöst motstånd från båda håll. Plötsligt såg han, där ute på fönsterblecket, en rejäl kråkhane sitta och glo rakt in.
Instinktivt öppnade han fönstret.
Du måste väl vara Klaras make? Kom in du, kolla själv. Jag försöker bara hjälpa henne.
Hanen lutade huvudet så där typiskt och granskade honom, lyssnade uppmärksamt och traskade sakta in mot Klara i kartongen.
Klara pep svagt till. Hanen vände sig mot människan, sträckte ut vingarna och drog igång ett riktigt oväsen.
Va fan skriker du åt mig för?! utbrast han. Det är jag som hjälper till med din fru här, skärp dig!
De stod där, människa och kråka, och gapade på varandra en lång, absurd halvtimme. Ingen ville ge sig, tills både man och fågel tappade rösten.
Då drog mannen fram två små plastaskar en med maggots, en med mask och ställde dem bredvid kråkan. Inga fler ord.
Kråkan granskade utbudet, smaskade i sig, och när han var klar spatserade han värdigt fram till Klara och började putsa henne om fjädrarna.
Kolla där familjekärlek, sa mannen, rörd mot sin vilja. Oroa dig inte vi fixar Klara. Får du bara henne att sluta bita mig och äta som folk så löser det sig.
Nästa natt flög kråkan sin väg men kom tillbaka på morgonen, knackade på rutan, kollade in Klara och åt frukost i lugn och ro.
God morgon, morsade mannen, ler åt fågeln. Vi börjar nog fatta varandra.
Under tiden han matade Klara och övertygade henne om att inte bita, satt hanen bredvid och följde allt, som en övervakare.
Plötsligt slog det till i huvudet han skrek nästan rakt ut:
Herre Gud Hon väntar! Jag har inte ringt, inte bokat bord
Han slängde sig på telefonen, slog numret till restaurangen och försökte förklara läget. Förlåt, det är lite knas började han, och rabblade upp hela kråksituationen.
Så en fågel är viktigare än att träffa mig?! avbröt kvinnan honom surt.
Nej alltså så är det INTE! Det bara blev så Det här är viktigt för mig
Jaja, bo kvar där med din fågel då, snäste hon och la på.
Mannen kollade på kråkan och suckade tungt:
Där rök dejten innan den ens hann börja.
Då flög hanen tvärt upp på köksbordet, bredde ut vingarna och traskade fram och tillbaka, riktigt kaxigt.
Mannen började skratta och sa:
Jag fattar inte hur mycket du förstår, men det känns som du peppar. Ingen idé att ge upp, eller hur?
Precis då plingade det på dörren. Utanför stod hans granne från femte våningen, en kvinna som jämt log vänligt i hissen.
Ursäkta, sa hon lite generat. Men det har cirkulerat en hel kråkflock utanför dina fönster i flera dagar. Allt okey? Har det hänt nåt?
Det är lite svårt att förklara. Men vill du komma in och kolla själv?
Hon steg in, och blev ståendes när hon såg fåglarna.
Men oj Du räddar en kråka?!
Klara, rättade han.
Då får han väl heta Karl, fnissade grannen.
Hennes skratt var så ljust och varmt. Mannen märkte plötsligt att han inte känt sig så glad på länge. Han sneglade på grannen och kände äh, skit i den där missade dejten.
Karl bröstade upp sig och spatserade runt på bordet igen, och grannen bubblade av skratt.
Allt blev enklare sen. Det märktes att Karl gillade gästfriheten: så fort grannen dök upp började han putsa sig och försökte göra sig till. Grannen fnissade och blev rosig om kinderna.
Klara vande sig sakta vid dem båda, slutade kämpa emot, åt själv, och skadade benet började läka fortare. Mannen lämnade till och med en extra nyckel till grannen, så hon kunde titta till dem när han jobbade kväll.
Han märkte att han gillade den där grannen mer och mer, och när våren närmade sig hade han bestämt sig för att bjuda ut henne. Men saker har ju som bekant en tendens att bli krångliga ändå.
En kväll efter andra skiftet var han på väg hem. Det var en speciell dag han hade till och med smitit ut på lunchen för att köpa ett litet smycke till grannen: en silverkedja med ett litet rött hjärta. Han gick där och smålog, såg nästan redan framför sig hur glad hon skulle bli.
Då, precis under en lyktstolpe, hoppade två typer fram ur mörkret.
Ge oss plånboken, mobil och klocka! fräste den ena, drog kniv.
Och jackan! sa den andra.
Mannen hann inte ens bli rädd.
Plötsligt rasade en svart sky av vingar över rånarna. Skrik, panik, massor av klor och näbbar. Ett helt gäng kråkor attackerade männen så flisor och tygrester yrde i luften.
Mannen slank hem i skydd av natten, och nästa morgon
Grannen stod på hans tröskel, blek och darrig.
Men Gud! utbrast hon, kramade honom hårt. Du lever! Jag var rädd att det var dig det hänt nåt med
Vad har hänt? frågade han, strök henne varsamt över håret.
I natt blev två killar nästan ihjälslagna av en ja, en kråkattack! De ligger på sjukhuset, det stod i tidningen. De var nära att bli dödade!
Han log och mindes plötsligt:
Jag har faktiskt en present till dig.
Men åh! Det behövs inte sa hon blygt.
Men då han öppnade den lilla asken och visade det fina smycket, sken hon upp och gav honom en puss på kinden.
Så gulligt Tusen tack. Men
Du vet hur det är!
Då var Karl plötsligt snabbare än blixten han snodde kedjan ur handen på mannen och flög bort till Klara, och la den försiktigt vid hennes klor.
Mannen och grannen brast ut i skratt.
Ja ja, sa han, får väl köpa ett nytt.
Karl bredde ut vingarna, burrade upp sig och drog igång ett stolt kraaaax!. Klara plockade försiktigt upp kedjan och gömde den i sin lilla kartong.
Och mitt bland skratt och kraxande blev det en puss, rätt på tröskeln.
Och då spelar det väl egentligen ingen roll längre.
Det här var nog ändå familjesakerNästa dag stod fönstret öppet mot vårluften, och ovanför parkeringsplatsen samlades en hel svärm av svarta vingar som glänste i solen. Klara tog några försiktiga steg ut ur sin kartong, skakade fjädrarna och såg sig om, som om hon vinkade adjö. Karl hoppade bredvid, sänkte huvudet nära henne och såg på människorna med en blick som var allt annat än fånig.
Lycka till, viskade grannen, nästan andäktigt.
Med ett par starka vingslag lyfte Klara, fortfarande lite halt, rakt ut genom fönstret med Karl nära efter. Mannen och grannen stod tätt ihop i köket, och såg när hela kråkflocken steg mot himlen, skränade sitt farväl och försvann bort över taken, där höghusen och vårhimlen möttes.
Han lade försiktigt armen om hennes axlar. Hon lutade sig mot honom, log och viskade:
Tänk att allt det där började med en trasig liten kråka på marken.
Han skrattade tyst, drog henne närmare och svarade:
Tur att jag aldrig gick förbi.
Nere på innergården glimmade ett litet rött hjärta till i solen. Och ovanför stadens sorl lät det nästan som om någon kraxade deras namn högt upp i luften, tills allting blandades ihop till en varm, knäpp vårmelodi, bara för dem.
